KG

Boksorterande betyder att en del dyker upp för att sättas på rätt plats. Som i veckan Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift bok från år 2011 De ändrade relationernas århundrade. Lunds stift under 1900-talet.

KG Hammar berättar om rörelsen Exodus, som kom till i februari 1979 och avskaffades i oktober 1983. Varför? "Rörelsens tid var förbi", heter det och det konstaterade tydligen både de principiella statskyrkomotståndarna, typ Gustaf Wingren, och de pragmatiska, typ Caroline Krook och KG Hammar.

När man ser hur kortlivade somliga idérörelser är måste man  beundra arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Kyrklig Samling men också Svenska kyrkans fria synod, som sett till att ordna kyrkodagar och bygga en hållbar folkrörelsestruktur. Det klarade inte lundensarna. Ingen skugga över dem - eller kanske? För deras rörelse blev mest en språngbräda för dem som hade kompetenserna och erfarenheterna för att bli biskopar. Undrar hur det känns för fotfolket i Exodus, de som skulle vara just språngbräda för dem som skulle uppåt? De behövdes inte för det mer vanliga vardagsarbetet, de som utvecklar människor i gemenskap och bygger vänskap. De olika prefixkyrkligheterna har mer utvecklingspotential just här. Och roligare! (Jag tar inte upp frågan om hur många Exodus bestod av - inte fler än synoden, väl?)

KG citerar med uppenbart gillande omdömet att Exodus var "de progressivas rörelse inom kyrkan". Roligt att se ett stycke självförståelse. Och KG uppfattar sig stå för något han kallar "68-andan" oh det var just anda. Vi andra aldrig såg honom stå med såg i hand och bygga bokhyllor på Bokcaféet på S:t Petri kyrkogata eller dra stenciler eller vara kamrat i ledet och sjunga "Befria Södern" och annat sådant som vara med i något studiearbete. Den enkla sanningen är väl att KG mestadels var politiskt radikal genom att sitta på Kyrkohistoriska Institutionen på Finngatan och skriva avhandling och därefter radikal hemmavid?

Nå, i oktober 1971 blir, får vi veta, Tuulikki Koivunen Bylund "särvigd" i Lund, får vi veta. Det fanns kandidater som inte ville vigas tillsammans med en kvinnlig kandidat i december. Men nog undrar man - för Tuulikki gick ingen prakt denna höst. Var det inte så att hon blev prästvigd ett par månader tidigare för att vara präst åt invandrare från Finland som var många i Trelleborg t ex? Och hade det varit en fördel för henne att vänta ett par månader utan lön? Min minnesbild är att förvåningen gällde hur hon kunde vigas utan att behöva gå den praktiska prästutbildningen som vi andra-  Berättelsen skaver.

Skaver gör berättelsen om Per-Olof Ahrén också, han som fem år senare, dvs fem år efter Tuulikkis "särvigning", bestämde att han inte ställde upp vid någon särvigning. Det blev ansträngt mellan domprosten Ahrén och biskop Olle Nivenius, konstaterar KG. "Det handlade alltså om en kraftfull markering. Ahréns linje skulle snart segra i Svenska kyrkan." Jo.
När Ahrén själv blivit biskop markerade han i biskopsmötet i januari 1981 att ingen skulle prästvigas som inte var beredd att fira nattvard med en kvinnlig kollega. "Det skulle dröja till 1993 innan detta blev biskoparnas gemensamma linje." Jojo.

KG finner det förvånande att Nivenius i sin ämbetsberättelse 1975 inte tar upp frågan om kvinnliga präster. Men fram till kyrkomötet 1975 var detta en fråga man valde att inte diskutera, för det var ingen situation att ta upp till granskning. Det blev det måhända genom Anders Svärds motion till kyrkomötet hösten 1975 men efter, eller snarare i,  kyrkomötesdebatten drog Anders tillbaka sitt förslag. Men det var här stenen kom i rullning - om man inte skulle uppfatta att Sven Lindegårds deklaration att han inte skulle prästviga någon kvinna före år 1975 satte igång något (så sa han för han såg att det inte fanns någon kvinna anmäld för prästvigning i Växjö stift). På så kallat ansvarigt håll inom Svenska kyrkan var tanken att så länge som möjligt inte peta i ämbetsfrågan. Det hade ju inte gått så bra med biskopsmötets bibelkommission...

Att det också bildades två dekanat i Lunds stift nämns inte av KG. Segraren skriver historien.

Om jag inte missar grovt ser jag inte att heller beskrivet att Bokhandeln Arken kom till, det var väl ändå en händelse i Lund?
Hade KG beskrivit det arbetet, hade han också kunnat ge perspektiv på biskop Ahrén, som alls inte stödde bokhandeln. Varför inte? Han hade fått för sig att Dag Sandahl var ordförande. När det missförståndet klarades ut, kunde stiftet gå in och stötta Arken. Hur skulle biskopar klara sig utan fördomar?

Jag tror det är en fördel att KG Hammar är kyrkohistoriker och inte etiker när han  ska beskriva 1970-talet. En känslig, samvetsstyrd etiker hade fått problem med samtidshistorien. Historiker klarar sig bättre, tror jag. Dock: när segrarna inte längre ostörda får skriva historien, och den dagen kommer alltid, blir några minnen av de förhärligade lätt besudlade. Maktinnehav och hederlighet går inte alltid så lätt ihop. inte för Ahrén, inte för KG Hammar.

Var får man förresten tag på stiftshistoriska sällskapets publikationer. Bokhandeln Arken distribuerar! Och tacka främst Gösta Hallonsten för att det blev en bokhandel men minns de andra också, de som snickrade, fejade, fixade, for på inköpsresor, satt (och sitter) i styrelsen och bildade sig på vägen. Varför var Ahrén så misstänksam? Han visste vilken typ av teologer det var som kunde få något gjort - och dem tyckte han inte om. Det småskurna har en given plats i Lunds stift. Men det står inte i boken!