I en bloggkommentar försvaras biskop Stiglund med argumentet att hans bok ska behandlas för vad den är, en livsberättelse. Sådana är av värde. Jo. Men en biskop ska bedömas för vad han är också. Och nog är det värt en lite fundering att biskop Stiglund nu ser till att de som tänkte som han inte får bli prästvigda och göra samma livsresa som han. Många kommer att berätta om sina liv som rymmer en besvikelse över Svenska kyrkan, en besvikelse som går under huden. Agent för denna besvikelse var också biskoparna.
Vilka vägar en biskop gått genom livet på sin vandring upp till väktarplatsen på Sions murar är dessutom av informativt värde, det kan knappast förnekas. Om man förstår att jag utbrister "så illa han uppfört sig och så föga han tänkt", läser man mellan raderna. Det är inte lätt att hantera sig inprogrammerade biskopsvördnad i dessa dagar.
Om jag förstår, och det gör jag säkert inte, vad den stora frågan handlar om i kritiken av lulebiskopen så gäller det hans ändrade inställning till ämbetsteformen 1958 och då närmast två aspekter 1 hans påstådda brist på argument såväl före som efter bytet av ståndpunkt 2 detta byte i sig och dess konsekvens dvs att biskopen inte viger nu de som tänkte som han ( fast enligt DS tänkte han väl inte?) då. Det första är väl närmast en fråga om ämbetsteologi och det andra en fråga om praxis i relation till erfarenhet. Huruvida jag nu läser in för mycket eller ej, får väl DS klargöra om han vill och bevärdigar mig med ett svar om men är inte den springande punkten en outtalad anklagelse om svek? Om det är detta som är anklagelsepunkten så kanske det är detta som skall disskuteras: inte just den här biskopen nödvändigtvis för det blir så subjektivt och som DS skrev i en helt annan fråga nämligen om homosexualitet att då gällde principen att inte rota för mycket i folks själar, om jag nu förstod DS rätt. Kanske kunde samma inställning nu användas på biskopen? Eller är det för att biskopsuppdraget är offentligt som den barmhärtigheten inte skall visas? Fö tycker jag att själva sakfrågan om att ändra uppfattning självklart rymmer en fråga om hur man ser på det man lämnat. Vill minnas att andra biskopar fått samma kritik men mig veterligen har de inte uppmanats att redovisa hur de förhåller sig till vad de tidigare var, kanske något för aKF att samla alla fd medlemmar som blivit biskopar och be dem skriva en bok? Eftersom titeln " förnyarna" är upptagen kan säkert någon begåvad och helgad högkyrklig hitta en lämplig titel på boken. / Magnus Olsson
SvaraRaderaMagnus Olsson; jag beundrar ditt kärleksfulla slit att tala evangelium och nåd på denna blogg!
RaderaDen inprogrammerade biskopsvördnaden bör nog snarast avprogrammeras. Ännu på 80-talet var en biskop något. En ministers like. En kändis. Var man därtill Gärtner, var man ökänd som dumskalle därtill, professuren från Princeton till trots. Varenda liten föreläsare kunde knipa poänger genom att ge en gliring till en "kvinnohatande" och föraktligt "konservativ" biskop. När vi når vår tid, vet man inte ens namnet på någon biskop. Kyrkan är utslagen och irrelevant. Biskoparna har följt med i slasken. Och nog är de korta i rocken numera! Kyrkofurstarnas tid är förbi. Nu liknar biskoparna mest på ont och knappast på gott välmenande, pekåiga, genustroende, lite lättkorkade, kommunala småchefer. De har samma löner och samma anseende som dessa. Och ingen känner till deras existens eller efterfrågar dem, utom den närmaste kretsen av anställda.
SvaraRaderaVerkar det inte som att där genusdekonstruktion och kontextualitet drog in, där drog både Gud och folket ut?
Tant Svart
Det är onekligen en underlig tid när det, för en vanlig medlem i Svenska kyrkan, känns mera betydelsefullt vem som blir påve än vem som blir biskop eller ärkebiskop i den egna kyrkan.
RaderaTant Svart,
RaderaEn jättepoäng ang genus och kontextualitet. Fastän jag anar att Gud kanske har Sin lillfinger med i spelet, såtillvida att Han ser till att dra ner byxorna på alla dumskallarna i Kyrkans Hus när dom minst anar det...
Kan inte biskopen bikta sig för sin själavårdare istället för att göra det inför öppen ridå? Själavården har fått fungera som en trojansk häst då välsignelse av partnerskap infördes. När sedan riksdagen beslutade om enkönade äktenskap måste kyrkomötet följa med. Nu försöker man dessutom lura i oss att relativismen är en luthersk dygd. Det lutherska tycks vara sårbart öppet för diktaturer vare sig det gäller landsfurstar eller relativism
SvaraRaderaInget är så bra som att vara ärlig och visa sin svaghet och sina brister om man vill nå in i hjärtat på andra människor. Men det är också ett sätt att utsätta sig för mobbing, som du och andra gör här på bloggen. Paulus talar om att i svagheten blir styrkan störst så Stiglund är alltså bibeltrogen och ni som mobbar honom beter er bara PINSAMT småsint och elakt.
RaderaHata kvinnliga präster och mobba dem som tycker annorlunda, det är ni bra på. Borde ni inte ta ett steg tillbaka under fastetiden och besinna er? Finns det verkligen inte mer angelägna saker att ägna sig åt?
Stig Strömbergsson har så helt och hållet rätt och ni så helt och hållet löjligt fel. Snobbistiska anklagelser mot en text som inte passar högkyrkliga snobbar, och inte ens har till ärende att göra det, borde förpassas till papperskorgen innan de publiceras.
Det är givetvis både rimligt och befogat att bedöma en biskop utifrån vad han är. Att kritisera biskopar är också OK – självfallet. Naturligtvis är inte heller biskopen i Luleå höjd över sådan kritik. Men det var inte det jag ville uttrycka.
SvaraRaderaDet jag tyckte skämde kritiken av Luleåbiskopens bok var att DS och andra utifrån ETT avsnitt av många i en bok med ett annat uttalat syfte och upplägg valde att avfyra en generell kritik om brist på akademisk stringens och argumentativ tyngd. Klart skott över målet som fick till effekt att hela boken med sina intentioner ställdes i ratad dager - vilket den inte förtjänar.
Jag har mött samma taktik på och från annat håll i kyrkan. Ett exempel är när man generellt avfärdat boken ”Jesus – motspänstig medmänniska” bara för att författaren tycker som han tycker i frågor som boken i väldigt liten utsträckning tar upp. Jag tycker helt enkelt inte om det sättet att agera och agitera. Jag menar att det måste vara möjligt att se också goda saker också hos folk man i annat kan vara kritisk mot.
Instämmer! Helt rätt, detta är Svk tragedi att goda krafter från olika håll inte förmår samverka pga ömsesidigt misstroende. Dock skall det sägas till den högkyrkliga sidans ( och även andra grupperingar om nu begreppet grupp får användas utan att det missförstås) FÖRSVAR att dess kritik också skall ses ur perspektivet av att inte ha makt! Att bli i dessa tider av val utvald eller bortvald ställer höga krav på den som blir just utvald, vilket Biskop Stiglund blivit. Att bli bortvald måste innebära att lära sig se att denna erfarenhet skall ge förmågan att känna igen detta hos andra. Därför är det mycket bra att denna fråga kommer upp och samtidigt som kritik av såväl biskopar som andra skall ges så skall man också se detta: människor med makt väljer alltid varandra, makt korrumperar alltid, det är helt ok att så sker men det är inte ok om man inte ser det hos sig själv. Vad makt gör med en människa. Om detta handlar bl.a. Getsemane och Golgata, vars perspektiv behöver odlas i Svk! Det är nämligen alltid en fråga om synd och nåd. Inför Gud finnes nämligen ingen rättfärdig utan inför Gud är vi alla smålänningar. / Magnus Olsson
RaderaJag läste också boken för några veckor sedan. Funderade på att recensera den på min blogg, men avstod då jag insåg att jag skulle vara väldigt kritisk. Och jag ville inte vara det mot en gammal ungdomsvän med vilken jag delat många av de erfarenheter som beskrivs i boken. Kanske fastetiden får mig att besinna mig så jag kan skriva kritiskt men sakligt. I så fall återkommer jag efter påsk.
SvaraRadera