Jag håller på med Per Wirthéns nya bok om Tingsten, Herbert Tingstens sista dagar (Bonniers). När Tingsten citerar Montalembert - (1810-1870, liberal politiker, katolik, skarp motståndare till tanken på påvens ofelbarhet men död innan dogmen proklamerades, student i Stockholm 1828 - som ni kanske minns och någon kanske läst hans fem band Les Moines d'Occident depuis Saint Benoît jusqu'a Saint Bernhard som gavs ut under åren 1860-1868 men saknas i mitt bibliotek) - när alltså Montalembert citeras, tänder jag till. Han beskriver mentaliteten i den kyrklig uppgörelse:
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
Tack f Dag för denna reflexion. I år predikar vi i Markus serie. Jesu "ursinne" blir tydligast hos Markus såsom berättelsen om fikonträdet som inte bar frukt visar. Jesus nöjer sig inte bara med det skapelsegivna som vi ofta blir hänvisade till. Med dessa hänvisningar försöker man hålla Sanningen fången i orättfärdighet. Vi står uppgivna inför det tomhetens välde som håller skapelsens fången. Därmed har nihilismen fått fribiljett genom vår motivering till det skapelsegivna. Wingrens skapelseteologi förbereder för nutidens Nietzscheinspirerade tankegångar i svenska kyrkan. Vi kan som Petrus förvånas över att Jesus förbannar ett fikonträd och "liberalt" titulera honom Rabbi. Men Jesus säger: Ni skall tro på Gud. Bultmann har rätt. Evangelierna är en del av den kristna Kyrkans dogmhistoria.(Geschichte der Synoptischen Tradition, s 400).
SvaraRaderaDet är naturligtvis sant i många fall att svek sker och löften sviks, men det DS glömmer är " katten på råttan och råttan på repet..." att det inte bara är makt som sviker utan den som sviks sviker i sin tur. Det finns inte bara en pyramid uppåt utan en nedåt. / Magnus Olsson
SvaraRaderaVi ska inte lära av de smutsiga metoderna!
SvaraRaderaOch som du vet är jag rädd att vi nu själva tillämpar "de svagares" taktik: ber att få komma tillbaka under hänvisning till en frihet och mångfald, som vi egentligen inte själva tror bör råda i kyrkan. (Här finns plats för både Dag Sandahl och Ulla Karlsson, hej och hå). Tolereras, jämställas, dominera, allenaråda...?
SvaraRaderaFK och alla något så när bekännelsetrogna bör köra med så öppna kort som möjligt: Vilka läror kommer vi själva att acceptera hos präster, diakoner och ungdomsledare?
En av de starkare kommentarerna på mycket länge här, Andreas!
RaderaKan man inte säga, att eftersom Makten talar om mångfald och tolerans, bör Makten om möjligt tvingas att tillämpa sin egen uttalade ideologi? Eftersom Makten knappast är självdestruktiv, uppnår man åtminstone, att hyckleri, dubbelmoral och förtryck blir synligt. Om sen så många vill se, är en helt annan historia.
Det är lätt att låta misshagliga och avvikande försvinna. Få vill påminnas om pågående obehagligheter. I synnerhet om de stör en rådande världsbild. Iraks kristna har till stora delar försvunnit utan pinsam uppmärksamhet. Att i efterhand komma dragande med vad som skett, är aldrig populärt. Armeniernas rätt(?) till den östra tredjedelen av nuvarande Turkiet enligt fredstraktaterna efter första världskriget sopades in under "ännu olösta frågor", när gränser i övrigt flyttats. Det fanns inte så många armenier kvar nämligen, och deras fastigheter och utkomstmöjligheter var sedan länge övertagna av andra, som ogärna flyttade på sig till förmån för illa tålda och demoniserade spöken, redan döda eller flydda. Världen ville inget hellre än att glömma.
Det finns inte så många kyrkliga "mörkermän" och "människofiender" kvar idag. Kyrkans tjänster innehas av andra. Vad man skall göra med de få som minns och inte vill glömma lär ägnas ett förstrött intresse. En mapp "övriga frågor", kanske?
Tant Svart
Tja, först ska vi ha religionsfrihet. Jag ska inte behöva betala till din gud, för jag tror inte på den. Vi respekterar varandra.
SvaraRaderaEfter lämplig tid, när friheten uppvisar skavanker, övergår vi till att din gud är farlig, föraktlig och skadlig och din vidskepelse och ditt kunskapsmörker bör motarbetas, medan min Gud bör stödjas, liksom min Vetenskap, mitt Förnuft och min Samhällsnytta.
Helt normalt förhållningssätt, historiskt sett. Ingenting att uppröras över.
Tant Svart