Kristet ledarskap är vad Sverige behöver?

Det kommer anskrin från den politiskt opålitliga medelklassen och den tidigare politiska eliten om de svenska kykornas betydelse för att samla och, självfallet, leda alla goda krafter. Det är kyrkorna som kan rädda Sverige, heter det trosvisst. Hopp, mening och mål saknas i Sverige, men detta kan "kyrkorna" leverera. Det är bara det att nutidsmänniskan "ännu inte" fattat det. Samhällsomvandlande väckelserörelser är drömmen. Vägen dit är tydligen det existentiella samtalet för att förstå den kraft som ligger i tro, hopp och meningsbärande sammanhang. Troende gemenskaper berikar och bör därför berikas med statlig stöd till trossamfunden, kunde Bloggardag läsa. Pingstvännerna har talat. En som marterats genom att marineras i den eskatologiska skräcken som barn undrade förstås om det inte vore mer salt mot förruttnelsen utan Judaspengar från staten.

Ni undrar vad jag läst. Tidningarna Dagen och Östra Småland från maj och framöver. Det är egentligen oviktigt var resonemangen förts. Det är den kalvinska teologin som är intressant, Bloggardag är ohågad att ledas av kalvinister och kristlighet med ledarambitioner. Världen hålls igång på helt annat sätt. När jag ser vad de med ledarambitioner ställt och ställer till med i Svenska kyrkan, måste jag öppet deklarera, att jag litar mer på hedningarna som icke hava lagen.

Johan Sundéens bok om 68-kyrkan diskuteras. Vår vän Göran Peterson i Hovmantorp har fått beredvillig hjälp av Christian Braw (insändare i SmP 18 juli) när det gäller det stora problemet att politiska krafter tagit sig in i och använder Svenska kyrkan som en estrad för att sprida sina budskap. "Det pågår emellertid ett arbete för att göra upp med problemet" och då är det Svante Nordin och Gunnar Hyltén-Cavallius som nämns. Den senare har framträtt vid Östrabo-seminariet, "den vetenskapliga sammanslutning som är verksam i Växjö stift".  Var inte Johan Sundéen där också? "Göra upp med problemet" är det minnesvärda uttrycket. Bloggardag framhärdar i att det inte bara handlar om vänstern. Det handlar lika mycket eller väl så mycket om karriärbefrämjande trendkänslighet utan besvärande mycken reflektion. Jag kunde beskriva fenomenet med orden min vän i Varberg sammanfattat förhållandet med: "Skit flyter." På frågan vart han ska ta vägen, Göran Peterson, har inga svar kommit.

Elisabeth Gerle försöker komma undan med det säkert riktiga argumentet att hon inspirerats mer av Ester Lutteman och Elin Wägner än av Karl Marx. Gerle naglas fast med citat. Ni får gå tillbaka och kolla 68-debatten i Torsdagsdepressionen under sommaren. Annika Borg är det inte nådigt att knäcka nötter med för stackars Gerle. Nå, detta är Alvin Anderssons dotter, folkpartistisk kommunalman i Moheda storkommun. Gerle ska nog närmast tänkas vara folkpartistiskt, socialliberalt fostrad. Och sedan var det fredsrörelsen, där hon med prästtjänst i botten engagerade sig. Fredsresor med buss blev det.

Det fanns de som på den tiden undrade hur hon livnärde sig, men den intressanta frågan är ju själva nätverken hon ingick i. Här var de som höll varandra om ryggen. I sak kunde man förstås gärna forska om fredsengagemanget. Det fanns en avdelning på sovjetiska ambassaden som ägnade sig åt folkrörelser och kyrkor, men Bloggardag minns inte om det var avdelning 4 på sjätte våningen eller avdelning 6 på fjärde våningen på ambassaden som var specialiserad. Klart att Stormakt Röd hade intressen av att skapa Östersjön som ett Fredens hav. Det finns många, många fler frågor att ställa om hur det var och många frågor om nätverkandet. Mer om Alvin Andersson? Missionsförbundet förstås. Kalvinism. Samt faiblesse för att skriva poesi. För detta har dr Braw större förståelse än Bloggardag, det ska sägas.

Ska Bloggardag dra det gamla vanliga att KG Hammar aldrig sågs jobba med Bokcaféet eller ens med Arken. Inte heller Martin Lind eller Per Frostin. Ihop med hedningarna var de inte. Bloggardag noterar och vet att meddela, att det fanns en lundensisk vänster som studerade, tänkte, läste och resonerade förnuftigt samt hade kraft att stå upp för insedd sanning. Det var, om man så säger, inte en karriärväg. Var aldrig avsedd att vara heller.

Det finns en 68-generation i det kyrkliga Sverige. KRISS var bas och missionsförbundare kunde därefter återfinns både i SMF och Svenska kyrkan. De nätverkade och kom sig fram. Somliga kunde inte sköta sina jobb men det gick dem väl ändå. Say no more! Men beforska gärna nätverksbyggandet.

Knepet att skilja mellan profeterna? Kolla deras bibliotek. Vilka har läst vad? Vilka har resonerat tillsammans? Har någon i trion Frostin, Hammar, Lind i församling haft studiecirkel på temat och boken Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen och blivit påhoppad av Barometerns ledarsida? Nähä. Trodde just det. Det finns en vänster som inte är påläst, en vänster utan Zenit och Tidsignal eller diverse bulletiner. Sandlers översättning har de inte läst, inte Bomans heller. Det hade varit enklare i Svenska kyrkan om det verkligen varit resonerande vänster som tagit hand om det hela och inte de frasradikala. Denna senare kommentar präglas av bitterhet och kan/bör/ska avfärdas just som sådan.

Den kyrkliga väntsren var den som i Uppsala domkyrka år 1968 fick bära sina plakat som en slags teaterföreställning, som skulle förläna mötet en nimbus av radikalitet. Det fanns en del seriösa bland dem som noga tagit sig igenom konferensrapporten från Geneve 1966, den som skulle kunna sägas trendvände om det inte varit så, att den ekumeniska rörelsen under 1900-talet skaffat sig en medvetenhet om världsfrågorna. Minns att kristenhetens möte i Stockholm är 1925 ägnades åt socialetik!

Skulle teatralistiska människor av det slag som bär plakat i Uppsala domkyrka kunna vara det kristna ledarskap som behövs i Sverige? Förhoppningsvis inte. Hedningarna är mer att lita på för de blir inte lika lätt grandiosa. Men de kristnas frågor om färden i världen och tingen däri samt deras förböner för världen, det är grejer det.

Det var inte 1968 som ställde till allt. Kanske var det 1958. Ideologiska förändringar tar sin tid att genomföra och de genomförs närmast omärkligt men effektivt. Steg för steg sker något och plötsligt kan en kyrka upptäcka sig vara där hon aldrig trott sig skola ha hamnat. Fattar folk? Fattar ens kyrkfolk? Nä. Inte förrän i efterhand, när människor inte längre känner igen sig. Det är i politik och kyrkopolitik lika.

Och så till sist:
Om en dystergök av typ Bloggardag säger att skogen brinner ner, dyker alltid någon optimist upp och säger att Bloggardag har fel. Skogen brinner inte ner. Den brinner upp! Och då är det väl inte så mycket att bekymra sig över? Förresten står skogen tät och stabil i landet med rötter långt ner i myllan. Det är bara kverulanter som vägrar se denna skogliga verklighet.