tisdag 26 mars 2013

Kan vi helt enkelt inte bättre?

Rätt lite går Svenska kyrkans väg. Det begravningsväsende vi ska sköta tar staten nya tag i. Det blir en gemensam avgift om 25 öre, vilket, sägs det, betyder en helt annan kyrkogårdsstandard på de många öländska kyrkogårdarna. Stockholm med 7 öre ska inte med. En avgiftshöjning med 18 öre är politiskt omöjlig. Riksdagen tar beslutet och andra får hantera problemhärvan. Anders Wejryd skrev debattartikel i alla fall.

Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?

Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.

Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?

I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?

Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.

26 kommentarer:

  1. Om det skulle bli en manlig ärkebiskop skulle det vara en lika stor sensation som om "de äldre herrarna" hade valt en kvinnlig påve.

    Nu frågas: Vad kommer denna nya ärkebiskops man att kallas?
    Ärkeman?
    Fler förslag?

    LG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ärkenöt, kanske. :-)

      Men är du inte lite väl sexistisk nu, LG? En kvinnlig ärkebiskop kan ju mycket väl ha en fru.

      Radera
    2. Ärkebiskopens maskformiga bihang...

      Radera
    3. Sannolikheten att nästkommande ÄB är kvinna, är överväldigande. Nästan lika överväldigande som att hon har fru. Hustrun kan väl då eventuellt benämnas ärkebiskopinna, om inte denna titel i stället kommer att användas om den nya ärkebiskopen. Titeln riskerar alltså att helt enkelt och elakt beslagtas av dem, som fortfarande inte kan tro på 1958 års reform.

      Ack, om I haden tro, I klentrogne!

      Tant Svart

      Radera
    4. Javisst, då blir det två ärkebiskopinnor.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
  2. Intressant uppgift om minnesgudstjänst/ lovsångsgudstjänst. Förmodligen helt rätt iaktagelse, historielöst. Sedan kan ju disskuteras om man kan känna någon, så väl att det motiverar att gå på en minnesgudstjänst alls. Kanske är det just detta, att inte känna någon som avslöjar något om varför samma prästerskap som inte går på minnesgudstjänst samtidigt förrättar begravningar av just dem de inte känner. Rimligtvis skulle det kunna ge tanken att ingen begravning hålla om jag inte kände den döde eller just därför att Herren känner går jag såväl till begravning som minnesgudstjänst? Fick efter en avliden präst hela sviten av minnesteckningar för ett stift men då jag redan hade dem erbjöd jag dem till en lika medelålders kollega som mig själv men se de ville vederbörande inte ha " de är ju döda!" blev kommentaren. Det var onekligen sant, eller kanske inte. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnus, tack för den avslutande reflexionen!

      Radera
    2. Varsogod Biskop Göran. Det är min övertygelse att de döda inte är döda i Gud. Evigheten finns redan här, i tron./ Magnus Olsson

      Radera
  3. Så nu överger man självkostnadsprincipen för begravningsverksamheten. Med tanke på att 25 öre är mer än en halvering av avgiften där jag bor inställer sig frågan: Kommer pastoraten att låta kyrkotillhöriga subventionera begravningsverksamheten för att inte stöta sig med övriga? Frestelsen lär bli stor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sakupplysning kan meddelas förslaget innebär att varje begravningshuvudman får full kostnadsteckning (inte illa att ha det så, vilken annan organisation kan bara öka utgifterna och skicka räkningen vidare), avgiften jämnas bara ut bland alla medborgare i landet utom dem i Stockholms stad och Tranås kommun.

      På detta sätt, vilket var utredingens mål, behöver staten inte hålla reda på församlingarnas gränser och vilka som bor där utan bara ta in information om den totala kostnaden från SvK. För Ölands del blir det alltså samma standard, men till en lägre skattesats. Frågan är bara hur lång tid det tar till dess begravningsverksamheten kommunaliserats - vilket är det enda rimliga.

      SvK måste också när staten inte längre har eget intresse av att folkbokföra medborgarna inom gränserna för SvKs församlingar betala för att få medlemmarna placerade i rätt församling med tanke på kyrkoavgift m m. Hur mycket det ska få kosta att upprätthålla strikt teritorialprincip för församlingstillhörighet blir intressant att se.

      Radera
  4. Att inte kalla medarbetare till möten med motiveringen att de snart skall gå i pension är ren och skär åldersdiskriminering.
    Ring DO direkt om inte biskopen kan förmå den sammankallande att ändra sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför ta strid?
      När någon söker ny tjänst eller går i pension, kopplas denne i allmänhet gradvis bort. Normalt förfarande. Det finns ingen anledning att offra krut på bortflygande kråkor.

      Tant Svart

      Radera
  5. När katten är borta dansar råttorna på bordet.
    Är detta tanken?

    SvaraRadera
  6. Hur dumt planlagt är det inte att lägga en minnesgudstjänst och en lovsångsgudstjänst samtidigt!!! Det är väl nästan att säga att minnesgudstjänsten inte är så viktig. Och varför går det inte att lägga in lovsång i en minnesgudstjänst. Att minnas de som gått före oss i tjänsten och vad de uträttat är väl en lovsång i sig; en tacksamhetens lovsång.
    Jag hoppas att Växjö stift inte upprepar denna fadäs.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
    Svar
    1. I det som sker skall man alltid fråga vad som sker i det som sker. Det ger anledning till reflektion över vad det står för och betyder. Naturligtvis är det alltid förenat med spekulation, missförstånd och fantasi men också ickevetande är intressant och spännande. Studerar man fenomen kan man skönja mönster och dels jämföra dem med andra utsagor liksom fundera över varför så många människor sällan reflekterar över att de röjer sig med eller utan ord. Det är mycket intressant att iakta och fundera över. Ex följ en blogg en längre tid, studera språket, ämnena, reaktionerna, osv. Det mänskliga är i regel mycket mer intressant än vad resor långt bort kan ge. Varje dag är en upptäcktsresa och varje möte med människor en utbildning. Om man förklarar allt för en studieresa blir det till och med roligt att åka buss. Eller sitt på ett café och lyssna på folk, bättre utbildning om tankemönster kan ej ges. Sedan kan allt ihopsamlat prövas mot god litteratur. Eller som den fornkyrkliga kunskapssynen innan ex Rom 11:20 blev missförstått, angav: teori föregås av praktik. Tyvärr är ju västerländsk kultur den motsatta, med påföljden att det kvarstår i teori, en teoribildning som sekulariseras mer och mer med konsekvens att världen inte är trancendent. Då ersätts det alltid av något. / Magnus Olsson

      Radera
  7. Det behöver anbefallas studium av både S.t Augustinus och S.t Anselm som förberedelse av reformationsjubileet. Utöver det behöver vi tidiga grekiska kyrkofäder. Här måste vi Gustaf Wingren ett erkännande för sin fina studie av St Irenaeus från 1947. Det handlar inte bara om "justification" utan mer grundläggande om "Christification".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den boken av Wingren passar inte in i det ständiga tugget om att högkyrkligheten alltid vet bäst, " skådat ljuset" som det inte sägs men menas. Det är ju trots allt skillnad på frimureri och frimicklare. Men bra att du lyfter fram boken av Wingren. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Wingren studier av Irenaeus var viktiga: något bortglömt lyftes fram.

      Samtidigt förundrar jag mig över att professorn läste kyrkofadern så begränsat. Allt som Irenaeus skriver om ämbetet och apostolisk succession m.m. gick honom helt förbi. Wingren kom att i debatten inta i stort sett den rakt motsatta ståndpunkten.

      Radera
    3. Roland Kristensson26 mars 2013 kl. 22:53

      Ja. Wingren är bra på en sak, nämligen skapelseteologin hos Irenaeus och Luther, men sedan är det tämligen uselt. Då kan man läsa Regin Prenter i stället. Han har det som Wingren valde bort: Kyrkosynen, Sakramenten och inte minst Ämbetet.

      Radera
    4. Wingren var först skolad i Odebergs exegetik och sedan i Nygrens motivforskning innan han blev självständigt liberal och landade i Lögstrups spontana livsyttringar. Av f Dag har jag förstått att Wingren gärna umgicks med högkyrkliga. Wingren har i sin person härbärgerat protestantiska klyftor. Han var också doktorvater till åtskilliga som blivit biskopar i sv. ky. Wingren är onekligen betydelsefull om vi skall förstå den moderna tidens svenska teologi. Dock vill jag hellre fördjupa mig i Joseph Ratzingers teologi. Han leder oss förbi alla blindskär så vi inte lider skepps brott i tron.

      Radera
    5. Intressant. Så länge Wingrens doktorander beklädde biskopstolar var väl strävan efter att hålla samman en spretig kyrka än vad som skedde senare. Werkström var ju benägen att hålla generositetens dörrar öppna åt nästan alla håll. Den studie över biskopsrekryteringen som Lagerlöf la fram bör få en fortsättning. Vad skedde efter 2000. Vem vet kanske de spontana livsytrringarna var hållbarare än det verkade. Kanske Wingrens lärjungar kan lära något om försök att hålla samman? / Magnus Olsson

      Radera
  8. Slutsats:Minnesgudstjänster är inte så viktigt. Vi behöver inte - som präster - minnas!
    Fruktansvärd arbetssituation du har. Du kan och vet mycket pga av din erfarenhet. Så är det med alla präster som varit med ett tag. Hur tänker din chef? Borde vara tillsynsärende hos domkapitlet. Man får inte visa förakt för medarbetare på det sättet. Sedan borde facket sig till abetsgivaren om din arbetssituation.
    Vem som helst som kan tänka - borde tänka.

    SvaraRadera
  9. När man omorganiserade i mitt pastorat blev jag befriad från att delta i arbetet med motiverkngen att jag skulle gå i pension. Det framställdes som ett erbjudande. Dag är inte ensam om att delvis tjänstebefrias innan man slutar. Det är ju bara så det är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite nyfiken blir jag allt på det "befriad från att delta i arbetet" som både du och Dag råkat ut för. Är det ett erbjudande eller en order från arbetsgivaren? Oavsett vilket ter det sig knepigt, men ur arbetsrättslig aspekt är det, såvitt jag förstår, två olika saker.

      Jag i Halland

      Radera
    2. Man kan argumentera för motsatsen. När Skolverket omorganiserades (för vilken gång i ordningen?), ombads hustrun stanna kvar utöver ordinarie pensionstid, för att medverka till en ordnad överföring till det nya.

      Radera
  10. Det där med full kostnadstäckning kände jag inte till. Likväl undrar jag hur detta ska gå till eftersom min erfarenhet är att såväl pastorat i norr som i söder anser sig ha högre kostnader än genomsnittet.

    Vad gäller kommunala begravningsplatser ville kommunerna i vart fall i slutet av 1990-talet absolut inte ha verksamheten. De hade t.o.m. en egen representant i Begravningsverksamhetskommittén. Hennes enda uppgift var att avstyra alla idéer om kommunalt huvudmannaskap.

    Men visst, tiden går och när Svenska kyrkan rasat måste frågan lösas.

    SvaraRadera