Samfund är sammanhang

Jag hörde Helle Klein banna Bertil Murray ("Marrej", som det hette i påan, de invandrade släkterna har det inte lätt!) och mena att han inte var i samklang med sitt samfund, det där han var prästvigd. Det är rätt grovt, fast inte riktigt i klass med Cristina Grenholm, när hon hävdade att kvinnoprästmotståndarna vägrade förkunna evangelium. Det ena som det andra måste väl ändå vara sanningslöst?

Jag funderade över begreppet. "Samfund" har, får jag för mig, med gemensam grund att göra? Vilken är Svenska kyrkans gemensamma grund? Inte kyrkopolitiska beslut fattade av det kyrkomöte som domineras av riksdagspartierna, utan den gemenskap bekännelsen anger, dvs katoliciteten. Vår kyrka är inte en kyrka som tror på reformer i politisk mening utan närmast fundamentalistiskt (där fick jag till det!): Re-form är att Kyrkan ska komma till sin ursprungsform, apostlarnas tro och praxis. Det som är evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt, som ni vet.
I politisk mening görs reformer som betyder nyordningar.
I Kyrkan görs reformer i betydelsen den gamla ordningen - den apostoliska.
Och därför har en reformkatolsk hög svansföring också eller just i förhållande till Rom. Fast blir kyrkosystemet reformert och går in för reformer av politisk karaktär, går katoliciteten förlorad. Det bekymrar föga Calvin, Zwingli och polarna, som ni kan se på skräckinjagande stenstoder i Geneve. De vill ju verkligen reformera i den politiska betydelsen.

Så hur är det då med Marrej och hans polare, för de finns: står han i konflikt med sitt samfund? Alls inte. Hans hållning är just grundad på samsyn i samfundet, det gemensamt grundade.

Utmaningen tycks vara att markera vad Svenska kyrkan är i sig, beskriva den av Gud givna identiteten och göra det i medvetande om vilket slags kyrkomöte vi har. Det kan med sin nuvarande konstruktion inte fatta bindande beslut i lärofrågor. Vi sa så 1982 och det är sant.
Men sådana beslut fattas då och då - under upphävande av stort buller. Visst. Men det är uppvisning, yta. Inget annat. Täckning bakåt saknas.
Vi ser det i frågan om enkönade vigslar där de engelska biskoparnas ställningstagande skulle ge anledning till nytt funderande i Sverige. Vi talar om den kyrka inom Borgågemenskapen med vilken vi nog i praktiken nu har de närmaste relationerna. Deras beslut i vigselfrågan går på tvärs mot vad Svenska kyrkans kyrkomöte har beslutat. Hur ska vi tala om den saken? Är den värd att tala om?

Samfund är sammanhang - och Helle Klein markerar nu att hon står utanför detta sitt samfunds sammanhang. Hon tror att Svenska kyrkan är ungefär som ett politiskt parti, som kan lämna sina gamla positioner för att inta nya, i vår tid genom triangulering. Så lever inte Kyrkan. Så vad gör vi nu när anklagelsen mot "Marrej" kommer tillbaka som en bumerang? Fraktionsstriden av SSU-typ hör inte till Kyrkans livsform.

Kyrkan lever mer öppet. Beslut tas, och det är en rätt preliminär sak att fatta beslut. Det avgörande är receptionsprocessen, hur det troende folket tar emot beslutet.
Den av mina vänner som mest envetet driver den saken är Dame Mary Tanner, vid senaste kyrkomötet dekorerad av självaste ärkebiskopen och ekumenisk förgrundgestalt numera.

Jag begrep inte vad Bertil Murray talade om i programmets inledning men jag kollade SR:s hemsida och P1-programmet hade som debattämne "Ta ställning mot homofobi". Jag tror att Bertil talade om detta. Den fråga som finns på hemsidan "Är det ok att präster nekar samkönade att gifta sig?" var den fråga Helle ville ta upp. Men den frågan ska väl närmast riktas till Justitieutskottet, för just så står det i äktenskapslagen.

När jag sitter i mitt pörte och tänker över livet är det en fråga som besvärar mig.
Det som kommer i påse, har varit i säck. I vilken säck har det som nu dras runt varit? Vilka bestämde sig för att misshandeln och skadegörelsen i Kinna var hatbrott och bestämde att detta som de definierat kunde användas i en kampanj att driva tillbaka de mörka krafterna i Marks kommun med vidare slagfält än så? Skedde någon samordning, "jag skriver här, du skriver där och vi får en stor tidning att skriva reportaget som vi kan haka på" eller var det som tänktes ut mer sublimt än så? Läs diaboliskt. Eller läs Solovyev om ni ska envisas med auktoriteter, fast vad heter hans bok! Biblioteket är i oordning och jag gav just upp. Lägg en kommentar, någon som vet vilken bok jag syftar på.

Men glöm inte sammanhanget. Svenska kyrkan bekänner återkommande sin katolicitet och formas av sin reformkatolska tradition. Alltså finns det inget som är så besvärande för de kyrkliga omgörarna som ekumenik och därför blir det så viktigt att de bara skickar sitt eget trogna folk till de ekumeniska mötena och organen. De andra sorteras bort. Och någon receptionsprocess, kritisk reflektion, behövs självfallet inte! Fast det är just det som behövs. Vad säger trons folk om de fattade besluten, kristenfolket?