lördag 15 mars 2014

Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 1

Svenska kyrkans världshistoriska uppgift har jag funderat över några dagar i heliga fastetider. Boksorterandet fick ett resultat alltså, när jag hittade Sam. Gabrielssons (1881-1968) föredrag med denna titel. A.-B. Svenska Diakonistyrelses Bokförlag gav ut häftet år 1916 och då var Gabrielsson "kaplan i Elfdalen". Ungkyrklig tid, alltså, ungkyrklig tanke, ungkyrkligt projekt.

Gabrielsson konstateraratt det ämne för föredrag han valt "inte hör till den sorten som vinner folks sympati genom sin anspråkslöshet".  De ungkyrkliga känner likväl att de står mitt i ett historiens drama där deras liv är en insats för frälsning eller undergång. Så var det alltså för 98 år sedan. Och hur ser vi på saken nu? Är det inte väldigt många tankar, visioner (och drömmar kanske) som det blivit väldigt lite av? Och så kanske vi inte ska skratta åt visionärerna utan försöka förstå vad det är som maler ner visioner till grus och placerar oss i en sandlåda, en kyrklig låda med detta malda grus.

Vad är det världshistoriska? Svenska kyrkan är "Guds tjänarinna till vårt folk, därför att hon är det stora redskapet till Guds rikes uppbyggande ibland oss. Däri ligger hennes världshistoriska uppgift." Uppgiften är trefaldig:
1. Att med evangelium nå Sveriges folk
2. Att taga sin del i världsmissionen
3. Att såsom en lem i den allmänneliga kyrkan på jorden tjäna den övriga kristenheten

Det är den sista punkten Gabrielsson utvecklar mest och jag ber att få återkomma till den.
Den första punkten markerar att Kyrkan kommer till genom Guds ord. "Kyrkan är där Guds ord och sakrament är", heter det med front mot den kyrklighet som räknar socknens troende. Kyrkan är "i rörelse" för att med evangeliet nå hela folket och hela folkets sak är hennes. "Om hon försummar denna sin mest näraliggande och påtagliga kallelse, kan hon på intet sätt ersätta denna försummelse med aldrig så nitisk verksamhet på andra områden." Och då fattar alla varför missionstanken var så grundläggande viktig för de nationellt sinnade ungkyrkliga. Svenska kyrkan är kallad att ta del i missionsarbetet i hednavärlden och detta är i samklang med det svenska folklynnets art, menar Gabrielsson och citerar Harald Hjärne (vilket också är ungkyrkligt!): "För Sverige vetter det sunda, självständiga framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya samhällen för friska, växande krafter, som ej få uppfrätas i trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags, ofruktbar partitävlan."

Ska de sekelgamla citaten fungera som fjärran speglar? Säger de något om vad Svensk kyrkan egentligen är, bortom det dagsaktuella? Är Hon älskvärd i sig och är det något som egentligen inte är Svenska kyrkan som är föraktligt? Då gäller det väl att nogsamt skilja mellan det som är värt att älska och det som mest förtjänar förakt.

Att Sam. Gabrielssons vision befinner sig rätt lång från det som är vår situation, kan alla förstå. Hans tid är en annan. Min fråga blir förstås då hur vår tid blev vad den blev.

I morgon tänkte jag referera det långa avsnittet om ekumeniken. Gabrielssons ekumeniska insatser bottnar i en egen kyrkostolthet. Svenska kyrkan, det är nåt det! På många sätt är vi långt borta från allt detta. Hur kom sig det?

9 kommentarer:

  1. Man kan också läsa Gabrielsson vision med hjälp av teorin om basen och överbyggnaden. Då hör Gabrielsson tankar till överbyggnaden för att ge legitimitet åt ett statligt projekt som tog kyrkan till redskap för att stärka Gustav I:s makt. Sedan kan man göra eländet fromt genom olika överbyggnader, men faktum kvarstår. Kyrkan blev något annat än vad hon var tänkt för efter reformationen. Eller hur?
    le

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fel. Historie-materialistisk historiesyn är bara för inkrökt. Man kan visserligen påpeka att det renodlade maktprojektet inleddes redan med Karl den store. Reformationen blandade in ytterligare en faktor i maktkampen (som det förvisso var och är): frågan om vad som är sant. Reformationens humanistiska absoluta anspråk i AdFontes-programmet gjorde att frågan till kungen inte i första hand kom att handla om huruvida denne bockade för biskopen (då i Rom) eller inte, utan för sanningen i evangeliet, Guds Ord. Den problemformuleringen var och är en potential ännu idag för hela Europa. Tyvärr har romerska episkopatet bara(?) fortsatt på den väg man då valde (Vatincanum II bara (?) anpassade Vat I till en då tänkt modern värld?). Insikten om att kyrkogemenskapen är beroende av andra kyrkogemenskaper är en nyckel till andligt liv. Därav missionens ofrånkomlighet. Vi får ta emot och vi får ge tillbaka. Inte med frågan om man bockar för en av världens biskopar utan om man vågar tro evangeliet och vill bli döpt/göra bot.

      Radera
    2. Fel: det renodlade maktprojektet inleddes redan med Konstantin den store.

      Radera
  2. Men Dag, är inte visionerna och kyrkostoltheten minst lika stora idag? När vi ska frälsa världen med queerlärorna om barnafödande karlar samt - betydligt mer bibliska visserligen - läror om livsstil kopplat till miljöansvar o.s.v.?

    En annan sak är att det kan bli en kristen plikt att gå med i ett "mini-pride" i det Kinna där ett homosexuellt par trakasserats å det grövsta (och då menar jag faktiskt inte att ortens präster inte vill räkna deras förbund som ett kristet äktenskap) - en polygam familj som utsatts för samma hatbrott hade likaledes fått mina fulla sympatier utan att jag reservationslöst velat bejaka själva polygamin (men kanske inte heller i alla lägen krävt separation, jfr EFS:s ställningstaganden i Afrika).

    Själv trodde jag faktiskt att Svenska kyrkan kunde få en "världshistorisk uppgift" i kampen mot homofobi, men den chansen brände vi ju när vi gav oss queerologin i våld.

    SvaraRadera
  3. Intressant. Just nu återläser jag NJ Göranssons närmast dogmhistoriska framställning med titeln "Gudsförhållandets Kristologiska grund" inköpt för en ringa penning hos Bok Viktor. En läsvärd bok och backspegel som är god hjälp att hålla kursen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frid över Bok Viktors minne! Med ett obetydligt annorlunda historiens ryck kunde karln ha slutat som kung på Greklands tron!

      GAF

      Radera
  4. Svenska kyrkans "världshistoriska uppgift" kommer nog, tyvärr, bestå i att bli ett varnande exempel på hur vansinnigt långt fallet kan gå innan de traditionellt troende begrep att allt var förlorat!
    /Antony

    SvaraRadera
  5. Kort fråga: har Patrik Hagmans Efter folkkyrkan varit föremål för diskussion på denna blogg?

    SvaraRadera
  6. Det må vara hänt med moars och hedars fria utsikt; jag föredrar en lund som bopäll -under Lunds himlatak nota bene. Här samsas det småskurna och storvulna i en salig röra. Sagt såhär:Moheda är reträttort -att vara i lund är att rusta sig och gå framtidshistorien välrustad till mötes -här skrivs tillika sverigehistoria...
    Så till kanske något inte helt annat. Jag bestämde mig föt att slåss följe med Matteus/Levi under stundande passionstid.Levi ledde mig till leviter.Se där några jag t o m börjat identifiera mig med.Så denna söndag sätter jag mig i de återinsatta kyrkbänkarna i lundadomen. Och jag ser fram emot att lyss till en vars prediknimgar jag uppskattar.Ska vi nu dras med präster en begränsad tid till ska de förbanne mig få heta Lena också..
    Uffe Berggren

    SvaraRadera