Färske Frasse

"Den nye påven" säger dom. "Färske Frasse" kan vi andra säga, ett kort tag till. Sen blir han bara Frasse igen. Han ser glad ut. "Fnissige Frasse" kan gå.

Men han är bara glad tills han läst Sydsvenskans ledare den 15 mars mot honom. Den är uppseendeväckande usel. Eftersom jag just nu läser en omfattande biografi om Joseph Goebbels, tycker jag mig med viss sakkunskap kunna konstatera att denna ledare lika väl - med några omskrivningar - passat i Der Angriff och kunnat vara skriven av dr Goebbels själv. När samma andas barn talar, så vet man.

Utgångspunkten i SDS - och märk att vi nu talar om en huvudledare! - är att Kyrkan är en enorm maktfaktor med 1.2 miljarder medlemmar (hur många prenumeranter har SDS?)
"För många av dessa är hans (påvens, DS) ord lag eller nästintill."
Här skjuter ledarskribenten klart i målets underkant. Lag är något betydligt mer lättviktigt än ett påveuttalande.
Problemet för SDS är att "detta religiösa inflytande går att växla in i politisk makt" vilket "gör påvens åsikter viktiga och för varje liberal viktiga att bekämpa när de inskränker människors frihet och berövar dem deras värdighet"

Hur inskränks människors frihet och hur berövar påven dem deras värdighet? Exemplet som ges, är att Frasse innan han blev Frasse och bara var kardinal Jojje hamnat på kollisionskurs med Argentinas regering "framför allt i frågor som rör aborter, homosexuellas rätt att gifta sig och att adoptera barn". Abort som försvar för människans värdighet, det låter något. Fram med rondskålen till försvar för människans värdighet! Att enkönade äktenskap och barnahavande handlar om frihet, kan man kanske fatta - men finns det inga andra frågor att komplicera sammanhanget med? Inte för en liberal. Vi vet vilka värden som är de överordnade på 2010-talet liksom det gick att veta vilka motsvarande värden var i Tyskland på 1930-talet. Man kan förstås tycka att ledarskribenten försummar påpeka att Frasse också är emot kvinnor i prästämbetet - men  man kan inte få allt, kanske.

Påvens mandat kommer från en liten sluten krets, får vi vidare veta. Det betyder "en grupp äldre herrar" och att det ska vara så "säger en otidsenlig och självfallet odemokratisk tradition". Så måste det te sig för den som inte räknar med Guds gode andes bistånd - vilket "de äldre herrarna" tycks göra, att döma av åtbörder och tal i alla fall. Mandatet kommer i så fall från Gud och detta torde vara Kyrkans anspråk. Inför ett sådant sätt att tänka, står SDS uppenbarligen oförstående. Intresseklubben noterar. Är inte den egentliga anklagelsen att påven är katolik och att anklaga honom för det är ungefär lika begåvet som att klaga över att Dolly Parton sover på rygg.

Till sist har SDS kommit igång på riktigt, som det heter i Skåne: "Religion är i stor utsträckning raka motsatsen (nämligen till demokrati, DS), folket styr inte utan styrs. Av heliga texter, av heliga män.
Habemus papam - vi har en påve. Och en ny politisk motståndare."

Som sagt, Joseph Gobbels kunde markerat just att påven är en politisk motståndare. Manar inte den insikten till en tanke om en tidnings förfall - eller var kanske inte Sydsvenskan bättre förr?

Sjlva överideologin är det sekulära - och i denna sekulariserade stat med dess värderingar lever vi. Vill man läsa hur gamla biskopar varnade för vad som komma skulle, kan man läsa de gamla folkkyrkoteologerna. De fasade inför det som är vardag för oss.

För oss? Ja, hoppar SDS på Frasse, hoppar SDS på alla oss som omfattar en tro på Uppenbarelsen, given oss också genom apostlar och bevarad för bruk av oss. Det är det som SDS kallar att styras av heliga texter, av heliga män. Maria är borta ur sammanhangtet, tanken på ett Guds eget folk är också väck. Sekulariseringen är sannerligen inte rolig - den drabbar de oskyddade, de som hamnar i rondskålen som ett uttryck för försvaret av människans värdighet.

När SDS blottställer alternativen kan man fatta varför det inte bara är roligare att vara kristen. Det är mer intellektuellt anständigt också.