Att Ulf Ekman ska bli romersk katolik var nyheten som skakade trosrörelsen. Egentligen hade väl ingen med profetisk insikt behövt bli så förvånad. Jag blev det inte. Utvecklingen eller vad det ska kallas, låg i riktning. Men kunde han inte helt enkelt blivit katolik - han och trosrörelsen? Vilken vinning har Guds rike av de individuella projekten? Och måste man i Sverige nödvändigtvis bli romersk katolik? Kunde det inte räcka med att bli katolik, evangelisk t ex?
Nathan Söderblom har berättat om den tyske universitetsrektorn, som med stigande förvåning hörde psalmen Fädernas kyrka sjungas och hade en tysk översättning. Rektorn viskade: "Jag har aldrig hört, att någon diktat verser om den preussiska landskyrkan." Vad gör de individuella konversionerna? Flyttar resurser till Stockholms katolska stift, förstås, och bryter gemenskaper som kunde gestaltat alteranativen, dvs värnat vad Svenska kyrkan är enligt sin bekännelse och kallelse. Individen klarar sig, får tillgång till ett sakramentalt liv man kan lita på och så vidare. Det katolska stiftet stimuleras rimligtvis och blir mer lite katolskt. Men 400 års frånvaro i landet betyder en begränsad romersk katolicitet här. Det var de andra prästerna som mötte folket och folket kände i Svenska kyrkan igen det reformatoriska som det apostoliska och därmed det katolska. Svenska kyrkan är ju något annat och något mer än vad hon framträder som när apparaten tagits över. Detta som är mer, finner man i bekännelsen och det finns kvar där oavsett kyrkopolitiker eller havliga biskopar eller kyrkobetjäningar valda utifrån några väldigt udda kriterier - "för" 1958 års riksdagsbeslut och "för" riksdagsbeslutet om enkönad vigsel med kyrkliga uppföljningar.
Ulf Ekman såg. uppenbarligen inte vägen tillbaka till den kyrka där han tagit emot tron och kallelsen till präst. Han blir enskild konvertit - och det ekumeniska landskapet i Sverige förändras inte. Trosrörelsen står förvirrad en tid, kan man tänka, men med förvirringen är det som med virvlar i vattnet. Det kommer nytt vatten och nya virvlar och vågor. Det är därför de kyrkliga strukturerna också i en reformerad nationalkyrka är segare - om nämligen inte kristenfolket struntar i sin identitet och glömmer att reflektera kring den. Då blir väl som en uppsättning kristna på Balkan när muslimerna kom. Eller i nuvarande Turkiet eller Nordafrika.
Finns det alltså skäl att knyta an till det där psalmsångandet som är omöjligt i Preussen?
Jag undrar vem av nutida eller framtida biskopar i svenska kyrkan som skulle våga förklara Ulf åter behörig att utöva prästämbetet?
SvaraRaderaNja, det finns andra perspektiv, sitter just och formulerar mig kring detta.
SvaraRaderaLars E
Personligen tror jag att Uffe E runt sig hoppades kunna samla ihop det bekännelsetrogna arvet i SvK. Han skyndade med pukor och trumpeter till sin vigningsbiskop Bertils sjukläger mot slutet; han tronade på OAS' möten; han betonade sin förståelse för det allmänkyrkliga arvet.
SvaraRaderaSedan hände något. Kanske en insikt att loppet ändå är kört för Svenska Kyrkan. Inget värdefullt att samla ihop, alltså?
KJ
Ja, jag tror Ulf Ekman satsade helt rätt och tog steget fullt ut. Det finns inget värdefullt att samla ihop i vår kyrka längre. Allt är förstört. Loppet är kört. Om det fadda budskap vår kyrka ger idag säger Jesus: "Till intet annat duger det än att trampas ned av människorna...
RaderaJag känner flera här i stiftet som konverterat; diakonissor, prästfruar... så vad gör man när man uppgivet ser allt hopp vara ute? Det blir nog många som kommer att konvertera framöver. Ingen tvekan om det.
"Präst från Skara stift"
Ulf E engagerade sig ju djupt i tillkomsten av Enhetens kyrka i Östanbäck. Jag gissar att han där blev klar över att den sanna enhetens kyrka redan finns. Det steg han nu tar kan komma att betyda mycket på enhetens väg. Det kommer helt säkert att skaka om frikyrkosverige, men samtidigt öppna ögonen hos många tidigare tveksamma/negativa. Kan han så kan vi....
RaderaDet var svårt för Ulf Ekman att gå tillbaka till Svenska kyrkan för då hade han behövt erkänna att han först gjort fel. Övergången till den romerska kyrkan kunde i stället beskrivas som en utveckling och ett steg vidare. / Markus
RaderaDag, du målar upp en bild av Svenska kyrkan som var en verkligheten för några decennier sedan, där vi var många som fick vår kallelse, till det allmänna eller särskilda prästämbetet. Men är den visionen längre möjlig, är inte Svenska kyrkan förstörd 'beyond repair'?
SvaraRaderaDu har rätt i att det i vårt land under 400 år var en frånvaro av katolicitet av romerskt slag. Men när nu Svenska kyrkan ytterst medvetet söker sig bort från det katolska, lämnas ju fältet öppet. Vem annars än Romersk-katolska kyrkan kan inta det? Jag skulle önska att jag hade den förhoppningen om Missionsprovinsen. Men när nu så många bedömer att det var fel väg att gå, så kommer det att dröja länge innan Missionsprovinsen får 'kritisk massa'. De som motarbetar den, spelar i själva verket Rom i händerna!
Ulf Ekman har rört sig från den ena till den andra av de två traditioner, som dominerar världskristenheten – det katolska (i vid mening, dit hör också det öst-ortodoxa) och det karismatiska-pentekostala. Vi mitt emellan kommer att bli alltmer trängda mellan sköldarna.
Det där läste jag faktiskt också en notis om i Hufvudstadsbladet här i Finland.
SvaraRaderaJag har egentligen inga synpunkter på Uffe E:s senaste konversion, ty jag har sett honom flaxa hit och dit sedan ungdomen. Han är liksom jag (detta bedrövliga ord) också götlaborgare och vi läste i Uppsala ungefär samtidigt, han för att snabbt komma ut i tjänst, jag själv av intresse för teologin och kanske mest exegetiken. Alltid frispråkig vädrade Ulf sina åsikter, och gärna vad han med sitt receptiva sinne alldeles nyss hade lärt. Jag minns i all synnerhet en eftermiddag i det trevna lilla kaféet på Kristna bokstugen i hörnet Öfre Slottgatan/Skt Olofsgatan när han skällde mig för "biblicist", om jag minns rätt så hade han varit på en föreläsning om Bonhoeffer och sekularism. Repliken på hans hisingsgöttebosska lät: "Du kan inte bara tro på vad Biblen säjer, du måste ha lite social gospel också."
SvaraRaderaDetta inlägg ej menad som kritik eller ståndpunkt, jag önskar honom, liksom varje troende människa den samvetsfrid som inträder när man varit tvungen att följa en övertygelse och gå mot strömmen.
GA Flanell
Kan inte vara lätt för deras romersk-katolska själasörjare - och hur är det för dem själva? Svåra personliga tragedier har uppstått i spåren efter Ekmans verksamhet.
SvaraRaderaSom nyvald ordförande för Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro i Lunds stift kan jag bara ställa mig bakom det Dag Sandahl skriver om var katoliciteten finns i vårt land. Ingen kyrkoprovins är "beyond repair". Biskop Görans bedömning av Missionsprovinsens möjligheter är klarsynt realistiska. Det är möjligt att priset för att vägra ansluta sig dit är fler individuella konversioner. Man kan dock lika gärna vända på resonemanget. Vi som från början av såväl principiella som praktiska skäl avvisade bildandet av ett nytt kyrkosamfund (vilket Mpr är såväl ''de facto'' som ''de iure'' enligt min ringa mening) varnade för det som nu sker. Att vi skall ta på oss ansvaret för utvecklingen att var och en går sin egen väg är orimligt. det hade börjat långt tidigare och förstärktes genom denna kyrkobildning. Mitt ställningstagande är klart: Fädernas kyrka i Sveriges land är också min kyrka. Det är i den andan jag avser att utöva mitt nya uppdrag.
SvaraRaderaJag tillhör dem som inte ifrågasätter Kyrkliga Förbundets uppskattning av kyrkans katolicitet. Men jag noterar att kampen för denna inte är särskilt högt prioriterad på Förbundets agenda.
RaderaMycket märkligt att Kyrkliga förbundet väljer en ordförande som öppet sammarbetar med kvinnliga präster. Vadan detta?
RaderaVadan detta?
RaderaDet är ganska enkelt - ordet är hyckleri!
/Antony
Varför Ekman inte väljer att gå till SvK utan till den Katolska Kyrkan får sitt väl uttömande svar i den långa och välskrivna intervjun i dagens Världen idag. Problemet är inte frikyrkligheten, utan protestantismen i stort, och då är inte lösningen SvK, utan hon är en del av problemet. Redan SvK är ett avsteg och en splittring från den synliga gemenskapen kring Petri efterträdare. Att anklaga Katolska Kyrkan för att varit frånvarande i 400 år och att SvK fyllt det tomrummet övertygar inte. Anledningen är ju att KK tvingades iväg för att ersättas av en protestantisk nationalkyrka – bara för att kyrkobyggnaderna övertas och biskops- och kyrkoherdelängder synbart går tillbaka till medeltiden så ger ju inte det med automatik en trons och historiens kontinuitet. Få skulle ju göra gällande att islam äger den kontinuiteten i fd kristna kärnområden kring Medelhavet pga att de gjort moskéer av forna kyrkor (utan några andra likheter). Sedan är det ju inte tal om 400 år utan knappt 200 år, 1595-1781, och även under den tiden fanns sporadisk katolsk närvaro – men återigen är ju inte det Katolska Kyrkans fel utan den lagstiftning som fanns – det är inte viljan som brast utan möjligheten. Denna frånvaro har självklart skadat också Katolska Kyrkan ”då hon”, med en travesti på Newmans ord, ”har fått byggas utan det svenska virket”.
SvaraRaderaÄven om det är obekvämt så måste man våga vara kritiskt, vilket ju ofta framhålls på dessa sidor, och tom ifrågasätta den grund man står på, även om svaret skulle få stora konsekvenser. ”To be deep in history is to cease to be Protestant” säger Newman. Något annat som ofta framförs i denna blogg är att ’58 års beslut i ämbetsfrågan är felaktigt och att det är det sätt på vilket det genomfördes som bla avslöjar detta – genom politiska maktmedel. Men är inte detta också tillämpligt på reformationen? Den genomförs ovanifrån och är ett övergrepp på befolkningen som helhet här i Sverige, ett övergrepp de bångstyriga smålänningarna (vilka annars!) sammanfattar och ger uttryck för i sin besvärsskrivelse i samband med dackeupproret med orden: ”Att det snart vara lika ljuvt i en öde skog som i en kyrka”, och att ”ett spenabarn kunde snart från dyngevagn vissla en mässa fram”. Att göra det Ekman gör är att våga ställa sig sanningsfrågan, då kan man inte ägna sig åt hembygdsromantik och nationalism och se tillbaka på vad SvK betytt de senaste 400 åren eller frikyrkligheten de senaste 200 åren, även om man självklart med tanke på förutsättningarna måste kunna känna tacksamhet för det, både för andras och egen del.
Frågan är, om man vågar ställa frågan och inte låter nostalgi styra, om SvK var bra ens när hon var som bäst. Som en bok med hälften av sidorna utrivna ofrånkomligen kommer att börja falla sönder, så gör den protestantiska tron det – tar man bort böcker ur Skriften, reducerar sakramenten och raderar offermotivet i mässan, för att bara nämna några exempel, så blir det ofrånkomligen så. Något som förövrigt ingen påve skulle kunna göra men som Luther glatt gjorde. Då ägnar man sig åt det Newman kallar ”private judgment” och den grunden är inte mycket att bygga på eftersom grunden då inte är större än vad jag själv och mina egna, mer eller mindre lättflyktiga, åsikter är. Inget blir rätt bara för att det sagt många gånger eller över en lång tid – rätt blir det om det överensstämmer med Sanningen. Den Kyrka som Ansgar och Sigfrid kom hit med och som Birgitta och Brask tillhörde är inte SvK, även om den tagit över lokaliteterna och en del av den tidiga personalen och kanske tom den mekaniska sidan av den apostoliska successionen (dock ej lärosuccessionen). ”A Catholic is a person who has plucked up courage to face the incredible and inconceivable idea that somthing else may be wiser than he is” som Chesterton säger. Så välkomna, också ni, till ”Tiber Swim Team”!
Koppajubilar inom Tiber Swim Team
"På grund av det hål Ulf Ekman lämnar efter sig, kommer församlingen Livets Ord nu att kalla sig kariesmatisk."
RaderaAtt världens eller ens den svenska kristendomen idag skulle handla om "Svenska kyrkan" eller "Katolska kyrkan"/Rom är ju mer trångsynt än på länge. Om vi ser till vilka som framgent firar gudstjänst tror jag kristenheten alltid kommer att vara större, särskilt i Sverige, mitt emellan öst och väst.
RaderaOm individuella konversioner i sig är ett bekymmer föreslår jag masskonvertering.
SvaraRadera@Kopparjubilar, tycker allt du skriver är bra, utom det där med "swimming the Tiber". Varför inte Gyllene Hornet?
RaderaVarför sälla sig till en från ursprunget avsöndrad trosriktning som den papistiska?
Välkommen att inleda den vågen, till vilken kyrka?
RaderaJag syftade på Orthodoxin, förenad under den Ekumeniska Patriarken förstås.
RaderaNuvarande ekumeniske patriarken, Bartholomaios I, 74, är rimligen den siste i raden, åtminstone i Konstantinopel. Det tjänar då föga till att simma över Gyllene Hornet, något som kanske inte heller befrämjar god hälsa.
RaderaTurkiet kräver att kristna präster och biskopar är födda i landet. Fråga är hur många grekiska pojkar som idag är bosatta i Turkiet. Några tiotal på sin höjd? Vidare måste de vara utbildade i Turkiet. Kyrkans prästutbildning är stängd av den turkiska staten, som önskar sätta punkt för kristen närvaro i landet, som för bara ca 140 år sedan fortfarande hade kristen majoritet. Internationella påtryckningar om att tillåta återöppnande av prästseminariet på de av Ortodoxa Kyrkan ägda Prinsöarna i Bosporen har inte lett någonstans. Patriarkatets åtminstone 1600-åriga historia går mot sitt slut.
Korset faller för halvmånens kraft.
KJ
Den dag ortodoxin står förenad, hoppas den kommer snart! - då kommer även biskopen i Rom att sträcka ut handen och vilja vara med. Från Roms sida finns sedan länge en starkt uttalad vilja till försoning. Det handlar om den enhet Jesus Kristus ber oss om. Vatikanen ligger i Rom för att Petrus och Paulus är begravda i Rom. (Inte i Konstantinopel.) Missförstånd följer på missförstånd, men när vill vi förlåta och bara ödmjukt acceptera Jesu förbön och göra allt för enheten? Jag högaktar paret Ekman för deras ärlighet och mod. Och det bästa har de kvar, det är bättre att vara inne än utanför kyrkan. Den synliga.
RaderaF.d. frikyrklig som velade länge men nu varit katolik i åtta år.
Svar till Anonym 10 mars kl 21:26: Alla ortodoxa nationalkyrkor är inte förenade under den ekumeniske patriarken av Konstantinopel. Denne har inte en ställning som motsvarar den romerske påvens. Dessvärre finns splittring också inom ortodoxin. Läs på innan Du yttrar Dig!
RaderaInom othodoxin finns det ingen splittring. Men naturligtvis finns det heretiker och schismatiker som kallar sig ortodoxa. Och det faktum att Patriarken i Konstantins stad saknar krav på underkastelse eller att vara Pontifex Maximus gör att han i sanning kan verkar som just en "bro-byggare".
RaderaHistoriskt har dock kraven på underkastelse haglat, såväl från Konstantinopel som från Rom.
RaderaM Gunnesson
Det har du alldeles rätt i, och förvisso finns det hetlevrade och fullständigt vettlösa prelater, framför bland slaverna. Men Fanar, där patriarkatet ligger, ser jämfört med Vatikanen ut som en svensk stiftsgård eller folkhögskola. Och stämningen mot andra är därefter: inte lika stöddigt, praktfullt, mån om världsligt företräde.
Radera@KJ betr. "halvmånens kraft". När det gäller Turkiet (Ottomanska riket), patriarken i Konstantinopel och de kristnas situation på Balkan och i Mellersta Östern, handlar det mer om det s.k. kristna västerlandets interna konflikter, feghet och hedonistiska materialism än om "halvmånens kraft".
RaderaVi såg i det i Krimkriget vid mitten av 1800-talet, vi såg det på Balkan nyligen och vi ser det i hur den krympande minoriteten av kristna tillåts bli hanterade i Turkiet, i Syrien, i Libanon etc.
EU avstår från att lägga press på Turkiet i fråga om religionsfrihet för kristna, USA spelar under täcket med grupperingar som massakrerar kristna, tvångskonverterar dem till islam eller aktivt fördriver dem från den del av världen där de bott och praktiserat sin tro i ca 2000 år.
Inför den etniska rensning som här pågår vänder man i bästa fall bort blicken, men bara allt för ofta stöder man aktivt de kristnas fiender. Maktpolitiska överväganden och ekonomiska intressen väger tyngre än den mest elementära solidaritet med våra förföljda och hårt ansatta medkristna.
De samfund i väst som är mest uppbundna till den maktägande politiska och ekonomiska eliten, övertar inte bara dennas sekulära, vänsterliberala värdegrund, de agerar också nyttiga idioter i hanteringen av de kristna i t.ex. Mellersta Östern. Med andra ord: man kastar dem under bussen!
Vid de tillfällen på t.ex. 1800-talet då den samlade kristenheten uppträdde till försvar för de medkristna i det dåvarande Ottomanska imperiet, då förbättrades också radikalt och snabbt de kristnas situation i den delen av världen.
Det kallar man i dag kanonbåtsdiplomati, korstågsmentalitet, kolonialism etc. och är hur fruktansvärt som helst i den officiella propagandan, men är i mina ögon att föredra framför den kristna förintelsepolitik man på olika sätt bedriver i dag från vänsterliberalt håll.
Mmm..
RaderaHar med familjen firat en hel påskliturgi i Aiyos Georgios-kyrkan i Fener. T o m vår dåvarande femtonåring hördes mumla att här skulle han kunna känna sig hemma. Detta apropå stämningen.
Och nog är det ekumeniska patriarkatet mera sympatiskt än det statstrogna Moskvapatriarkatet. En intresssant fotnot är att Hans All-helighet Bartholomaios I börjat sin karriär som officer i den turkiska armén under tre år efter värnplikten.
http://patriarchate.org/index
M Gunnesson
Hm..
RaderaJag tänker mig att en ortodox liturgi kan upplevas som stämningsfull oavsett om man befinner sig i Stockholm, Moskva eller i Fener.
Jag tänker mig också att det är lika rimligt att förvänta sig en grundläggande lojalitet mot staten från en rysk medborgare som från en turkisk.
Kvar står då frågan varför det för en kristen skulle vara sämre att vara lojal mot den ryska staten än mot den turkiska, inte minst i perspektivet av det armeniska folkmordet?
Min avsikt med fotnoten om den Turkiet-grekiske patriarkens militära bakgrund var också en viss förundran. Den turkiska armén har en hel del lik i lasten, mer än sekularism och statskupper menar jag...
RaderaTill fotnoterna kan fogas, att man lätt kan samtala med patriarken på tyska eller franska. Han lär också vara flytande på italienska, latin, turkiska och givetvis både ny- och klassisk grekiska. Inte dåligt för en fiskarpojke från en liten ö som oturligt nog med sin helt grekiska befolkning överfördes från Greklqnd till Turkiet på 1920-talet.
M Gunnesson
Man förstår Ekman!
SvaraRaderaFöre 1860-talet fanns inte ens religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Bara 150 år sedan! Svenska medborgare som ville bli katoliker riskerade landsförvisning. 1873 års lag om s k främmande trosbekännare – den så kallade dissenterlagen – utgick från principen att Svenska kyrkans bekännelse var landets statsreligion. Det var därför inte tillåtet att lämna statskyrkan utan att ansluta sig till ett annat av staten erkänt kristet samfund och den som utträdde förlorade dessutom vissa medborgerliga rättigheter. De ”främmande” religionsbekännarna var utestängda från den statliga folkskollärarbanan och de hade heller inte tillträde till lärar- och sjuksköterskeutbildningarna. Än idag finns det personer som fick sina liv präglade av denna intolerans – i Sverige. I landet genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först 1952, och det skulle dröja till 1977 innan förbudet mot att grunda kloster utan statligt tillstånd togs bort. Detta var långt före DO:s tid, men nog skulle myndigheten fått att göra. Mot den bakgrunden ska de svenskkyrkliga se om sitt eget hus i ödmjukhet och granska sig själv först, innan man passar på att ge sig på andra.
SvaraRaderaMan kan stillsamt gläda sig åt att katoliker funnits i Sverige även under de senaste 400 åren. Många av ovanstående kommentarer tyder på en oanad historielöshet. Och fastna inte i bitterhet över ett blott 50 år gammalt beslut.
"I dag lär väl ingen på allvar våga påstå att Svenska Kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka" (Bo Giertz i En ny bok om Kyrkan, 1989).
SvaraRaderaFör några år sedan besökte jag och min hustru Davos under vår då årliga sommarvistelse i Schweiz. Lunch fick intagas på en mycket exklusiv restaurant - det finns inga andra i Davos. Den artige servitören uppsnappade på något sätt att vi kom från Uppsala. Han frågade då om vi känner Ulf Ekman, som brukar vara här med sin familj. Vi försäkrade att vi visserligen visste vem han var men att vi inte kände honom personligen. Lyxliv i Schweiz har han haft råd med. Hans trovärdighet är för min del noll./Gustaf Björck
SvaraRaderaKan nog vara en annan Ekman, Anders Ekman som med familj ofta reser till dessa trakter. Bara för att rätt ska vara rätt.
SvaraRaderaMedan vi håller på med den romerskkatolske...
SvaraRaderaJag hoppas att Dag har noterat att Marx numera är Vorsitzeder i den tyska rom-kat bikopskonferensen! Kardinal Marx!