Dum i huvet

Jag har glömt berätta om Askonsdagens sista poäng. Jag var, som någon kanske minns - jag i alla fall, i katedralen och det skulle firas askonsdagsmässa med stationer för aska och ljuständning. Efter slutad gudstjänst skulle alla gå hem och på vägen ut gavs möjlighet att ta med sig en skärva från söderslagna blomkrukor. Det gjorde jag och la tingesten i jackfickan. Efter några dagar hittade jag skärvan och la den på hallbordet, vilket utlöste frågan "Varför har du en skärva från en blomkruka på bordet?" Jag förklarade sammanhanget men insåg att jag blev det verkliga svaret skyldig. Vad skulle jag med skärvan till, egentligen?

Har skärvan något budskap? Att trasighetens villkor gäller i världen och att allt är lagt under tomhetens välde? Fick jag krukskärvan för att påminnas om att jag är stoft, det som inte sas mig vid korstecknandet? Eller fick jag skärvan därför att det nog var en fin symbol som jag kunde fundera vidare över? Ska skärvan påminna mig om att den en gång var en del av en fin blomkruka och nu har andra också skärvor från krukan och tillsammans kan vi få krukan hel igen? Givet att vi har Karlssons klister, liksom.

Symbolspråket är grundläggande viktigt för de kristna som liksom ser den Osynlige och säger det osägbara, så mycket fattar jag. Men måste inte symbolen då ha ett ärende och vara lite mer än en pryl fri att tolka, dvs meningsbärare i den mån jag ger den en mening? Kan en symbol, som så mycket annat, bli yta i stället för innehåll när den egentligen skulle vara ytan som öppnar innehållet?

Symboler är allvarliga. I går hängde jag framför SVT:s Hela Sveriges fredag, ett blågult program där den omvända rasismen frodades. Det var bokstavligen blågult - med vikingahjälmar av plast och hälften av publiken bakom respektive lag av tävlande.  Men hur ska man sedan markera att de tävlande inte bara var blonda och blåögda utan att lagen satts samman så att det mångkulturella Sverige skulle gestaltas - lagen och lagens bakomstående supporterskara? Satt redaktionen för programmet och sa att vi måste ha med andra än vita och skrev på en lista: En neger i varje lag och åtta negrer eller araber i respektive supporterskara? Hur sa man till varandra och hur sa man när man skulle rekrytera? "Hej, vi behöver en neger till vårt program, kan du komma?"

Programidén hade inte kunnat genomföras om man kört med traditionell svenskhet. Det hade bara sverigedemokrater kunnat uppskatta. Sverige är mer sammansatt än vad det var på 1950-talet och det måste symboliskt gestaltas. Det är inte detta jag undrar över. Jag vill bara veta hur man sa när programmet planerades och när man ringde efter folk.

Fattar ni att rasismen blir tydlig också när den är omvänd rasism? Inte minst då, faktiskt.