måndag 17 september 2012

Ur biskopens papperskorg - eller värre än så?

Ett underligt namnlöst dokument är på turné i stiftet och orsakar känslostormar här och var. Det tycks vara en eller flera diakoner som agerar för att ordet "vigningstjänsten" flitigt ska brukas. Stackars biskopen omfattas av glömksa så att "den andra halvan" av vigningstjänhsten glöms bort, menar skribenten/erna.. Diakonerna glöms bort, alltså. Fem rader in i texten får en känslig läsare en släng av depression, nedstämdhet. Inte detta att "vigningstjänsten" är tredelad - biskop, präst och diakon - men vad handlar det om när diakonens ego är ute och luftas.

Jag kan ta några citat. "Det verkar som om biskopen inte har kunskap om diakoners kompetens och inte är insatt i bredden av vår användbarhet." Stackars biskop Johansson. Nu kan det förstås vara så att också den snälle biskop Johansson kan känna igen en diakonvigd idiot och passar sig? De som orerar om sin egen väldiga kompetens, kanske ska ifrågasättas just när det gäller kompetens?

"Svenska kyrkans diakoner har mycket god utbildning, mänga har fler högskolepoäng och längre studietid än våra präster." De vidareutbildar sig i stor utsträckning, får man också veta. "Det är en högkompetent yrkeskår som i övriga samhället möts av respekt för sin omvittnat pålitliga professionalitet." Det blir bara för mycket. Är inte problemet att en mängd diakoner hellre går på utbildningar och hellre planerar arbetet än utför det, kunde en elak kritiker undra. Och högskolepoäng - i vad? Är det bara poängen som ska samlas oavsett ämnen? Ska man verkligen vara imponerad?

"Jag blir lika ledsen varje gång jag tvingas konstatera att Växjö stift ännu en gång utmärker sig som bakåtsträvare." Tack för den passningen. Vad gäller det? Andra stift har gemensamma vigningar, Växjö stift inte. Att det beror på en ambition hos biskopen Sven Lindegård att synliggöra just diakonatet när vigningarna flyttades från diakoniinstitutionerna till stiften, är en finess som går diakonen förbi.

"Hur kommer det sig att präster blir iklädda mässhake vid sin vigning?" Det ska i stället vara stolan som är vigningstecken. Det enkla svaret är förstås att prästen ska kläs som präst och inte som utövare av något som kallas "vigningstjänsten". Ordet är en sådan där finess som Per Erik Persson älskade att syssla med för att undvika ordet ämbete. Vi kanske skulle sluta tala om "vigningstjänsten"?

Jag arbetade i tre årtionden ihop med syster Kerstin. Hon kallades dåförtiden "diakonissa". Hon skulle aldRig, nykter eller onykter, kunna skriva en text av detta slag. Hon jobbade. Hennes auktoritet var en sakauktoritet och en personauktoritet. Som ung präst tänkte jag att präster kunde vi få av olika slag men diakonissor kunde man i alla tider lita på. Det kunde man nog också. Då. Nu är det, tänker jag, diakoner som ska ifrågasättas och detta utifrån vad man kan läsa i ett dokument, som någon lyckats plocka fram ur biskopens papperskorg - eller som någon sett till att sprida? Jag tolkade allt till det bästa och tänkte "papperskorg" - men nu tvekar jag. Det kan verkligen vara så att det finns en diakon som vill ha sina tankar spridda. Och jag blir förvirrad inför fenomenet - en tjänare som vill vara fin, en tjänandets livsform som blir till sin motsats.

Kanske måste de diakoner som tänker rätt om diakonatet, röja i leden. Det är skillnad på skit och pannkaka - och detta sagt inte om skillnaden mellan diakoner och präster utan om skillnader mellan diakoner. De finns uppenbarligen. Det är något i grunden sjukt när den tjänande diakonen skriver: "Det har hänt mer än en gång att jag med sorg i hjärtat gått från gudstjänsterna i domkyrkan. Det är alltid flera tjänstgörande präster men inte alltid diakoner och det är prästernas estrad." Estrad! Och det är alltså estraden diakonen vill upp på, spela Tarzan liksom.

Ska man supa sig full eller nöja sig med att bara spy? Vi som slogs för diakonatet i kyrkomöte och kyrkoordning, vad var det vi egentligen åstadkom?

16 kommentarer:

  1. Du har många goda synpunkter i detta. Men, Dag, se upp med detaljerna: "De som orerar om sin egen väldiga kompetens …" – du har väl aldrig stuckit under stol med din kompetens? Din fråga om de har rätt kompetens är dock befogad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ett sant ord! Rätt och riktigt! Delar den kritiken av Dag och ler nöjt, inte för att den drabbar Dag utan den skulle jag gärna erhålla själv varför jag får be biskopen att om inte i ord här så dock i bön och tanke. Till Dags försvar vill jag inget säga men jag vill citera en sanning av Hjalmar Ekström som var diakon! " höjden av ödmjukhet är att anklagas för motsatsen och inte säga emot" /Magnus olsson

      Radera
  2. Jag undrar vad prosten Pehr- salig i åminnelse - skulle ha sagt.....

    SvaraRadera
  3. Ja hmmm...kan de lärde vara i behov att studera Aposlagärningarna lite noggrannare? Ffa då om ledarskap och församlingsbyggnad? Småler lite....Kompetens finns (har läst i kapp en del på bloggen och i kommentatorsfälten lyser det av kompetens :) Men om ledningen inte fungerar...hur ska de då få en församling att fungera? Är det någon som kritiserar? Är kritiken befogad? Eller är det bara en illvillig person som vill göra sig ett namn? Att ta till sig befogad kritik är en konst, det innebär att man måste svälja sin stolthet och mästra sitt ego.

    Diakoner ställer präster mot väggen och säger sköt ert jobb...präster drar sig sårat undan och säger men tänk allt vad vi ändå har gjort för er...Stridslystnad...och spliten är sådd. Tänk om både präster och diakoner kunde besinna vem det är som egentligen har anställt dem i sin tjänst...det är en helig tjänst för heliga män och kvinnor...inte en sandlådestrid för småungar.....lite brist på respekt för den tjänst som har anförtrotts dem...och det blir så fel när kyrkan används som plattform för en "pissing contest"
    Charlie

    SvaraRadera
  4. Att spela med ord för att fördunkla och förvilla är inget nytt. På 70-80-talen, när flumvindarna blåste som starkast, gjordes högskoleutbildningarna mer jämlika genom att man namngav dem så att man inte skulle kunna utläsa vad det var för utbildning. Således fick man en Högskoleexamen (HE), för det som tidigare (och även senare) var en fil.kand. Men man fick också HE för en hel rad andra utbildningar.

    I vanlig ordning kommer kyrkan en halv generation efter med det som annorstädes redan klassats som dumheter. Kyrkan är en av de institutioner (tillsammans med massmedia) som rymmer flest avdankade rödvinsmarxister som hoppas på en ny vår innan pensioneringen kommer som en befriare.

    SvaraRadera
  5. Nu märker vi de dåliga frukter som den indivdualistiska protestantiska antisakramentala känslokristendomens draksådd ger oss. Antisakramentala pietister blir lätt rationalistiska (så Kant)och subjektivistiska (så Schleiermacher). Dock skriver A D Nock: The success of Christianity is the success of an institution which united the sacramentalism and the philosophy of the time (Conversion s 210f). Frågan är vilken filosofi som nu skulle vara tjänlig, men fenomenologin är inte passé. Den sakramentala verkligheten tillsammans med en för evangeliet tjänlig filosofi är och förblir ett "vinnande koncept" om vi får tala nutidens språk eller som S:t Irenaeus säger: Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin och eukaristin bekräftar i sin tur vårt sätt att tänka.
    Thomas A

    SvaraRadera
  6. Ja, kyrkan behöver verkligen utövande diakoner, inga skrivbordsdiakoner. Det är ett väldigt tjat om högskoleexamen/kompetens. Lilla tant Agda bryr sig nog inte alls om vilken examen diakonen har, hon är så nöjd när någon kommer och hälsar på henne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är bara hembesöken hos lilla tant Agda som är diakoni? ...eller kan det möjligen vara en resurs för Kristi gärning,kristendomens och svenska kyrkans verksamhet. Här finns alltså en mycket viktig fråga: Vad innebär diakoni? Varför vigs diakoner till ämbetet? Av vilken anledning finns diakoner med redan i urkyrkan och i dag en del av det 3ledade ämbetet i svenska kyrkan? Kan vi sluta kasta skit på varandra kanske och jobba i stället?
      /fundersam

      Radera
  7. Det skulle vara intressant om Svk gjorde ett omvänt organisationssystem dvs införde arbetsledare och fråntog denna funktion prästvigning som kompetens och gjorde diakoner eller än hellre arbetsledarfunktionen helt självständig och höjde diakonlönerna och satte prästerskapet att bara predika, missionera, själavårda, fira gudstjänster och utföra kyrkliga handlingar och undervisa. Varför inte göra prästerskapet till lågavlönade arbetare? Nej jag är inte ironisk utan jag inser att det jag mest oroar mig för är om jag får pension reder mig. Det är en falsk oro, en brist på tro, en inre sekularisering. Jag inser bristerna i resonemanget, men jag önskar att jag mer hade gåvan att lyda för kärleken till penningen ger synd och synden visar sig i brist på lydnad. /Magnus Olsson

    SvaraRadera
  8. Man kunde ju säga, att detta är en naturlig utveckling i en kyrka som avskaffar det liturgiska diakonatet, vilket undertecknad nogsamt fick inbankat i sig av ett östligt domkapitel - jodå, det stod klart och tydligt i DK:s protokoll att SvK inte har något liturgiskt diakoner - vid en viss liturgisk strid för några år sedan, när jag använde diakoner för mycket i liturgin. Då uppstår konkurrensen mellan präster och diakoner som ett brev på posten. När man vill ha diakonissor men inte kalla dem detta utan kallar dem diakoner, när man inte har några diakoner, såsom kyrkan alltid avsett med diakonämbetet, då uppstår diverse gråzoner och alltid några som känner sig förfördelade. Om diakoner fungerar i församlingen som de fungerar i liturgin, som en länk mellan altaret och folket, leder folkets böner och ger ut till folket av evangeliet, bjuder in till allt folket skall göra i gudstjänsten och sänder ut folket till gudstjänsten efter liturgin och koncentrerar och bär med sig vardagslivet in i söndagens mässa, ja, då har man inte tid att författa dylika skrivelser ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inkonsekventa könsbyten
      uppstår både här och där i vårt samhälle, av oförståeliga skäl kan man tycka. Varför skäms en utbildad diakoniarbetare att kalla sig diakonissa, om hon nu är kvinna? Diakon för tanken till en manlig diakoniarbetare och det vill hon väl inte identifiera sig med i dessa jämlikhetens dagar. Eller är det just jämlikheten som skapar denna enhetlighet i kyrkliga titlar?
      Inom sjukvården har man gjort tvärtom. Där har man gjort om sjukskötare som ett begrepp för en man till att kalla honom sjuksköterska, vilket för tankarna till att han skulle vara en kvinna. Ja, vilka förvillelser det kan bli.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    2. Om det inte finns något "liturgiskt diakonat" så finns det inget diakonat, och finns det inget diakonat så har man tppata armarna, ecklesiologiskt sett. Stockholms domkapitel må ha rätt, men då visar de hur fel de har det. Allt i kyrkan är i botten "liturgiskt". fm

      Radera
  9. Ja såhär blir det när människor kladdar till det de tagit emot. Kyrkans särskilda prästämbete kommer från åtminstone tre olika håll sammanfogade till "kyrkans ryggrad" om man så vill.
    1. Apostlauppdraget, att vara klippa, grundsten, pelare i den levande Gudens tempel, ett närvarandegörande av övesteprästämbetet som Kristus själv har, buret av den som är episkopos dvs "förman" i Guds hushåll.=hierark, dvs biskop.På grekiska ochkså "hierarchos" eftersom all präst tjänst har sitt ursprung och sin överordnade i biskopen. Evsebios berättar i sin kyrkohistoria att Johannes, Evangelisten bar översteprästens efod; han var överstepräst i det nya förbundet vars eviga heimmelske Överstepräst förstås är Kristus. Därför avbildas Kristus stundom som biskop på ikoner.
    2. presbytererna som är "de äldste" i Israel, överflyttade till det nya Israel. De är ett kollektiv som tillsammans med biskopen-som också är en äldste- leder och håller ihop kyrkan.
    3. Diakonerna som avlastar och assisterar apostlarna, alltså grupp 1. De är inte de kyrkliga socialarbetare man ofta gjort dem till, utan episkopos öga och öra och sändebud. Till det hör OCKSÅ hjälparbete, men långtifrån bara det!

    Så ser ordningen ut i kyrkan från apostlarna och framåt.
    Den ordningen har vi alltjämt i de ortodoxa kyrkorna. Något "monarkiskt episkopat har knappast funnits förrän biskoparna i väst fick furstevärdighet. Biskopen är förvaltare, hovmästare, hushållsförman-den som förvaltar kyrkan åt Kristus med hans auktoritet-kyrkans äldste bistår honom i detta.
    Det är allstå minst tre mycket olika saker som utgör den traditionella kyrkans prästerskap. Att bunta ihop detta och säga att det är samma sak är historiskt och strukturellt ett msstag, om man vill mena, att man förvaltar det prästämbete som funnits genom tiderna i kyrkan. De kläder svenskkyrkliga präster av alla tre sorter bär, uttycker ju sådana anspråk.
    f Mikael Liljeström, ortodox presbyter.

    SvaraRadera
  10. Tja. En diakon hotade maken till livet, en annan försökte ta livet av sig själv (det var inte första gången heller och hela arbetslaget led), en tredje kunde, under allmänna samlingar, gå och sätta sig på golvet, i ett hörn, och sura som en treåring, en fjärde försökte elda upp kyrkan hon tjänstgjorde i. Kompetent var ordet, sa Bill.

    Visst finns det kompetenta och duktiga ”nissor” också, det gör det, men du har nog rätt, Dag, i att det var då det (även om vissa av dem ännu finns kvar). De gapar inte om sin kompetens och finhet utan hugger i och jobbar på.

    Vad är det egentligen som är så fel med att tjäna? Och varför tror man att prästens tjänst är finare? Både diakonissan och prästen är ju tjänare och skulle jag gissa tror jag nog att prästens tjänst är både svårare och ofinare. Det är inget att stå efter. Som gift med en präst kan jag intyga att den ”finheten” inte är något som belönas i världen. Dessutom är det ju så att vi alla är kallade att tjäna, oavsett vilken tjänst vi fått. Vi är inte kallade att göra oss märkvärdiga utan att varje dag, varje stund fråga oss hur vi bäst tjänar Gud i den situation vi just då befinner oss i.

    Och sedan undrar jag – om nu diakonissan vill leka präst (vara på estraden): varför prästvigde hon sig inte (sic!)? I dag finns ju inga hinder. Den aktuella diakonen kanske borde söka in på scenskolan istället. Tjäna var ordet sa Bull.

    Supa eller spy, det är frågan, som Hamlet sa. Det är nog inget fel på diakonatet i sig men i en Svenska kyrkan som i stort inte längre är en kristen kyrka blir det givetvis uppåt väggarna med diakonatet. Man har helt enkelt ingen ordning/koll på hur ämbetet är beskaffat och på vilka som är kallade resp. inte. Det är där man måste börja. Kommer man att göra det? Knappast.

    SvaraRadera
  11. Om jag får generalisera så vill utifrån egen livslång erfarenhet i Sv. kyrkan hävda att de som verkligen fungerat i sin yrkesroll och därmed tagit diakonatet på fullaste allvar, har sällan varit vigda diakoner, utan fastmer "diakoniarbetare".Dessa har inte gömt sig bakom skrivbord eller ägnat sig åt att ta högskolepoäng, utan varit enträgna arbetare i vingården.Ständiga hembesök har varit en självklarhet, gruppverksamhet likaså. Församlingen har svarat med positiv uppskattning och människor har blivit sedda och lyssnade på! Jag vill hävda att min mångåriga erfarenhet ger vid handen att de som verkligen drivit det diakonala arbetet framåt har sällan varit diakoner utan engagerade lekmän (kvinnor)som otvunget och självklart mött församlingens diakonala behov. Jag har allför ofta sett hur dessa, efter det de gått diakoniutbildning, genomgått en förändring till det sämre. Plötsligt vill man ha liturgiska uppgifter, vända papper och gå på s.k. fortbildningar. Och med ens har vardagsarbetet nära människorna inte blivit fint nog. Detta är min subjektiva upplevelse och min beskrivning gäller kanske bara min närmiljö. Man kan ju hoppas det!!!

    SvaraRadera