Andreas Gottlob Rudelbach

Det blev Askonsdag och jag antog att det var läge för en späkande övning. Sålunda lade jag mig tillrätta i bädden med ett arbete å tyska språket i frakturstil samt en foxterrier till höger om mig. Jag läste om Andreas Gottlob Rudelbach (1792-1862) och gladde mig, nästan opassande på en Askonsdag, åt skildringen när han år 1829 predikade i Hofkirche i Dresden.

Det blev livliga reaktioner, folk sprang fram och tillbaka och sist stormade massan ut ur kyrkan. Det hela var, heter det, obeskrivligt. Ni kan få det på tyska: "wobei je länger dessto meht unter den Zuhörern eine unbeschreibliche Bewegung, lautes Murmeln, lachen, spottendes Wiederholen seiner Worte, lärmendes Hin-und-hergehen in der Kirche, ein Aufstehen in Masse und Stürmen zum Tempel hinaus".

Rudelbach fick korta av sin predikan, men återkom påföljande onsdag. Vad gällde saken? Den av kungamakten framtvingade kyrkounionen mellan de evangeliska och de reformerta. Rudelbach såg detta vara caesaropapism och själva förenandet av två kyrkor stod sanningen  emot.

Lutherdomen var, som Rudelbach såg saken, det högsta stadiet av alla konfessioner och sanningens väktare. Det är klart att han då var emot den från kungamakten påtvingade unionen. Preussen, det Preussen. Nog kan det lutherska namnet svängas med - men det lutherska till väsen och kraft har man avsagt sig, konstaterade han.

Rudelbach var förresten född i Köpenhamn och när han lämnat Preussen efter fortsatt kunglig intervention för att skapa ett intryck av enhet men inte Enhet (ni fattar vad jag menar) blev han kyrkoherde i Slagelse. En tid var han Grundtvigs befryndade (fast det höll inte riktigt). Hans danska mamma kom från Sverige (hur det var med den saken framgår inte riktigt, inte heller varför det är en viktig upplysning). Men Rudelbach skrev, bland en hel del annat, en biografi om Jesper Svedberg.

Vad Rudelbach slåss för är inte en luthersk särmening utan Kyrkans sanna katolicitet. Jag vet inte vem som formulerat satsen men den träffar saken: "Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt."

Rudelbach är inte emot kyrkligt enhetsarbete - men detta arbete är inte kungens sak. Sanningen själv måste skapa enheten. Allt annat blir politiska provisorier.

Jag vet inte om någon tysk teolog så principiellt dragit upp gränserna mellan Kyrka och stat som Rudelbach. Han står också upp för bekännelsen. Den är sann. Han ser Den Heliga Skrift vara just detta - inspirerad av Gud.
Andreas Gottlob Rudelbach sätter fingret på en hel del ömma punkter. Har inte Svenska kyrkans präster upphört att vara konfessionella (och därmed möjliga att möta i ekumeniska samtal)? Prästkandidater avlägger prästlöften på skrifter de inte läst och därför självfallet aldrig trängt in i. De har en religionsvetenskaplig utbildning mer än en teologisk. Utbudet i dagens Smålandsposten ter sig inte särskilt konfessionellt medvetet: "vi delar bröd, vin och liv" i Växjö domkyrka och har gudstjänst i Kvenneberga på temat "Vad är Gud". Vad!! En sådan som Rudelbach är nog helt främmande för de flesta prästerna om det nu inte är Rudelbach som står främmande för dem, när han driver sanningsfrågor. Det gör han inte trångsynt. Rudelbach hör till dem som fascineras av folkliga myter och kan ana människors längtan efter Gud i dem. Det var i denna kulturöppenhet han och Grundtvig höll ihop.

Nu är det nog bäst att jag noterar att det jag nu skrivit inte ska uppfattas vara polemik mot det sammanhang som Antje Jackelén kommer från, en unierad kyrka av det slag Rudelbach polemiserade emot. Men den fråga man kan fundera över tål en del tankemöda: Hur konverterar man och blir evangelisk-luthersk?

Som vanligt vill jag försvara Antje Jackelén som i DSM utmålas som en person "med utsvävande trosbekännelse och en betänklig politisk bakgrund med koppling till Stasispionen Aleksander Radler". DSM 1/2014 s 23 Det här är påståenden gripna ur luften. Vi var många som mötte Aleksander Radler i Lund och annorstädes och det förlänar oss inte en betänklig politisk bakgrund. Detta sagt återstår en del andra frågor, förstås.

Nu undrar de nyfikna var jag läst om Rudelbach med frakturstil. Svaret är: Festschrift für Professor D. Hermann Sasse zum 60. Geburtstag, Lutherische Blätter 1955 nr 43/44 s 96-111. Man måste ibland umgås med begåvat folk under 1800-talet för att bli bildad eller fundersam i vart fall, som ni förstår.