Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 2

Jag fortsätter läsa Sam. Gabrielssons häfte från år 1916.

Svenska kyrkans uppgift är för det första den nationella och för det andra den universella. Så tänkte de ungkyrkliga, inspirerade av Nathan Söderblom (som Gabrielsson reste tillsammans med och har berättat om). Från andra kristna länder har vi fått mycket och det är Svenska kyrkans ansvar - eller kanske Sveriges, för ungkyrkofolket blandar gärna kategorierna - "att vara någonting, som ligger i linie med vår svenska egenart och vår historias föregående kynne". Svenskar är inte mer begåvade än andra folk, noterar Gabielsson, men genom naturen och en lång historia, som inte kan göras ogjord, begåvade på ett annat sätt. Därför ska vi ge oss själva till den världsvida kristenheten

Man kan nog strunta i det som ter sig lite främmande just nu, men Gabrielssons fråga om vad vi kan ge världen är inte så, dum. Han tänker att det finns en svensk fromhetstyp, spiritualitet som vi säger numera och vill att vi ska vara svenskar i vår kristendom. Vårt kyrkoskick är ett annat. "Låt oss lära allt vad vi kan från främmande kyrkor: av Amerikas praktiska företagsverksamhet och Tysklands grundliga vetenskap, av Englands liturgiska andakt och sociala nitälskan, av Skottlands missionssinne, ja - gärna för mig - låt oss lära det som är värt att läras även av romerska kyrkans styrelsekonst och grekiska kyrkans mystik och tålmodiga bidan. Men låt oss därför icke  glömma vår egen kyrkas utomordentliga företräden! Ingen kyrka i världen förenar såsom vår en fri evangelisk anda med ett pietetsfullt uppskattande av gammal tradition. Intet land har en så klart utpräglad statskyrkotanke som vårt. Intet av de lutherska ländernas kyrkosamfund har ett så starkt kyrkligt medvetande som vårt samfund."  (aa s s 15-16)

Gabrielsson drar slutsatsen att ledarskapet bland de skandinaviska folkens lutherska kyrkor, Augustanasynoden inkluderad, tillkommer oss. Vi ska också bli en föreningslänk mellan Tysklands och Englands kyrkor för ingen annan kyrka än Svenska kyrkan har så stora möjligheter att utjämna och förena. Gustav II Adolf i relation till Tyskland och den apostoliska successionen hör till de svenska ekumeniska tillgångarna. Gabrielsson ser möjligheter till att tjäna det kristna enhetsverket i denna apostoliska succession.

En evangelisk-luthersk kyrka med bevarad apostolisk succession kan dessutom ge "kristenheten en lektion i evangelisk åskådning" (aa s 25) Det betyder i relation till katoliker att den kyrka som har den apostoliska successionen med auktoritet kan lära katolikerna vad evangelium som kyrkoskapande makt betyder. Jag antar att det är så en reformkatolsk kyrka måste säga till den romersk-katolska.

Men också i samlivet med anglikanerna kan bildas en evangelisk gemenskap /"katolicitet, kommunion"/ som "blir ett värn mot katolicismens hotande övervälde. Rom är alltjämt den stora faran." I Sverige har mässkläder och kärl bevarats "sdå att allt står i ordning för oss att övertaga" hade ärkebiskopens i Köln generalvikarie anförtrott Gabrielsson.  Så nu gäller det att stå på evangeliets sida, liksom... "Det är ingen orimlighet  att tänka, att vi redan i denna mansålder skola få bevittna märkliga ting: kanske skall Sveriges föraktade kyrka än en gång bliva ett redskap i Guds hand till stor historisk gärning." (aa s 29)

Jag kunde kanske citerat mer men jag tror ni fattar resonemangen. En fjärran spegel, ja. Och något att nu värdera. Det får bli en tredje del i morgon. Och kanske en fundering om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan, för den har inte diskuterats här, nämnts som mest om ens det.