"Själisk" är ordet

I går mediterade Bloggardag över ordet "själisk". Psychikós på grekiska. Det är sådan människan är av naturen och antagligen har vi talat för lite om detta tillstånd, som är majoritetshållningen i kyrkolivet. Också i det romerska och det ortodoxa om man kollar vad folk tror och tänker och inte bara vad bekännelsen säger.

Bloggardag vill klassificera teoretiskt/teologiskt. Det själiska är tillståndet hos de oomvända, alltså människan som hon är i sig själv med förnuft och alla sinnen och alla naturliga egenskaper. Vår gamle vän Judas menar att det är dessa som vållar splittring, eftersom de är utan ande. (Jud v 19) Vad kristen tro går ut på är främmande för den själiska människan, som kanske ska ses som en 2/3-delsmänniska: kropp och själ men inte ande. Alltså kan den själiska människan bara använda det naturliga livets förnuft och kunskap, men detta är instrument som inte kan hantera det andliga. Det finns sådant som måste tolkas med Andens hjälp, nämligen andliga ting (1 Kor 2:13). Den som är själisk kan bara se dårskapen i evangeliet (1 Kor 2:14).

Nu kan man undra över om Bloggardag förfallit till fromhet och därför åstadkommer ett litet bibelstudium. Egentligen inte. Han försöker få rätsida på problemen i Svenska kyrkan. Om 2/3-delsmänniskorna sitter som förtroendevalda, kan det inte gå väl, det förstår ett barn på 7 år. Men efter frikyrklighetens anlagda bränder i kyrkolivet, där i bästa avsikter mycket land bränts av, passar sig alla för det eldfängda att diskutera andligt och oandligt. Vi vill inte på det där förödande sättet sortera människor. Men vi borde hitta ett sätt att samtala om andlighet utan att hamna där. Det är ju livsfrågor vi skulle aktualisera.

Själiska människor tillfrågas då och då om vad Svenska kyrkan ska satsa på. Det är vackert men alldeles fel tänkt om de själiska får svara, för då måste svaret bli helt galet. Kanske vill de att "Kyrkan" ska satsa på barn och unga, på diakoni och på mer musik för då kommer folk. Och så styr denna galna analys. Barn och unga betyder kanske egentligen ingenting. "Speedkonfirmation" på sex dagar för att hantera att många konkurrerar om människans själ tycks några tro är lösningen. Herre, du var förr ditt folk nådig. Diakoni? Det är fint och nödvändigt, men ska verkligen kommunerna klara sig undan så enkelt? Och diakoni kan, oss emellan, vara precis vad som helst. Återstår musik. De själiska nöjer sig med lite och behöver inte fundera över musikens uppgift, som en gång var att gestalta det andliga livet minst två gånger om utifrån Augustinus som sa, att den som sjunger ber dubbelt och därför sjöng man Psaltaren.

På alla nivåer i ett folkkyrkligt system kan 2/3-delsmänniskor sätta sig och fatta beslut. De menar inte något illa, de agerar utifrån sina förutsättningar. Men det kan bara bli fel. Så vad bör göras?

Det finns de som inte läst Dag Sandahls bok Inget för någon (Gaudete 2014 och nu för ett facilt pris). I det inledande lite trista kapitlet går författaren igenom kritiken som bärande tradition i den svenska folkkyrkan, biskoparna JA Eklund och John Cullberg lika ihop med en del andra. Det är i den unga folkkyrkotraditionen kritiken mot Svenska kyrkan växer sig stark. Inte som kyrkokritik, självklart inte, men som systemkritik. De andliga fattar skillnaden.

Om någon tror att dr Braw är mild i sin kyrkokritik har vederbörande inte läst den just utkomna boken Den största resan och kapitlet om kyrkorätten. Det finns fler kapitel om Gunnar Rosendal, Børge Barsøe, Poul Ulsdal och Ingvar Hector som uttrycker denna systemkritik. Det är bara att läsa på. Men det krävs ett andligt sensorium för att förstå själva ärendet. Det sannolika är att hela denna erfarenhet, obegriplig som den är för en majoritet av kyrkomedlemmarna, aldrig kommer att få någon betydelse för framtiden. Allt annat vore ett mirakulöst mysterium. Men sådana inträffar då och då. Om de inte inträffar, blir det så trist i kyrkolivet som det är just nu fast mera! Det blir en 2/3-delskyrka där MTD-religionen är det passliga religionssystemet.

Den röda blodmånen ska vi ut och titta efter med start kl 21.15. Detta omnämns som "skådespel" och är seklets längsta månförmörkelse. Fromt folk förr i världen kanske läst om tecknen, Lk 21:25 och månen som ska vändas i blod, Apg 2:20 eller funderat över att månen inte lyser mer, Hes 32:7. Att Herrens dag just nu är en dag närmare än i går är inte levande kunskap och tecknen är skådespel och alltså alls inte tecken. Det ska Bloggardag fundera över för egen del. Liksom att det varit extremväder tidigare i detta alnds historia. Väder och kliomat är inte samma sak. Bloggardag börjar bli alltmer skeptisk inför denna värld och dess prioriteringar. Verkar det inte som om folk är rädda för fel saker?