Stiglund förföljer mig

Ärkebiskopens fastebok - fast det inte är ärkebiskpopens utan biskop Stiglund, ni förstår konstifikationen eftersom ni är goda kristna, men annars skulle den nog vara genunint obegriplig - Gränslandet (Verbum) - är en omskakande läsning. Den leder närmast till fromhetens motsats. Jag tänker på mina studentår - och åren som föregick. Vad hade hänt om Hans Stiglund varit i Lund och bott på Laurentiistiftelsen och fått göra intellektuell reda för sig? Sällskapsrummet - eller för den delen den kristliga föreningen Pro Veros källarutrymme i Växjö - krävde på något sätt att den som förde fram en mening också skulle fram med argumenten. Om Stiglund argumenterat som han nu gör, hade han i god ordning strimlats i skivor, paketerats och försålts som bacon, om metaforen i denna hästköttsskandalernas tidevarv blir begriplig.

+Göran har i en bloggkommentar pekat på omvändelsemönstret i Hans berättelse. DÅ levde han i en självgod och egenrättfärdig bild av sig (s 47), DÅ "en ganska kritisk syn på Svenska kyrkan som den på många sätt döda institutionen, som dock hade plats för den levande kristendomen (s 47-48) och DÅ ett liv i parallella världar där stuider och andlig grupptillhörighet inte berörde varandra (s 48). NU efter "gränsöverskridande och förändring" har den grundläggande tilliten till bibelordet ökat, NU tackar han Gud "för omprövningens möjlighet" och NU har omprövningen öppnat hans ögon och hans hjärta för många nya perspektiv och stärkt - här kommer det - mycket av det som varit viktigt i min tro ända från ungdomstiden. (s 62) Hade inte Nock redan skrivit boken Conversion, hade han kanske kunnat använda Stiglund som ett typfall på omvändelsens schema. Omvändelsen har gjort Stiglund tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Nock skulle gnugga händer. Så ska en omvändelse se ut.

Stiglund konstaterar att en del i den grundläggande vänskapen med gamla vänner är skadat men är övertygad om att "många av mina vänner"  skulle kalla på honom till sin dödsbädd för att få andligt stöd och detta uttrycker "en sann kristen vänskap". Är inte hela tanken befängd? Prästen vid min dödsbädd kallar jag på därför att han präst, soulfriend, inte därför att vi är gamla polare, hur goda vänner vi än är! Stiglunds lilla gruppkristendom från ungdomsåren sitter uppenbarligen djupt i honom - och denna sekterism skulle bekymra. Som så mycket annat i hans berättelse.

Han berättar alltså om hur han "på allvar" men "egentligen inte förrän i slutet av mina teologiska studier" på allvar konfornterades med frågan om kvinnliga präster. (s 50). Det sker när han möter Karin. Berättelsen om hernnes väg till tro, gjorde Stiglund överraskad och orolig och i tidens lopp leder detta till den konfrontation där Hans Stiglund formulerades sig på ett nedvärderande och okritsligt sätt - och mår dåligt i åratal efteråt. Han prästvigs av Bertil Gärtner för Göteborgs stift och lär sig en hel del nyttigheter i stiftet. 1989 är han på prästmötet i Luleå och fattar att han ska be Karin om förlåtelse. När natvardskön hos henne - ! ("Kommer du till mig?" är hennes fråga vid distributionen - och då får jag svårt med mycket igen, kan jag erkänna) tar slut ser Hans detta "med förfäran" och går dit. Det tycks mig som om Stiglund för alltid är präglad av ett underligt grupptänkande. Annars stämmer säkert informationen. Det kom inte så många präster till de kvinnliga prästerna i lägen som dessa. De stod och glodde på köerna som ringlade sig till manliga präster.

Hur är det nu fatt? Hans Stiglund har styrt konflikten om ämbetet på person. Men det är ju orimligt. Om en kvinnlig präst säger att hon är kallad och prästvigd i Svenska kyrkans rådande ordning, så är detta sant. Hon har ställt sig till förfogande. Alltså ska frågorna om ämbetet ställas till Svenska kyrkan - och det är detta som blir förödande. Här har kvinnliga präster och de som inte alls övertygats om ordningen med kvinnor som präster ett gemensamt intresse att reda ut frågorna - kyrkoledningen har det inte, som bekant. Stiglunds tanke efter kommunionen i domkyrkan säger allt: "Jag tänker att ämbetsteologin får jag reda ut i morgon." (s 59) Det kan stå som en sammanfattning av hur många biskopar tänker. "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur" - den teologiska ansvarslösheten följer ämbetsfrågan från start. Läs Nils Johanssons Memorabilier eller materialet i Gunnar Hultgrens arkiv och bäva.

Hans Stiglund stiger fram som en gränslandspersonlighet.
Nu tänker jag på oss som menar att hela frågan om ämbetet fuskats bort på ett sätt som är i sak förödande och med konsekvenser som är förödande. Jag inser att jag skulle kunna te en debatt om ämbetsfrågan med biskoparna - enskilt eller i klump, med båda armarna fria eller en bakbunden - och göra dem svarslösa. Men så började ju jag i den andra änden, med att läsa på för att försvara ämbetsreformen. Jag läste Margit Sahlin och jag läste annat - och fann att det inte höll. Invändningarna var inte undanröjda. Beslutet fattades av staten och uttryckte en ideologisk sanning om kön, inte en teologisk sanning om ämbetet. Hade jag på så svaga grunder som de Stiglund redovisat var motståndare, kan jag bara hoppas på att de omutliga i Laurentiistiftelsens debatterande sällskapsrum, skivat mig, paketerat mig och försålt mig som bacon.

Stiglund igen. Han vet att det går att hitta stöd i traditionen för den mening han tidigare omfattat och "i bibelutsagor" - vad nu detta är. Vet han också hur beslutet fattades - och står han för den teologin, egentligen? Eller är han helt enkelt bara med i en ny grupp, en som kallas biskopsmötet?