tisdag 25 september 2012

Jesus mellan Tantjesus och Töntjesus

Det ska bli kyrkomöte och man kan undra varför. Motioner, rätt få, ska tröskas. Skrivelser från kyrkostyrelsen likaså. Nya strukturer ska till och jag gör mig inga illusioner. Vi har inget val eller snarare: vi har samma val som läkare har /hade?/: att operera bort den inflammerade blindtarmen eller riskera att den spricker och patienten dör. På väldigt många ställen finns det inför det kommande kyrkovalet inte tillräckligt med folk för att ta ansvar för kyrkoråd och finns det inte resurser att ta ansvar för församlingsstyret så läggs församlingen ner. Sammanläggning i stället för nedläggning, sålunda. Men ingen ska låtsas att detta är något annat än en gigantisk reträtt och den drabbar områden där det (fortfarande) fungerar. Och vi styr ut i en härva problem, inte minst mentala och det finns ingen beredskap att hantera dem. Det kommer att kännas som ett misslyckande för väldigt många, kanske av det slag som berättas om från 1800-talet med gamla präster som predikade för en handfull i gudstjänsten där de som unga predikat för överfyllda kyrkor. Guldet blev till sand. Tid för visioner nu alltså, tid för "Reclaim the Church", "Reclaim the Gospel" eller "Reclaim Jesus".

Tantjesus eller Töntjesus. Tantjesus mötte vi tidigt. Det var tanter överallt. De var inte riktigt så gamla som vi trodde men karlar med hår på bringan var de inte. Miljön var enkönad. Det har vi egentligen aldrig talat allvarligt om. Kyrkoherden och kyrkoadjunkten likosm kyrkvaktmästaren var karlar men ansvaret för att förmedla Jesus till oss var i flera år tantgöra. Vad gjorde det med Jesus och vad gjorde det med oss? Att tro på Jesus var något för tanter, den saken stod klar. Töntjesus därtill. Visst visste vi, de unga grabbarna, att det var töntigt att tro på Jesus men det fick man ta för konfirmationen hörde till och därmed var den fasen i livet avklarad. Skolan gav oss bílden av en Jesus man naturligtvis inte kunde tro på - vilket inte heller var meningen. Han sa ibland kloka saker och ibland det som verkade alldeles orimligt och visst var det synd om honom när han misshandlades och dödades. Men gå i kyrkan på söndagen eller så - nä, det var en syssla för töntar. Det hade jag klart för mig i söndagsskolans mellanklass, om ni undrar. Och det var ett bekymmer, för jag anade att lite mer var det med Jesus. Bekymret löste sig, kan jag säga

Vad jag skriver är detta: Det är alls inte konstigt att tron blev en känsla och ett moraliskt imperativ men ingenting annat. Jesus som Herren handlade det inte om. Med känslor kan hjärnan göra lite vad den vill. Men med en handfast erfarenhet utanför mig - en uppstånden Jesus som profetiorna stämmer in på och som gör just det som Messias ska göra, blir det annorlunda med. Vi ska nog se till att det där annorlunda blir grundhållning och när det blir så, kanske strukturerna inte kommer att handla om strukturellt ordnade reträtter utan snarare om mission (i betydelsen evangelisation) i Sverige.

Och så till sist:
Nyamko Sabuni är i Ryssland på en HBT-utställning med uppgift att vara HBT(Q?)-missionär och visa hur progressiva tänker till skillnad från bakåtsträvare. Kan man verkligen vara nöjd med den överlägsna hållningen när ett svenskt statsråd kommer inåkande - om man är ryss, vill säga. Och inte strärker detta Svenska kyrkans reputation visavi den ryska ortodox kyrkan.

9 kommentarer:

  1. Kanske kan Tröstjesus gälla både tanter, gubbar, unga och gamla, rent av alla därimellan? Ungdom och ålderdom har en dom i sig, det svartvita tänktet och det snara slutet, bara medelåldern är dumbom, höll jag på att skriva, men menar domtunn. Tröstjesus fanns i de gammalkyrkligt, medvetna sökandet av nyavägar och gamla vägar, för att indikera att en prmavh i Gbg 1945, av Viktor Södergren hade en poäng. Trösten mitt folk, kallades en liten bok från samma andliga karta, kanske finns något där som såväl modernister som trditiinalister missat, det själavårdande perspektivet, bortom kön men i vardagens kallelse. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Jag gissar att den förestående satsningen på evangelisation och mission konvergerar med reformationsjubileet 2017. Påven har också proklamerat Trons år. Här gäller det att ha blicken riktad framåt på Trons upphovsman och fullkomnare och inte som Lots hustru.

    SvaraRadera
  3. Nog missioneras det alltid!

    HBQ(T?)-religionen sänder missionär på högsta nivå till de efterblivna ryssarna(med regeringsplanet?).
    Nog villkoras svenskt bistånd med äktsvensk moral och ideologi? Nog måste varje större arbetsplats och utbildningsinstitution redovisa hur man hanterar gudinnan Genus och de gudomliga syskonen H, B, Q och T? Nog fostrar vi våra barn från dagis i Genusreligionen och H, B, Q och lilla T? Och till tidigt utlevd sex därtill??

    Näst efter konsumismen är sexideologin vår bärande religion. Där sparas det inte på missionsivern. En berättelse om Jesus, som inte stämmer överens med de i samhället bärande ideologierna, får svårigheter. En kristenhet, som under majoritetens och tidens tryck anpassar Jesus till folkmajoritetens tankar för dagen - till en Töntjesus, alltså, får problem.

    När majoriteten av befolkningen haft homosexuella episoder och äcklas av eget och omgivningens kompissexande, och förgäves sökt köpa mening och lycka i köpcentrer och båt- och bilhandel , kommer reaktionen. De falska gudarna och deras företrädare ställs till svars. Låt oss hoppas, att då fortfarande någon finns kvar, som kan peka på en korsfäst frälsare, för oss utgiven!

    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Låt oss hoppas, att då fortfarande någon finns kvar, som kan peka på en korsfäst frälsare, för oss utgiven!"

      Det kommer det att finnas. Det är jag helt övertygad om. Varför? Jo, för att vi ber om det; ber om väckelse. Och bönens makt är stor; mycket större än vad man i sitt vanliga vardagsliv för det mesta tänker på.

      Däremot är jag inte längre så säker på att den väckelsen kommer inom Svenska kyrkan. Tyvärr. Läget verkar nu vara sådant att vi, var och en i sitt område, bör söka gemenskap med andra kristna för att vara förberedda när Svenska kyrkan rasar ihop.

      Radera
    2. Jag tror att du har rätt Elisabet. det är viktigt att envar är trygg i sin tro på Jesus osv., samt att vi vet var vi vet var vi har varandra i Kristus, om tiderna blir svåra. Prästänka

      Radera
  4. Bra uppmärksammande av svensk offentlighets mission i öst. Frågan är vad Sverige har att hota ryssarna med? HBTQ-mission mot att ryssarna får rörledning i Östersjön? Jag tror att man kan vara mycket handfast när det gäller denna typ av mission. Kanske t.o.m. att Sverige har EU-mandat/får EU-poäng att plocka med litet HBTQ-mission i Ryssland. HBTQ-lobbyn i Bryssel lär inte tveka att belöna.

    SvaraRadera
  5. Visst var det mest tanter i kyrkbänken och visst ansågs man töntig (och blev retad) för att man gick i kyrkan och ändå; det var det värt. DET VAR VI SOM FANN SKATTEN!

    Att det är svårt att hitta folk till kyrkoråd o.dyl. är väl inte så konstigt. Vi är många som inte är välkomna. ”Är du kristen, nja, då passar du inte som förtroendevald”, känns det som. Ja, för hur skulle det se ut om kyrkfolket fick börja bestämma?! Vem skulle då företräda alla icke-troende medlemmar, va?!

    SvaraRadera
  6. Intressant det här med "Tantjesus"; tanter i alla åldrar gör och har framför allt genom tiderna gjort ett fantastiskt jobb för att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd, men var alla karlar håller hus i det kyrkliga barn- och ungdomsarbetet kan man verkligen undra. Jag minns när min morfar den praktiske bonden klädde om likt Stålmannen för att ha söndagsskola i bönhuset. Coolt, tycker jag. Och som kille får man allt en del gratis när man rycker in på miniorer och dylikt. "Skäggis", blir jag då kallad - inte alltför respektfullt, kanske, men i alla fall.

    Skägget bevisar ju dock inte att jag är man (vem har inte hört talas om Skäggiga damen?) och att klä av sej bevisar ju nuförtiden ingenting heller. Nyamko Sabuni är nog dock (eller var?) inte tillräckligt Q för de queera - hon råkade nämligen på riksmötet i Göteborg våren 2011 säga (apropå medicinsk behandling o.s.v.): "Kvinnor och män har olika kroppar - det kan inte ens en politiker ändra på." Vilket ju strider mot queerologernas älsklingsdogm att de eventuella könsskillnaderna (om det finns några alls) sitter mellan öronen snarare än mellan benen. Vilket på ett olustigt sätt stämmer med såväl svenska 1800-talsstereotyper om könens mentalitet som med argentinskt machismotänkande att vissa män, t.o.m. pappor, inte är "riktiga karlar" utan tvärtom "riktiga kärringar". Skillnaden är väl att man tidigare i såväl Argentina som i Sverige tidigare (från 1800-talet och framåt) hasplat ur sej sånt där utan att riktigt mena det. Nu menar somliga det på allvar - men inte Nyamko Sabuni så sent som våren 2011. Har hon blivit mer omvänd sen dess?

    Kan inte låta bli att ånyo citera mina egna limerickar från 2011, från början avsedda att gyckla med mitt Folkparti, men som sedan våren 2012 även drabbar Svenska kyrkans primas, Kyrkans ungdom med tidningen Troligt och dess hbtq-nummer, Kristdemokraternas partiledning samt stora delar av kyrkomötet - verserna är fria för subversiv spridning:

    En folkpartifarbror från Kinna
    fick Rättvisa Gudrun att spinna.
    Han födde ett barn,
    den jämställda karln,
    så folket tog honom för kvinna.

    En queerfeminist ifrån Glen
    som ledsnat på "kvinnor" och "män",
    brast ut: "Vår regering
    kan slippa kvotering
    om alla blir "den" eller "hen"!

    En pk-liberal ifrån Lummen [samhälle i Belgien]
    på queerkurs till slut fick ur tummen
    och började storma
    de heteronorma
    och könsstereotypa omklädningsrummen.

    [En ammande vän från Långrösten
    på "herrarnas" gick hela hösten.
    Förbud fanns det inga,
    för sånt ansågs tvinga
    personen att skära av brösten.

    En skäggprydd från Bollebergstoppen
    på "damernas" visade kroppen.
    Protester kom inga,
    man vill ju ej tvinga
    en mänska att skära av snoppen].

    SvaraRadera
  7. Hade jag varit man, hade jag knappast vågat utsätta mig för peddomisstanke. I dagsläget tror jag att män gör rätt som flyr kontakt med barn. Det ses häxor lite varstans, nämligen. Och ingen rök utan eld...

    Per S

    SvaraRadera