Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 3

Sam. Gabrielsson uttryckte år 1916 en svenskkyrklig självförståelse och den innehöll några preciseringar som sträckte sig utöver det lokala församlingssammanhanget och markerade både stolt kyrklighet och nyansats. Ett sublimt sätt att antyda något av vad som hänt därefter kan man se i Staffan Rönnegårds minnesteckning av prosten Gunnar Westberg (SvD 16 mars): "Varje vecka utbytte vi tankar om utvecklingen i vår kyrka, men vi fick också glädjeämnen att se tillbaka på."

Är det svenskkyrkliga något annat än det som uttrycks för dagen? Rimligtvis. Det är styrt av trons grundfakta; Bibel och bekännelse, praktiserat gudstjänstliv och praktiserad fromhet under sekler. Men det är klart att något hänt när vi skiftat från att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige till att säga att Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Och båda påståendena var och är sanna.

Måste man inte gilla Gabrielssons tanke att de romerska katolikerna ska få lära sig att evangeliet skapar Kyrkan? Det är reformkatolikens självklara utgångspunkt och på väg till reformationsjubiléet 2017 finns det skäl att fundera igenom vad den katolske munken och doktorn hade att säga i sin kyrkokritik och vilka poänger han hade, likaväl som Confessio Augustana behöver tröskas. Att kyrkosystem i det längsta försvarar sig mot kritik, skulle inte förvåna. Men denna insikt dispenserar inte från att lyssna till kritiken, som gick ut på att evangeliet fördunklades och ärendet förfuskades. Här finns mycket att säga om temat blir ekumeniskt, dvs handlar om kyrkogemenskap mer än om individuella konversioner. Frågorna blir inte svenskkyrkligt självtillräckliga. Jag såg på ett inlägg hur biskopsvalet i Lund diskuteras. Inte bara en kandidat som rätt ohöljt bedrev kampanj för sig själv utan också ett par präster i Malmö, som konstaterade att en annan kandidat var "rökt" samt att S har bestämt sig för sin kandidat. Vi har styrt långt bort från tanken att ett biskopsval handlar om att upptäcka vem Gud redan har valt och använda bön som verktyg i den processen. Jag menar att Svenska kyrkan i det dagliga nu har styrt långt bort från sig själv. Det kan man se i den fjärran spegel som kyrkoprogrammen för hundra år sedan utgör.

Förståsigpåaren uppfattar också att talet om den apostoliska successionen inte bara är en högkyrklig specialitet som kom med fader Gunnar. Högkyrklighetens rötter går i Sverige djupt ner i den bördiga ungkyrkliga myllan.

Gabrielsson var statskyrklig - och det kunde de ungkyrkliga enkelt vara. Monarki, ämbetsmän och borgerlighet utgjorde en symbios med biskopar och folkbokföring och prästers självskrivna ordförandeskap i somligt kommunalt och i det kyrkliga. När socialdemokratin uppfattades vilja ta makten i kyrkan (20-tal) och när nazisterna kom till makten i Tyskland var statskyrkligheten inte riktigt lika självklar. Kyrkan måste stå fri.

Gabrielsson är också nationalist. Det finns ett svenskt folklynne. Det kan man kanske också ägna en tanke. På vilket sätt är svenskar lika varandra? Problemet med tanken på nationalkaraktär blir förstås, som Barbro Eberan påpekar i boken Förlorade generationer? (Carlssons 2014), att detta kan leda till anklagelser om kollektiv skuld (aa s 19). Den tyska nationalkaraktären gav ett folk som blev kollektiva krigsförbrytare - en bland många älskad tanke. Gabrielsson hanterar nationalismen, han skriver under första världskriget, med att tala ekumenik och Kyrkans folkförsonande uppgift. Storsvensk och ekumenisk är hans hållning.

Svenska kyrkan är en kyrka med utomordentliga företräden, skriver Gabrielsson.
Ja, hur är det med det nuförtiden? Hur skulle ni definiera dessa utomordentliga föreräden? Genom att tala om hur Svenska kyrkan går före andra kyrkor, kanske? Men håller Gabrielssons tanke att Svenska kyrkan har ett starkare kyrkligt medvetande än andra lutherska kyrkor? Eller har något hänt?
Vad är det i så fall?

"Varje vecka utbytte vi tankar om utvecklingen i vår kyrka, men vi fick också glädjeämnen att se tillbaka på."