Prosten Karl Andersson

Kontraktsprosten Karl Andersson, 1913-1996, hade haft Harald Geelmuydens som konfirmationspräst och konfirmationsundervisningen omfattade åtminstone 200 timmar. Hans fromhetstyp var gammalkyrklighet av Västbomodell. Han blev alltså präst. När han var kyrkoherde i Vislanda på 1960-talet var det vanligen 200 gudstjänstfirare. Men han såg i slutet av 50-talet "avsaknaden av rädsla för falsk lära" (Oloph Bexell, Präster i S:t Sigfrids stift 3, Arcus Lund 2002,  s 91). Han hörde till dem som sörjde över tillståndet i Svenska kyrkan och for åt andra håll än det lokala. Frågan ställs av en av hans vänner, nej, inte en fråga utan ett påstående att prosten "säkerligen inte manat till ´lokal kyrkogång på det sätt som skedde under hans tjänstetid fram till 1978" om han sett vad som skulle komma. Frågan blir en annan: "Var fanns läsare som prövade andarna ... vad skedde under kyrkogången?" Det är att slå huvudet på spiken. Svenska kyrkans problem är också det beskedliga lekfolket, just det folk som tolkar allt till det bästa och inte ställer till med något, inte ens öppet ställer frågor.

Bloggardag kan förstås också undra: var finns de präster som tränat lekfolket i en kristens besvärlighet? Svaret är antagligen att eftersom allt ifrågasättande (en god och nyttig syssla) avfärdades som "troublemaking" framstod det som viktigt att vara beskedlig. Den som gungade Kyrkans skepp fick mycket att svara för. Bättre då att sitta stilla. Präster går inte fria. Men inte heller lekfolket.

Frågor om bekännnelsen reducerades till frågor om vad olika tyckanden gick ut på, dvs de hanterades som åsikter och inte som insikter i Guds rikes hemligheter. Bloggardag vet att de prästkandidater som i skiftet mellan 1960- och 70-tal tog sig igenom Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter inte utgjorde majoriteten. Men alla, också de som inte läst på, förpliktade sig vid prästvigningen till just dessa olästa skrifter. Om de skulle köpt bil, hade de läst det finstilta väsentligen bättre. Och den fantastiska repliken från en kontraktsprost, invald i Svenska kyrkans kyrkomöte efter den nya ordningen. ska bevaras. Utskottet skulle behandla Kyrkoordningens  inledningstexter. När frågorna tröskats i närmre en timme frågade kontraktsprosten i utskottet.
- Är det där som du talar om en tjock bok?
Svaret blev att den nog skulle betraktas som tämligen tjock, tror sig Bloggardag förstå. Då kom nästa fråga:
- Finns den att köpa?

Då kan man dra sig till minnes att i denna tämligen tjocka bok finns Confessio Augustana, en konkordi, dvs ett försök att formulera vad man i reformationstiden var ense om och att just denna sak varit högst aktuell i de ekumeniska samtalen på 1980-talet. Kontraktsprosten hade vid sin prästvigning förpliktat sig till detta för honom okända. Konfessionell medvetenhet ska kontraktsprosten inte misstänkas ha åstadkommit i sin församling. Med "konfessionell medvetenhet" avses inte doktrinär paragrafmässighet, men väl att de kristtroende vet vad Kyrka tror och vad denna tro därmed drar gränser mot. Basal kunskap i dogmatik och symbolik alltså.  "Symbola" betyder trosbekännelse. Det finns faktiskt rätt och fel när det handlar om läran. Kristen tro vilar nämligen på uppenbarelsen, Gud har avslöjat något om sitt hemliga rådslut. Den insikten resulterar i Kyrkans grundläggande bibelglädje och denna glädje är mer än emotioner. Den bottnar i insikt.

Karl Andersson manade av just detta skäl till kyrkogång. Sedan fick han erfara att just detta inte är så lätt utan måste organiseras med bil eller bilskjuts. Hans församlingsbor dog, han själv också och det kyrkoliv som var fromhetsliv och inte bara underhållning och MTD. Dystert är ordet. En ovän har gjort detta. Det kunde vara värt ett församlingsmöte att diskutera. Är livet i vår församling autentiskt kristenliv? Vad skulle Karl Andersson säga?