I denna fastans tid

Vi har kvar något som för länge sedan var en Lutherhjälpens innovation. Vi går fastevandring. "Fastemarsch", kallar några det och går därefter. Helst ska man väl gå och tala med varandra på vägen, tror jag. Men vädret är därefter. Några snökorn faller, det blåser och det var kallt att till och med hämta tidningarna på morgonen.

Vi inleder i Persnäs kyrka med morgonbön, vandrar sedan till gamla vägen för att ta oss till Källa Hembygdsgård och sedan till kort samling i Källa kyrka - lillkyrkan, som är kyrkorummets nedersta del med ett fint kapell. Med nyfött mod fortsätter vi sedan gamla vägen förbi byar som Ranstad och Bläsinge för att till sist hamna i Högby. Då har vi gått 1,5 mil eller så, tror jag. Inget Vasalopp men ändå.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är lite fler korniga snökorn. Några faller uppifrån, det kan jag se. Men en uppsättning gör på det öländska viset - kommer horisontellt. Det är dom som är värst.

I går kväll såg vi filmen Stengrunden i församlingshemmet. Den är riktigt bra - och fokuserar på fastetidens frågor. I församlingshemmets foajé och kök diskuterades också samlingen på söndag där kyrkorådet ska jaga kandidater till kyrkovalet genom att berätta om vad ansvarstagande i kyrkan går ut på och vad vi vill göra för framtiden. En arbetsgrupp förbereder och har i dagens Ölandsbladet skrivit en insändare. Det är bra - och inte så lite bekymmersamt. Vi har kyrkliga men också politiska strukturer som befolkas av folk som är äldre. När de stiger av, finns ingen återväxt. Och risken är uppenbar att vi inte får en koppling mellan dem som firar gudstjänst och dem som fattar beslut - det som är den demokratisa akilleshälen för Svenska kyrkan. Men risken blir alltmer uppenbar att vi inte kan få folk till beslutsposterna även om arbetsgruppen redovisar siffror som pekar på någon livaktighet i församlingen.  Ska vi tänka att Gud förser oss med offret så att vi får några som entusiastiskt ger sig uppgifterna i hand? Betänk då att vi bort fyra mil från Borgholm. Att lägga en timme på vägarna för att komma till sammanträde med kyrkorådet när man har jobb och familj, kanske inte är så lockande. Jag kan mellan varven se problem avteckna sig. Och vad gör vi om inte den nya stordriften i Svenak kyrkan visar sig fungera?

Ska vi denna fastevandring samtala om hur svårt det är att hitta politiskt förtroendevalda i Mörbylånga kommun, där min gamle skolkamrat Tommy Eliasson, 66, hör till de yngre och där kommunledningen utan vidare skulle kunna sammanträda på äldreboendet? Är det något mer än ett kyrkligt problem vi nu skönjer. En politisk legitimitetskris?