Svenska Dagbladet bär syn för sägen om man vill pröva det postmodena känslokonceptet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-hatet-stoppar-inte-deras-karlek_3391116.svd?sidan=1
Motsatserna tecknas tydligt. Hatet mot kärleken. Och kyrkoherden målas ut som något han inte är. Jag vet att det homosexuella paret vände sig till kyrkoherden med begäran om kyrklig vigsel, som förklarade att han skulle ordna en präst - och gjorde så. Det fanns någon präst i grannskapet som ställde upp. Kyrkoherden följde alltså regelboken. Paret valde en annan, en från Göteborg.Men det hindrar inte SvD. Kyrkoherden målas ut som en som tror på omvändelse av homosexuella. Han tror väl på omvändelse för alla, kyrkoherden, men det är en komplikation som inte berörs. Den enkönade vigseln är något exceptionellt i lilla Marks kommun: "Exceptionellt i en trakt som ännu inte har upplevt en kvinnoledd gudstjänst." I sak är det fel. Två kvinnliga kyrkoherdar har tjänstgjort i Mark, den kvinnliga finska prästen gör det och så har domprosten Burstrand och nyss stiftsadjunkten Josefine Callenberg kallats in.
Nå, Håkan och Roy annonserar vigseln i Markbladet men Håkan blir nervös och ser för sitt inre okända män stå och skrika åt dem. Håll i er. SvD: "Så blev det inte." Håkan gråter av lättnad. Dessförinnan har han misshandlats och ett par dagar före Alla Hjärtans dag hade någon ristat in "Bög" i lacken på bilen och gjort ett hakkors. När bilen lackerats om, kastade någon en sten genom bakrutan. Hur ska denna huliganism förstås? SvD finner anledning att i sammanhanget beskriva den andliga miljön i kommunen, där sekulariseringen trycker på men kommunen är en del av ett gammal västsvenskt väckelsebälte och fortfarande - lägg märke till ordet - betalar tre av fyra kyrkoskatt (vilket år uppseendeväckande eftersom kyrkoskatten är avskaffad och ersatt med en avgift). Låt oss förstå att 75% är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket i SvD sägs vara "klart högre än i riket". Det finns gott om frikyrkoförsamlingar i bygden, dessutom en kristen grundskola samt Kalin! Kalin-listan "föddes" 2005 i Hyssna, Marks kommun (för Yngve Kalin bor där och skrev på sin dator just där). Kalinlistan beskrivs som en maning till präster att göra motstånd mot partnerskapsvälsignelsen. Ska man vara noga - men varför ska man det - var listan ett besked att ett antal präster inte ställde upp på att välsigna och motiverade varför.
Då kan vi återvända till kyrkoherden, som skrev på listan och nu inte viger. Men kyrkoherden är en trevlig typ och underhåller PRO-arna fast han inte kan tänka sig att välsigna det Gud inte välsignar och han påpekar att de som inte gillade den enkönade vigseln i kyrkan inte är den sortens folk som ristar på bilar eller misshandlar.
Högstadieläraren i Skene Marie Danielsson beskriver dock bygden, den som kommunfolket försökt måla ut som präglad av humanism och förklarat sig inte tro att det handlar om hatbrott: "Det är lite av ett reaktionärt fäste här. Att kyrkan nekar homosexuella att gifta sig kan jag inte förstå. Det är ju en kärlekshandling." Nu ska man kanske inte försöka förstå vad en högstadielärare inte kan förstå, det förstår ni väl, men paret har ju faktiskt vigts kyrkligt?!
Roy berättar om försöken i det kyrkliga ungdomsarbetet för 13-14 år sedan att omvända honom till heterosexualitet och om uppmaningarna till honom att bete sig mer maskulint och undertrycka sin sexualitet. "Om jag känt till detta hade jag inte velat gifta mig i Kinna kyrka. Jag kokar när jag hör det.", säger Håkan. Men det var inte kyrkoherden som var den Roy refererar utan en präst som flyttat sedan länge. Kyrkoherden då? Han tror på förbön och själavårdsssamtal samt läser Bibeln. "Paulus ord är populära bland dem som är negativt inställda till homosexuella handlingar." Men medge att kyrkoherden ter sig avvikande: förbön, själavård och Bibel - eller är det sådant präster finns till för? Jag blir plötsligt osäker. Vad är nu pk-hållning? Vet ni?
SvD hakar på med en fråga där svar mejlas till tidningen: "Har du erfarenheter av att Svenska kyrkan har försökt 'bota' din sexuella läggning?" Ska man skicka in sitt nekande svar?
Skulle vid en analys någon kunna säga att den journalistiska insatsen är objektiv och saklig eller var Andreas Örwall Lovén ute efter något annat?
Perspektiv ger också Tobias Brandel i SvD. Han berättar om en egen erfarenhet från gay-kvarteren i Los Angeles när han höll pojkvännen i handen och utsattes för äggkastning och tillmälen. I Sverige känner hbt-personer "i särklass störst misstro" mot Svenska kyrkan trots de progressiva krafterna som KG Hammar och Caroline Krook för "där finns också starka grupperingar som förespråkar olika former av särlösningar för hbt-personer." Kanske är det så men ska vi dras oss till minnes hur allt började? Först med att frågan om kyrkans syn på homosexualitet utreddes, sedan med möjlighet till enskild förbön. När det inte räckte blev det förbön med gäster närvarande, liksom lite vigselliknande. Därefter blev det välsignelse av partnerskap och när riksdagen fattat beslut om en ny äktenskapsbalk blev det vigsel av par av samma kön. Borde inte hbt-arna vara glada för en kyrka som varit följsam? Tydligen inte. Och nu ska Svenska kyrkan kopplas samman med hatbrott eller allmän huliganism. Jag säger ett: Här ser ni tydligt postmodernismen och dess känslolägen. Men jag tycker nog lite synd om redliga kyrkokristna i Marks kommun idag. Jag tycker synd om det svenskkyrkliga etablissemanget också. Här görs så många försök men puffen för Brandels artikel bär syn för sägen: "Svenska kyrkan väcker störst misstro." Otack är världens lön.
I Växjö är dock Svenska kyrkan progressiv. Det ska bli Pride-vecka. Kommunen antogs ha sagt ja till att flagga med regnbågsflaggan hela veckan men har backat och ska tydligen flagga på en flaggstång en enda dag om Pridefestivalen föser kommunen med flaggan. Svenska kyrkan däremot flaggar hela veckan med en för ändamålet inköpt regnbågsflagga. Vem som fattat beslut om den saken vet jag inte. Länsstyrelsen gör likadant och står för egen regnbågsflagga. Om kommunens hållning säger sig Ann-Christine Roxberg från Nätverket Pride förstå att kommunen inte kan flagga för vadsomhelst "men detta är en fråga som berör hela lokalsamhället." Det är sannolikt den konkreta erfarenheten i Marks kommun också. Och då buntas kyrkotanter och huliganer samman. Hur var det Hegel sa om tragedin som blir komik?
Fråga: Deltog Owe Johansson och övriga församlingsaktiva i den av våldet påkallade manifestationen för Roy och Håkans rätt att leva i trygghet?
SvaraRaderaOm kyrkoherden och hans likasinnade inte kunde ge den förre konfirmandledaren detta medmänskliga stöd p.g.a. att han ogillar hans samliv, är det verkligen befängt.
Men de kanske deltog?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaNej - men det är klart att det finns tillfällen då även en folkpartist som jag kan känna mej uppfordrad att sympatigå med i ett 1 maj-tåg - om t.ex. ett gäng högerextremister försöker sabotera dem eller en "auktoritär" regering försöker förbjuda dem.
RaderaDet finns faktiskt tillfällen då jag inte känner något behov av att slå upp mina borgerliga appeller - eller mina heteronormativa från t.ex. queerretorik.blogspot.se
Kyrkoherden och fler från församlingen var på manifestationen för att visa sitt stöd.
RaderaTack för ditt svar, Selma, det var skönt (och föga förvånande) att få veta detta. Men om den sanningen har inget skrivits i SvD och stiftcheferna Bonnier och Eckerdahl ylar med i den sekulära/hedonistiska kören!
Radera/Antony
Du menar att de skulle gått med och både protestera mot våldet mot de homosexuella och samtidigit tillåtas stå upp för och deklarera det kristna äktenskapet endast gällande mellan kvinna och man. Så högt i tak är det inte i det svenska samhället. De hade nog blivit bortkörda med buller och bång. Men guld för massmedia.
RaderaJa, tack för informationen, Selma! Viktigt och bra!
RaderaI vår tid verkar det vara två företeelser som försöker mena att ingen omvändelse är möjlig. Det är islamism och hbtqism. Kristen tro däremot förkunnar omvändelse för alla och att det är en nåd att det ännu finns tid för omvändelse. Att liberala krafter hakar på snacket om kärleken är inget annat än vår tids marcionism. Liberala lutheraner är särskilt sårbara för denna böjelse som gör kärleken till en grund i stället för Tron. Det leder till att Kärleken mister möjligheten att korrigera. Det blir som det österrikiska ordspråket "om natten är alla kor svarta". Om jag inte missminner mig var det Hegel som karaktäriserade Schellings romantiska filosofi med just dessa ord. Natten där alla kor är svarta. Det skulle vara intressant om någon framtida biskop valde helst inom 6 år som valspråk: men störst är kärleken. Det skulle illustrera den nuvarande förvirringen. Vi får då en ärkebiskop som tycks hålla på det anselmska att Gud är ett komparativ. En annan skulle hålla på ett superlativ. Vi kan ana den postmoderna förvirringen som inga flaggor eller symboler kan råda bot på bara omvändelsen till kristen Tro och att hålla fast vid den.
SvaraRaderaDet fanns en tid när en homosexuell medborgare som utsattes för våld, hot eller skadegörelse på tillhörig egendom inte kunde vända sig till polisen för att få hjälp, därför att man där möttes av attityden, är man sådan får man skylla sig själv.
SvaraRaderaAtt det var så, för inte så länge sedan det ska vi inte glömma. Inte heller ska vi glömma att det fanns kristna i ansvarig ställning som öppet urskuldade attityder av det slaget.
Då var det befogat att gå i demonstrationer för att kräva det som borde vara självklart, nämligen varje medborgares rätt till lagligt skydd för person och egendom. Då var det rätt att trycka upp de kyrkliga makthavare som urskuldade våldet mot väggen och fråga vad f-n de sysslade med, hur de under skenet av fromhet kunde driva det som hörde fanen till.
Vi var några som gjorde det. Därför att vi kunde och därför att vi inte stillatigande kunde finna oss i orätten.
Det var en sak och en berättigad sak. Något helt annat är att gå i bolag med "progressivismen" och under den sekulära modernismens och kulturradikalismens fanor gå till storms mot de kyrkor och kyrkliga företrädare som inte med hänsyn till Guds ord anser sig kunna i äktenskaplig form välsigna två personer av samma kön.
Med krafter av det slaget går man aldrig i bolag och under deras fanor tar man inte ett steg oavsett om det då insinueras att man är medskyldig till våldet. Däremot tar man varje tillfälle i akt att i sin undervisning, öppet eller enskilt, tydligt ta avstånd från våld och hat mot homosexuella samtidigt som man inskärper att det är förbjudet för en kristen att på något sätt vara inblandad i aktiviteter av det slaget och att man är skyldig att med det man vet bistå polisen i dess arbete på att upprätthålla lag och ordning. Så mycket. Absolut inte mindre, men absolut inte mer.
Bara under en fana kan en kristen med gott samvete alltid gå, den korsmärkta. Bara en värdegrund är vi ovillkorligt förpliktade till, Guds Ord, som det kommit till oss och närvarande bland oss, i vår herre Jesus Kristus. Då måste man ibland också, gärna med gott humör och glimten i ögat, om man det kan, vara radikalt reaktionär.
Jodå Jörgen, jag går inte heller i vilka Pride-parader som helst (aktuellt i Hudiksvall nu i sommar). Eller rättare sagt: jag får inte. Men kommer det hot från "kristen" eller okristen höger om sten- eller rutten tomat-kastning eller andra trakasserier så knallar jag gärna med till stöd för manifestationens rätt att äga rum - om jag får.
SvaraRaderaDet är klart att om manifestationen i Mark riktade sej direkt mot kyrkoherden var det väl svårt för sagde kyrkoherde att gå med. Kanske fick han inte? Men återigen: jag tycker nog att det är ganska viktigt och naturligt att åtminstone försöka visa samma solidaritet mot Roy och Håkan som du själv - bra! - visade under (för hbt-personer) ännu svartare tider.
Jag gillar det du skriver Jörgen och delar din syn att det är ett dilemma vilka parader man kan delta i och inte. Jag tänker inte / får inte gå med i Hudik Pride den 5 juli; jag är alltför heteronormativ. Men det behövs fortfarande en "rör-inte-min-kompis"-attityd som inte nödvändigtvis behöver innebära ett bejakande av allt vad denne säger och gör.
På vilket sätt pekades kyrkoherden ut som något han inte var, Dag Sandahl? Han fick förklara sin ståndpunkt och varför han hade den och det var inte en onyanserad bild.
SvaraRaderaOch vad menar du med:
"Kyrkoherden målas ut som en som tror på omvändelse av homosexuella". Kyrkoherden förklarar ju med egna ord att han tror på omvändelse av homosexuella! Och med omvändelse menas i artikeln inte att vända om från synden utan att "vända om sexuell riktnng" och det tror kyrkoherden på för han har haft besök från Amerikat med glada omvända bögar (fast nu är de ju inte bögar längre) som nu lever i hetereosexuella förhållanden!
Grattis till deras fruar!
Skulle jag nog inte säga.Och att leva med en lögn kan gå ett tag men aldrig i längden.
Du återger inte korrekt när du agiterar, Sandahl, och detta ett av skälen till att jag inte tror mer på dig än på t ex Eva Brunne. Och "förbön, själavård och Bibel" låter bra,det ska en präst göra, men kan om det görs på fel sätt användas som redskap till att belägga med (ytterligare) skam och ångest och i slutändan självmord hos den som trots alla förböner "inte blir botad". Hur många sådana har den gemensamma kristenheten på sitt samvete?
Men jag håller annars med om att artikeln hade en del brister, och agendan var till stor del att "sätta dit kyrkan".
De sista 2 raderna vore nog för en som lovat...
SvaraRaderaJa Sven du har så rätt så i att jag inte slutade kommentera som jag skrivit att jag skulle, och att jag är beredd att ta emot "alla glåpord som finns" (alltså även dina) p g a detta, och det gör jag. Men jag undrar också om du någon gång har något mer att komma med än att påpeka detta? Är det för svårt att svara på frågan som det gällde?
Radera”Borde inte hbt-arna vara glada för en kyrka som varit följsam?”
SvaraRaderaJo, ungefär lika glada som att gå på en fest där värden tvingats att bjuda en, eller att ha en vän som får betalt för att vara ens vän...ungefär så glada är vi för kyrkans ”följsamhet”. Kyrkan vill inte ha oss, men har tvingats acceptera att världen förändras.
Sånt känns. I ord och blickar. I handling. Och i bloggar...