Klart att jag inte har ett dugg emot en rörelse som slår vakt om regelbundet böneliv, studier och gudstjäbnstliv för att människor ska växa och jag är lika övertygad om att tron måste få konsekvenser; etiskt/politiskt/socialt. Jag kan inte heller ha några invändningtar mot att liturgin ska vara meningsfull och inspirera till helighet (vad nu det är men i alla fall). Och lika självklart är idealet att församlingen ska vara en kärleksfull gemenskap. Allt detta och mer vill Affirming Catholicism stå för. Ändå övertygas jag inte för detta är en hållning som till sist står för något annat än katolsk tro och ordning - annars skulle rörelsen inte behövas. Vad är detta andra?
Den underliggande agendan eller själva hållningen som betyder att rörelsen tvingas flyta med. Samtidens stora frågor - kreerade av spindoctors eller vad ni vill - kommer att formulera de övergripande krav, som omsätts i from kontext. Nu som alltid. Konstaterandet är bistert - men hur eller hur så är det till sist ett innehåll, ett dogma, som styr - och finns inte det, styrs vi av andra.
Innehållet söker en form, dvs tron tar gestalt i liturgi, bön, läsning och sökande efter sammanhang men detta är en annan hållning än bara formen. Ta den svenska kyrkliga förnyelsen som exempel. När man inte tänkte sig att prästen enbart var läraren i predikstolen vars framträdande förbereddes av liturgi och följdes upp av liturgi - så att liksom centrum (prästen som lärare och predikan som höjdpunkt) markerades fanns det behov av en annan utgestaltning av högmässan - och sen svarta kappan ersattes av plagg som berättade något mer om prästen. En ämbetsteologi hörde samman med detta. Med en sådan teologi blir det alba, stola och mässhake - och en del annat. De som då - på 1940-1960-talet eller så - fattade detta, kunde med välbehag fortsätta skruda sig i svart kappa. Den präst som skulle komma klädd så nuförtiden, skulle betraktas med ohöljd och kanske indignerad förvåning. Hur en präst klär sig i vackra liturgiska plagg vet alla - men vet alla vilket innehåll formen uttrycker? Vet prästerna?
Diskussionen om Erstas tilltag på denna blogg var kanske förutsägbar också om jag trodde att irreguljärt nattvardsfirande i Stalingrad skulle vara exempel . Men typiskt för samtalet var förstås fokus på undantag och känslor, inte alltså frågan om hur det i normalfallet förhåller sig - ÄR - med nattvardens bröd. Var inte min invändning allvarlig - jag påstår ju att till de från Ersta införskaffade glutenfria oblaterna knyts inget löfte från Jesus. De ser ut som nattvardsbröd men är något annat. Och här har ni i sammandrag alla mina invändningar när det gäller det kyrkliga livet sammanfattade: Det ska vara vad det ser ut som. Och den invändningen håller när det handlar om Affirming Catholicism. Är det katolsk tro - helkyrklighet, som Åke Talltorp formulerat saken - behövs några katolska markörer - Björn Fyrlunds förträffliga uttryck - som bottnar i dogmat, Kyrkans allraheligaste tro.
Om jag knyter an till Ingvar Hector (Christian Braw, Himmelrikets skrin, 2013 s 85) så byggs tron på Bibeln och Bekännelsen och det betyder att trons gemenskap är en gemenskap i - Tron! Det är här det måste börja - inte i formspråket och den uttalade agenadan att se bort från "ethnicity, gender, disability or sexual orientation" vilket i praktiken betyder det motsatta - för det är just detta saken gäller. Annars skulle man omfatta katolsk tro och ordning.
Har jag sagt något annat än att jag föredrar en hederlig rucklare framför en ohederlig hycklare?
Då är väl saken biff helt enkelt. Slutorden skall uppfattas som att alla som inte kommer fram till samma slutsats är ohederliga hycklare? Bra då vet vi det. / Magnus Olsson
SvaraRaderaIntressant, Magnus, att din utvärdering av läget är så tydligt postmodern.
RaderaDet får biskopen gärna förtydliga så jag förstår om jag förstår vad du menar. Begreppet postmodern är intressant och hellre bär jag det än modern om nu begrepp skall bäras. I en av texterna talas i dag om " utslitna kläder", när hududpersomen får andra kläder utlagda som nyfikenhetens bisarra hyllning, innan det drar i hop sig och han blir av med kläderna sina, uppdelade och lottade. Naken iklädd det som utlovats, avklädd, går han till sin prästvigning för att bli vår Sanne överstepräst, Gud formar Gud. / Magnus Olsson
RaderaPostmodern, därför att du bara funderade över beteckningarna, inte över vad Dag ville få sagt med dem. I ett sammanhang där det handlade om form och innehåll, kom du att intressera dig för formen.
RaderaGjorde jag? Aha. Ja där ser man när jag diskuterar innehåll är jag pietist och när jag diskuterar form är jag postmodern. Spännande! / Magnus Olsson
RaderaTack f Dag för detta inlägg. Affirming catholicism är knappast någon stor rörelse. Inte är deras hållning särskilt övertygande. När det gäller att förstå argumenten angående Kyrkans ämbete är det inget nytt utöver svensk kontext. Jesu verk betraktas enbart som något bekräftande av det redan skapelsegivna. Därför kan man mena att dopet blir den plusfaktor som öppnar för ämbetet enbart bekräftande den redan skapelsegivna rättigheten. Gal 3:28 tolkas enbart inklusivt utan att man tar hänsyn till att det är Jesus som exklusivt är grunden för det apostoliska ämbetet. Rörelsen borde i ärlighetens namn något brutalt kallas "annihilating catholicism".
SvaraRaderaDelar din syn på var brytningspunkten finns, i synen på skapelsen! Men delar inte konsekvensen du drar av det. Om just den punkten disskuterades mer skulle sannolikt schemat falla ut mycket annorlunda. Det handlar såväl om kundkapssyn som pnevmatologin men se det skyms ständigt av det som den prtestantiska och den romerska teologin ständigt missas. Därför utgör ex ortodox kristenhet och på svenskt område sådana rörelser som OAS rörelsen ett välbehövligt perspektiv, även om också dessa tappar en del. Men när mosaiken är mer färgglad än det västerländska tes-antites-syntes ger möjlighet till, kommer förändringen. Med glädje noterade jag därför att den nye påven förändrade den statiska formen för fotatvagningshandlingen på skärtorsdagen och behöll sin vana! Vem vet kanske det rent av kommer uppmärksammas i svensk högkyrklighet. Att jag drivit tanken ett antal gånger vad gäller detta kommer naturligtvis inte rendera mig ett välvilligt ord på den här bloggen utan för det är säkert mina fötter för smutsiga men har jag tur kanske jag får en oförskämdhet slängd åt mig med almenackan. Det senare är att föredra förstås. Notera att jag nu skrev handling och inte sakrament om fotatvagningen. Den som följer bloggen vet vem jag tog intryck av./ Magnus Olsson
RaderaMagnus, jag anar vad du är ute efter, men ber dig ändå förtydliga: Vad menar du med att "den nye påven förändrade den statiska formen för fotatvagningshandlingen på skärtorsdagen och behöll sin vana"?
RaderaDet har ju visats fina bilder av påven (i sin tidigare tjänst) från Skärtorsdagens liturgi. Intressent är att han har burit stola på diakonvis, vilket förmodligen inte är vanligt. Men det är inte orimligt, eftersom biskopen enligt klassisk ämbetsteologi bär de båda 'lägre' ämbetena.
Att kyrkans ämbete är ett sakrament är obestridligt i katolsk kontext. Det möter vi även i den ortodoxa lutherdomen, men dock inte bland de liberala som ser det som en skapelsegiven eller en politisk motiverad rättighet. Affirming catholicism är därför en falsk och ohederlig benämning.
RaderaBiskop Göran om jag fattat saken rätt ( och det kanske jag inte gjort eftersom jag är en enfaldig präst) så kommer påven att fira skärtorsdagsmässan på ett ungdomsfängelse och tvätta internernas fötter istället för utvalda präster i peterskyrkan, och att detta motsvarar den praxis han haft tidigare som biskop att uppsöka andra miljöer för att utföra fotatvagningen. Nu kan ju jag ha missförstått det förstås men artikeln hittade jag på en hemsida som brukar förse med mycket info från nätet. Intressant med stolan, tack för den uppgiften. Det skall jag hålla ögonen öppna för. Att du förstår vad jag menar uppskattar jag, inte för att bli förstådd är så viktigt men för att det röjer en attityd jag gläds av, tack! Passar därför på att önska dig en välsignad stilla vecka. / Magnus Olsson
RaderaRedan på skärstorsdagens morgon firar Påven en oljeinvigningsmässa tillsammans med präster i Peterskyrkan. Först på eftermiddagen blir det en mässa med fotatvagning i ungdomsfängelset. Det ena utesluter inte det andra dvs. inte "i stället för".
RaderaMagnus, det var en information om Franciskus planering, som jag inte hade uppmärksammat, när jag kom med min frågan.
RaderaThomas, blanda inte ihop oljevigningsmässan med Skärtorsdagens liturgi (om aftonen - f.ö. den enda mässa som i en romersk-katolsk kyrka får firas på Skärtorsdagen, med undantag då för biskopens oljevigningsmässa i domkyrkan).
Biskop Göran!
RaderaDet är inte jag som blandar. Jag läser innantill på Vaticanens hemsida. Där står det Papal Mass på skärtorsdagens morgon 9 30.Måhända har jag läst fel. I varje fall vill jag önska en välsignad stilla vecka.
Om man kastar en käpp ...
SvaraRaderaFörstår inte varför Sandahl har problem med grupperingar inom den katolska kyrkan, han är väl inte katolik, vad jag har förstått?
SvaraRaderaDet handlar om olika högkyrkliga grupperingar i anglikanska kyrkan som man nu talar om har en motsvarighet bland högkyrkliga i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag fattat fel.
RaderaNog bör vi kristna allihop vara katoliker. Inte nödvändigtvis romerska dock. Katolsk betyder helt enkelt att man bekänner sig till den kristna helheten. Inget styckevis och delt, alltså. I samvaro med sekulariserade katoliker i Nordamerika kan man som praktiserande svenskluthersk kristen ibland känna sig MYCKET katolsk. I tro som i praxis. Men så tycks religionen för många till namnet katoliker i västvärlden betyda föga, vare sig i tro eller praktik. Så illa ställt som i SvK lär det dock aldrig bli bland våra syskon romarna.
RaderaTant Svart
För att inte tala om alla kristna som inte ens övervägt att sörpla kaffe i församlingshem, besöka en kyrka eller fundera över andras fel, inte så få. Särskilt bland dem som helgats av motgång. / Magnus Olsson
RaderaTyvärr är det ofta skillnad på vad ord egentligen betyder eller var avsedda att betyda, och vad de betyder i praktiken. Katolsk betyder idag i vårt land, utom för mindre grupper, att man hör till den romersk-katolska kyrkan. Visst kan man jobba på att återerövra ordet katolsk men det måste vara dömt att misslyckas för överskådlig framtid. Jämför med regnbågen, förbundet med Noa kanske inte alla tänker på när de ser regnbågsflaggor. Tror tyvärr att det även här är svårt att få gemene man att ställa in sig på den ursprungliga betydelsen.
RaderaJag tycker inte att det borde överraska någon att Dag S gör anspråk på att vara katolik liksom fö hela den evangelisk-lutherska bekännelsen i form av Augustanabekännelsen. Därför angår det oss hur "de" gör och det angår dem hur det går för "oss".
RaderaDet borde inte heller vara någon överraskning att den process som nu går över de ev-luth nordiska folkkyrkorna redan passerat över Rom iform av de, ur Roms synpunkt illegitima biskopsvigningarna. Det radikala (?) prästsällskapets kandidater kan prästvigas "katolskt" enl Roms def, bara de böjer sig för innevarande biskop i Rom.
Men det är inte katolsk tro att tro att det är staden (kulturtraditionen) som garanterar trons innhåll. Romersk katolsk tro i praktiken bestäms av de som väljer biskopen i Rom och poängen med deras rösträtt är inte att de kommer från världens alla hörn utan att alla världens hörn har/får en koppling till biskopen i staden Rom. Dvs kopplingen till staden är ingen garant för att de står för katolsk tro. Belägg är inte svåra att finna. Tvärtom utmanar Moskva med anspråket på att vara det rätta levande Rom, det tredje, efter att både första (400-tal) och andra (1453) föll. Intressant att de nu markerar intresse för att samverka med Rom. Antingen för att de nu uppfattar sig vara så mycket starkare eller Rom så mycket svagare.