Mässbok

I veckan kom Mässboken. Jag la den bredvid det som nu kallas Missale för Svenska kyrkan. Det är en bok på 372 sidor. Mässboken 556 sidor. Och billigare! Då kan man strunta i att mässboken är användarvänligare, det går att ta sig igenom den boken med böner och allt. Det kan också en lekman förstå. Mot missalets två märkband svarar mässbokens sex. Ändå är mässboken med detta överdåd av märkband billigare. Förstå det den som kan. Och mer användbar.

Det är uppenbart att de som gjort mässboken är vana vid att stå vid ett altare och fira mässa medan missalets konstruktörer tycks mer vana vid skrivbordsarbete och alltså kan leverera en skrivbordsprodukt. Med viss förtjusning läser jag också förorden, ett antal legalistiska synpunkter och påpekanden i det s k missalet medan den s k mässboken har det som ett missale bör ha, råd till dem som ska använda boken. Jag tror analysen stämmer: Mässboken är ett missale och missalet en mässbok. Så det kan bli.

Kyrkostyrelsen ville, på de sätt som stod till buds, förhindra mässboken. Ingen reserverade sig mot den idiotin. Rätteligen skulle Kyrkostyrelsen sagt, att man inte kan ha copyright utan gläder sig över alla böcker som underlättar och entusiasmerar gudstjänstlivet i Svenska kyrkan. Att ingen reserverade sig är en omständighet som söker mig. Är det någon mening att reservera sig mot kyrkohandboken om inte reservationen följs upp? Frimodig kyrka gjorde i alla fall det första.

Jag läser en del reaktioner när nu den nya kyrkohandboken implementeras. Det heter så. Jag letar efter den stora kollegiala entusiasmen, men jag ser den inte. Enskilda glädjeuttryck samt besvärjelser om hur populärt det nya är, det kan jag se. Men den sortens reaktioner är svårbedömda. Finns det på plats en gudstjänstfirande församling som troget församlas söndag efter söndag eller bara en desorienterad präst omgiven av kyrkvärdar, som är lika desorienterade? Någon folkkyrka i betydelsen folk i kyrkan ser vi ju inte. I 80% av alla gudstjänster på söndagar är det färre än 20. I det ögonblick marknadsekonomerna får grepp om den siffran kommer storskalighet att ta nya kliv framåt och minibuss erbjudas för transport till den kyrka där gudstjänst firas aktuell söndag. Det blir billigare så. Då kan också ett antal prästtjänster dras in, sådana som det är omöjligt att rekrytera till eftersom vi får en prästbrist. Detta kommer att ske under taktfasta rop om att folkkyrkan lever och utvecklas fast nu på ett nytt och spännande sätt.

Det är kanske inte så mycket att säga något om. Reträtten är den svårast militära operationen (kom ihåg von Clausewitz graf i Von dem Krieg (och här var Bloggardag lustig!) och ska man ta till retträtt är det aldrig fel att utföra manövern med bevarat gott humör.

Det kanske också ska tydliggöras vilket det verkliga problemet var, det som ledde fram till inte det som beslutats (revidering av 1986) utan en ny kyrkohandbok. Den gamla kyrkohandboken var på ett antal punkter omöjlig att använda eftersom kristendomskunskapen numera är så begränsad att uttryck som återger kristen tro blir obegripliga och kanske också stötande. "Synd" går inte att nämna vid en begravning och inte heller vid dop. Tanken på folkevangelisation för att slå upp dörrarna till Kyrkans sanna skattkammare var främmande. När sådana aktiviteter föreslogs, röstade kyrkomötet "nej". Det går att formulera religiösa meningar i en svenskkyrklig kontext och hoppas på nöjda kunder/klienter. Men då måste det profilerade slipas ner. Det är detta som gestaltas i den nya kyrkohandboken, i utskottet oftast framröstad med siffrorna 8-7.

Antingen återkristning eller påkristning eller vad det nu ska kallas eller en satsning på en kyrkostruktur som blir religiös, dvs praktiserar MTD-religion. Vi som är kristna därför att vi inte är religiösa utan vill stå mitt i den verkliga Verkligheten, har problem. Fundera på vad din doppräst och din konfirmationspräst hade tänkt nu. Och fråga runt om inte biskop Nygren hade rätt och fått rätt. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och blev främmande för sig själv. Kyrkalienationen tar sig uttryck genom att kyrkan tar färg av sin omgivning. Kameleonten är rädd och måste dölja sig. Men vad ska man göra när det är kunden som bestämmer vart kusken ska köra?

Svaret på den frågan är apostoliskt: anpassa er inte! För den som inte vill anpassa sig passar Mässboken ypperligt.