Patrioterna

Pascal Engmans bok Patrioterna finns nu som pocket på Piratförlaget (2018). Det är på många sätt en skoningslös thriller som ger inblickar i trasiga människors liv. Och så finns några andra. De dör.  Om denna bok kan nog enkelt sägas att den inte är otrolig. Grundhållningen är att patrioterna avhumaniserar människor för att kunna förinta dem och rädda landet. Vi har sett den hållningen tidigare i denna i synd fallna värld. Varför den inte skulle bli hållning också i Sverige kan den eftertänksamme inte riktigt förstå.

Lasermannen och Peter Mangs i Malmö är exempel på enskilda. De kan avfärdas som galningar men antagligen är det en förenkling. Vettigare är att försöka förstå deras verklighetsbild för det är den föreställningen som styr. Det förfärliga är själva logiken. Det gäller Breivik också. De goda motiven styr. Då kan all hänsyn falla.

Pascal Engman tar upp ett motiv i samtiden och skruvar det något lite för att få ihop en thriller som blir en skrämmande skildring av vad som kan bli verklighet om människor inte hyser tillit till själva det svenska samhället utan ser sig som patrioter på annat vis, dvs patrioter på rätt sätt. Då är det svenska samhället och den svenska modellen skyddslös.

Bloggardag är inte i Almedalen i år heller. Sålunda inhämtar han stoff för denna sin frånvaro från de skribenter som inte heller är där och markerar mot fenomenet. Almedalen är som en enda stor firmafest och tillställningen är ett skatteslöseri i 100-miljonerklassen, kunde Bloggardag inhämta i gårdagens Svenska Dagbladet. Fenomenet att myndigheter bedriver påverkansarbete i Almedalen påpekades. Det är på så vis medborgarna ska förstå vad som måste göras. Uppifrån kommer beskeden. Då finns det tydligen också en fullt hedervärd syssla som "mediestrateg". Bloggardag anar att detta är snäppet bättre än "kommunikatör". Det sitter alltså folk som på arbetstid ägnar sig åt att fatta strategiska beslut om hur jag ska styras för att tänka och agera rätt. Styrd information med tillhörande stimuli – hur kul är det? För medborgaren, menar jag. All transparens bort och fritt fram för manipulation.

Ska man bekymra sig, och varför inte, läser man min gamla skolas alster.
https://www.fhs.se/download/18.7df9907163ed7475b4a8f0e/1530173298531/F%C3%B6rsvarsh%C3%B6gskolan%20-%20Mellan%20salafism%20och%20salafistisk%20jihadism.pdf?utm_source=website&utm_medium=pressrelease&utm_campaign=salafismsalafistiskjihadism

Annars kanske Patrik Oksanens tanke att denna sommar är den sista lyckliga, ungefär som somrarna 1914 och 1939, fast värre?
https://www.helahalsingland.se/artikel/opinion/ledare/oksanen-sista-lyckliga-sommaren

Dystopier är inte att förakta. Det är inte heller ett nytt fenomen att de fagra orden stiger mot skyn samtidigt som allt går över styr. Det kan vara et åldersfenomen, men i min ålder är det inte helt ovanligt att fundera öäver hur de storstilade samhällsprojekten fallit samman under sin egen tyngd. Romarriket och Djungis Khan lika. En något åldrad präst som Bloggardag umgås med frågade enfaldigt om Själafienden hållit på att försvaga Svenska kyrkan som ett led i processen att komma åt nationen. Det är en rak fråga för en nationalkyrka just. Hur var det i Tredje riket? Var det inte en process i två steg: först ta makten över kyrkosystemet, det man kunde behärska, och sedan planera för exterminering så fort judefrågan var löst. Eller är allt mycket enklare? Är det när bönen tystnat om att Gud ska förläna frid i alla våra dagar ty ingen är på jorderik som ofrid kan förtaga som det går oss illa. Är de kristnas politiska ansvar just – men inte bara – ett ansvar för bön? Eller ska vi helt enkelt utsäga: "Må nåden komma och denna världen förgås"? Den är trots allt bara ett provisorium.

Då kanske det utmanande inte handlar om pilgrimsvandringar för att hitta sig sjöälv, det som uppenbarligen är inne i somliga kretsar, utan insikten om själva livet som en pilgrimsvandring, alltid på väg. Det är fullständigt naturligt att denna värld slits ut som en klädnad och alla piruetter världen består oss är just piruetter.

På födelsedagskalas i fredags kväll anförtroddes att kulturministern Bah Kunke sagt att hon spelade på negerben. Klarinett alltså. Då kanske det bara är fåneri att göra sig till om n-ordet?.  Får kulturministern får väl vi. Rasismen sitter inte i den språkliga purismen. Så minns vad Bah Kunke kan spela. Men minns också vad frustrerade patrioter kan ställa till med. Det finns kanske viktigare uppgifter för ett samhälle att ta sig an än att införa en språkpoliskår?