Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 1

Svenska kyrkans världshistoriska uppgift har jag funderat över några dagar i heliga fastetider. Boksorterandet fick ett resultat alltså, när jag hittade Sam. Gabrielssons (1881-1968) föredrag med denna titel. A.-B. Svenska Diakonistyrelses Bokförlag gav ut häftet år 1916 och då var Gabrielsson "kaplan i Elfdalen". Ungkyrklig tid, alltså, ungkyrklig tanke, ungkyrkligt projekt.

Gabrielsson konstateraratt det ämne för föredrag han valt "inte hör till den sorten som vinner folks sympati genom sin anspråkslöshet".  De ungkyrkliga känner likväl att de står mitt i ett historiens drama där deras liv är en insats för frälsning eller undergång. Så var det alltså för 98 år sedan. Och hur ser vi på saken nu? Är det inte väldigt många tankar, visioner (och drömmar kanske) som det blivit väldigt lite av? Och så kanske vi inte ska skratta åt visionärerna utan försöka förstå vad det är som maler ner visioner till grus och placerar oss i en sandlåda, en kyrklig låda med detta malda grus.

Vad är det världshistoriska? Svenska kyrkan är "Guds tjänarinna till vårt folk, därför att hon är det stora redskapet till Guds rikes uppbyggande ibland oss. Däri ligger hennes världshistoriska uppgift." Uppgiften är trefaldig:
1. Att med evangelium nå Sveriges folk
2. Att taga sin del i världsmissionen
3. Att såsom en lem i den allmänneliga kyrkan på jorden tjäna den övriga kristenheten

Det är den sista punkten Gabrielsson utvecklar mest och jag ber att få återkomma till den.
Den första punkten markerar att Kyrkan kommer till genom Guds ord. "Kyrkan är där Guds ord och sakrament är", heter det med front mot den kyrklighet som räknar socknens troende. Kyrkan är "i rörelse" för att med evangeliet nå hela folket och hela folkets sak är hennes. "Om hon försummar denna sin mest näraliggande och påtagliga kallelse, kan hon på intet sätt ersätta denna försummelse med aldrig så nitisk verksamhet på andra områden." Och då fattar alla varför missionstanken var så grundläggande viktig för de nationellt sinnade ungkyrkliga. Svenska kyrkan är kallad att ta del i missionsarbetet i hednavärlden och detta är i samklang med det svenska folklynnets art, menar Gabrielsson och citerar Harald Hjärne (vilket också är ungkyrkligt!): "För Sverige vetter det sunda, självständiga framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya samhällen för friska, växande krafter, som ej få uppfrätas i trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags, ofruktbar partitävlan."

Ska de sekelgamla citaten fungera som fjärran speglar? Säger de något om vad Svensk kyrkan egentligen är, bortom det dagsaktuella? Är Hon älskvärd i sig och är det något som egentligen inte är Svenska kyrkan som är föraktligt? Då gäller det väl att nogsamt skilja mellan det som är värt att älska och det som mest förtjänar förakt.

Att Sam. Gabrielssons vision befinner sig rätt lång från det som är vår situation, kan alla förstå. Hans tid är en annan. Min fråga blir förstås då hur vår tid blev vad den blev.

I morgon tänkte jag referera det långa avsnittet om ekumeniken. Gabrielssons ekumeniska insatser bottnar i en egen kyrkostolthet. Svenska kyrkan, det är nåt det! På många sätt är vi långt borta från allt detta. Hur kom sig det?