I dag kan man bara konstatera att en jesuit väljer ett franciskanskt påvenamn och att de svenska kommentatorerna i allmänna media redovisar sina bristande kunskaper. Men det finns dessvärre ingen riktig möjlighet till bloggande denna dag även om det finns mycket att skriva om.
Lite konsternerad är jag dock. Saken gällde inte att ärkebiskopens av biskop Stiglund författade fastebok skulle recenseras utan att ett avsnitt skulle tas upp för att bringa förståelse. Och det skedde. Vi kan alla förstå hur Hans Stiglund resonerar i en fråga fär han omprövat. Just så bra var det - eller bättre var det inte.
Det är skillnad på Frasse och Hasse. Hasse skulle aldrig våga yttra sig så att det leder till de svarta rubriker vi mötte i Aftonbladet igår angående påvens syn på homoäktenskap, nämligen att de är en attack mot Guds plan. Johannes Paulus II menade likaledes att det är berättigat att se det som ett utslag av ondskans ideologi. En svenskkyrklig biskop med funktionell sociologisk ämbetssyn måste ompröva för att anpassa sig efter kontexten. Det kanske motiveras med de liberala lutheraners kyrkofader (Nietzsches) lära om alla värderingar omvärdering. Till råga på allt vill de försöka få oss att tro att det är i enlighet med Jesu vilja. Det är skillnad på Frasse.
SvaraRaderaI själva verket handlar det kanske om Fransisco Xavier (en av de första jesuiterna) och inte om Fransiscus av Assisi. Möjligen kommer påven själv av avslöja hur han tänker.
SvaraRaderaNej! Han har själv sagt att det är Fransiskus av Assisi det gäller. Det stämmer med hans syn på enkelhet och att han tagit ställning för de fattiga och hellre åker buss än Popemobile.
RaderaFrans den förste är nu Furste, för Vatikanen är en stat och påven statschef. Det handlar om makt. Detta bör i hågkommas. Det är naturligt att makt bestämmer, den är van vid det, men det betyder inte att den skall åtlydas. / Magnus Olsson
SvaraRaderaKorrekt. Min lilla enfaldiga fundering är hur den nyvalde påven (som jag innerligt, så med gammalkyrkligt påbrå jag är, hoppas och tror att den helig ande inspirerat kardinalerna att välja) så snabbt kunnat välja sig ett namn. Sitter man som kardinal och tänker "om jag blir påve så ska jag kalla mig" eller kommer namnet som en bavang ner i huvudet på en.
RaderaJag säger inte att det är på det ena eller andra sättet men jag anser att det är väl värt att fundera över.
Instämmer. Nu hör det väl till sakens natur att makt väljer makt dvs väljer varandra och det är ju samma fenomen oavsett var så beredskapen finns nog. Se bara på så enkla saker som ex val i våra kyrkliga kontexter, det är ju sällan en joker i leken utan det mesta är förutsägbart när korten synas. Skall det vara klöver dam eller hjärter knekt? Visst spader kan ersätta det ena och rent av ruter men så mycket mer är det väl inte. Om någon undrar varför jag avstod från att nämna kung så skall det förklaras: endast Jesus är detta. / Magnus Olsson
RaderaRom valde en påve från 'the Global South'. Det var inte oväntat, men det var ju ändå frågan om så skulle ske redan den här gången.
SvaraRaderaSkall man se det som en markering av att det numera sekulariserade och liberala Västerlandet inte längre fungerar som kristenhetens hemmaplan? Här är det nu fråga om att rädda vad som räddas kan, innan det är dags för reevangelisering. Där i Latinamerika och Afrika, kanske i Asien också, bevaras arvet troget och blir därmed centrum för kristenhetens framtid.
Vi ser ju motsvarande i vår reformatoriska tradition. Svenska kyrkan talar stolt om att gå före och bereda väg för andra att följa efter. Nu hör vi rösterna från södra halvklotet: Vi tänker inte följa er på er villoväg! Svenska kyrkan visar sig inte gå före utan gå bort, och får nöja sig med att ha likaledes alltmer försvagade västerländska medvandrare.
I samvaro med ett gäng brasilianare i begynnande trettioårsålder kom samtalet in på religion. De försäkrade att de inte kände någon - Nobody at all - i deras egen ålder som gick i kyrkan. Jo, Gud trodde de på - of course - men samkönade äktenskap var de för. De oroade sig för olika evangelikala rörelser, som tycks svepa fram bland de fattiga, och tvinga med sig stora delar av den politiska eliten. En latinamerikansk påve skulle givetvis betyda en del, men att folk yngre än föräldragenerationen åter skulle börja gå i kyrkan, det trodde ingen.
RaderaDe unga brasilianska världsmedborgarna tycktes, åtminstone av vad som sades att döma, leva för att festa och resa. Min lilla undran blir om månne inte bristande behov av kyrka snarare är ett sociologiskt än ett geografiskt fenomen. Där det materiella överflödar, blir festande, shoppande och drogande lätt det normala. Kanske balanserat av sekterism, späkningsregler och frälsningsläror av mer eller mindre sekulärt slag? En konservativ, intellektuell kyrka lockar kanske inte i konsumistiska, sexualliberala samhällen?
Tant Svart
Tant Svart, du har så rätt i det här! När Jesus mötte människor, började han ofta med att fråga: Vad vill du att jag skall göra för dig? Om svaret blir: Tack, jag behöver inget, så går Jesus naturligtvis vidare.
RaderaMin kommentar gällde den västerländska kulturen, som numera är så helt präglad av sekularisering och liberalisering att det, som bekant, inte ges plats för något annat – hur mycket det än talas om religions- och åsiktsfrihet.
Det var ganska pinsamt att höra kommentarerna om nye påven i Rapport och Aktuellt. Det är som att vi svenskar vet bäst vad som är bra för världen och kyrkan. Man skäms. /Maria
SvaraRaderaDet är naturligtvis alltid frestande att lämna Svenska kyrkan och konvertera till Rom, när man ser en ny inspirerande påve som Franciskus är och hans företrädare har varit. Jag erkänner öppet att jag övervägt steget flera gånger. Tänk så skönt att känna sig innesluten i den världsvida Romersk-katolska kyrkan och slippa det svenskkyrkliga eländet!! Men så med bön och eftertanke har jag stannat kvar, inte minst med tanke på alla församlingsbor och medkristna i Sv Ky. Dessutom finns Missionsprovinsen och St Sigfrids trosgemenskap under överinseende av +Göran. Där kan man förtroendefullt leva i ett både katolskt (om ej romerskt) och apostoliskt sammanhang och vara kvar som präst i Svenska kyrkan. Deo gratias!/ Roland K
SvaraRaderaKan man verkligen vara kvar som präst i SveK och samtidigt ha sin andliga gemenskap i Missionsprovinsen? Är man bosatt i Stockholm firar man då mässan i gemenskap med såväl biskop + Eva som biskop + Göran. Så kan det väl inte vara, tycker den i sammanhanget okunnige Bartholomeus P.
RaderaI Missionsprovinsen ser vi den här frågan på samma sätt som de i Engelska kyrkan som håller sig till 'flying bishops'. Biskopen i det stift där man bor är biskop/stiftschef i legalt avseende, 'flying bishop'/missionsprovinsbiskop är biskop i andligt avseende. För att använda sig av ett engelskt skämt, som är omöjligt att översätta: man skiljer mellan Father in God och Father in law
RaderaDen katolska dimensionen finns även i den svenska kyrkan och hennes tradition trots att den i organisatorisk mening är mångfaldigt skymd av allt sekulärt bråte såväl som främmande ideologier. Vi får kämpa Trons goda kamp där vi är satta och arbeta för Kyrkans synliga enhet i glädje tillsammans med alla katoliker vare sig de befinner sig inom Roms jurisdiktion eller annorstädes. Det kan vi göra utan att skämmas för att vi är "lutheraner". För egen del skulle jag gärna vilja närmare studera Martin Chemnitz och hans Examen Concili Tridentinii samt Loci Theologici. Sa man inte så här: Om inte Martin Chemnitz hade kommit hade knappast Martin Luther kunnat stå.
SvaraRadera