Inget blogginlägg idag!

Så var det tänkt. Inget blogginlägg torsdag. Lite flitig i går eftermiddag i stället, för idag skulle Lisa komma och klippa äppleträden. Hon var förtjust och det förvånade mig för jag trodde hon skulle sucka över de under väldigt många år oklippta träden. Lisa gladde sig över att ta fram äppleträden ur det vildvuxna Detta skulle ske i dag, i alla fall begynnelsevis. Alltså skulle jag i den arla morgontimmen, tänkte jag, dra bort ris som Lisa flitigt producerade. Det blev inte så. Lisa opererades i går kväll för en skada i handen och ringde för att berätta att hon kommer nästa vecka i stället. Då hade jag ju kunnat blogga denna morgon!

Nog är det underhållande med obenägenheten att tro lämnade uppgifter när de går på tvärs mot fördomar. Eva Brunne har år 1977 inte sagt vad hon sa och de obestyrkta högljudda och ilskna demonstrationerna den 10 april 1960 utanför Storkyrkan ägde verkligen rum.

Obenägenheten att tro är också stort uppslagen i Kyrkans Tidning, denna värdefulla nyhetsförmedlare. ( OBS! Bara de illasinnade påpekar att KT var 15 minuter senare än Dagen att rapportera resultatet från biskopsvalet i Lund och bara de mycket illasinnade frågar sig hur det är med snabbheten att rapportera andra nyheter när de man visste skulle komma kring kl 14 inte bevakas.)

Obenägenheten att tro är stort uppslagen i berättelsen om Christina Liljestrand, som började om utan sin tro. "Bibeln som gudomlig uppenbarelse släppte hon totalt." Hon skilde sig, gick på krogen, träffade vanliga människor. Den enda som kan bära henne är hon själv. Bett har hon inte gjort på 14 år och inte saknat bönen. Det var i samtal med terapeuten, får vi veta, som hon gav upp tron. Tron och utbrändheten hade med varandra att göra, blir hennes egen slutsats.

Det är antagligen sant. De som brinner, kan brännas ut - men kanske bara de? Det kunde vara värt att samtala om. Men kanske skulle vi också föra ett samtal om Kyrkans Tidning? "Våga tala innan tron tar slut", skriver Brita Häll. Kanske. Men det finns mycket annat att säga, sådant som Höga Visan illustrerar eller Johannes av Korset eller vår kyrkotraditions "Nådens ordning". Man kan visst skriva om hur tron förloras i en kyrklig tidning. Men fokusering på person betyder nog också, att det finns en annan personlig berättelse också. Människorna omkring är stumma i Christinas berättelse när det återges i Kyrkans Tidning.

Kyrkans Tidning menar säkert att vård läsekretsen genom att inte berätta fromma och uppbyggliga solskenshistorier. Man får vara en svag kristen. Gott så. Men Christinas berättelse handlar om en som slutade att vara kristen. Brita Häll uppfattar att det kan finnas en oro att samtala för man kan bli ifrågasatt och underkänd. Så är det också. Och vi är många - präster, prästfruar och prästbarn t ex - som vet vad det är att bli underkänd av Svenska kyrkan. Om detta skriver inte Kyrkans Tidning. Men i boken om prästfruminnen fanns den förfärande berättelsen om hur familjen Lindblad hade det. Fru Britt berättade. Det var mobbing av både barn och vuxna. Och det obehag människor utsätts för när det står klart att de avviker genom att tänka vad Kyrkan alltid tänkt är ett obehag som kommer sig också därav att deras kyrka inte på något sätt kan backa upp dem och resultatet blir förstås att det är alldeles i sin ordning att ifrågasätta in under skinnet på människor, underkänna dem, förtala dem, kasta bort dem.

Det borde inte ha blivit ett blogginlägg idag - och så blev det det och dessvärre förödande sant.
Nu är jag upprörd. Det är inte lätt att vara fostrad till scout om man ser vad som händer med människor i den egna kyrkan. Misshandel.