Till de politiskt korrektas försvar

I går försökte jag läsa lite filosofi. Ni vet Kant, Hegel, Fichte, Marx, Heidegger och där bakom på något sätt Rousseau. Jag har i veckan hamnat på spåret att förstå de filosofiska motsättningarna mellan Frankrike (som vår kungafamilj härstammar från) och Tyskland (som, ja ni vet men det ska man inte särskilt påpeka). Det är den franska upplysningen och den tyska motupplysningen och allt leder fram till postmodernismen. Försökte läsa. Foxterriern, en engelsk hundras, la sig över mig där jag sträckt ut på sängen och ville bli kliad. Hon kliades och därefter försökte jag läsa, men hunden låg i vägen. "Filosofi eller tvätt?" sporde jag hunden. Det blev tvätt. Så jag får fuska filosofiskt utan djupare kunskaper.

Så mycket fattade jag att det politiskt korrekta är en god taktik för att hantera samtiden. Ingen ska klandra den som är PK fortsättningsvis. Han, hon eller hen har hittat en överlevnadsstrategi.

Det finns ingen Sanning utan bara sanningar, som kan förändras och som alltid är subjektiva, min och din sanning. Finns det inga objektiva måttstockar att förhålla sig till är det klokt att bli politiskt korrekt och inte kämpa emot utan att se till att vara på det vinnande laget när gruppintressen - med nödvändighet - står emot varandra. Känslomässigt betyder det att ge plats för vrede, makt, skuld, lust och ångest, som riktas mot de icke politiskt korrekta, för de står definitionsmässigt för det onda.

De politiskt korrekta är inte dumma. De är taktiska. Frågan om taktiken ger plast för dumhet är en annan fråga. Det finns sådant man kan lura i Sveriges docenter men inte i dess bönder och det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid.

Som det här med skolan. Inge konfessionella inslag ryms (psalmsång, bön, välsignelse med undantag för psalmer vars teologiska innehåll bortses från för de är romantiska - Rousseau?) men ideologisk domptering tycks gå an. Jag läste i går Östrans reportage från Mönsterås. Ljungnässkolan har "familjen" som tema för ett värdegrundarbete och läraren Ingela Holm berättar hur man arbetar för att bryta könsnormer. Det sker i samarberte med bildläraren och skolbibliotekarien. Killar kan ha klänning om de vill och en familj kan bestå av två kvinnor eller två män. Så kan det vara - men ryms inte i detta begrepp "kan" just det normbrytande?

varför klaga? Lärare snappar kvickt upp det som är PK och kan använda sin position för att normbryta och domptera det uppväxande släktet. Så har det alltid varit. Det kan resultera i frihetliga elever som blir normbrytare på ett annat sätt än lärarens. För det finns väl ändå frågor att ställa om skolans värdeneutralitet, där svaret förstås är att skolan alls inte är värdeneutral. Under OS i Sotji fick eleverna fokusera på de homosexuellas situation i Ryssland. Det var bra per definition - för det var politiskt korrekt och en klok strategi om man inte ska besvära sig att ställa mer grundläggande frågor. Och varför ska man det. Det finns ingen Sanning, bara sanningar. För övrigt rör sig världshistorien på ett högre plan än där moralen hör hemma. Det visste Nietzsche att berätta och Adolf m fl lyssnade.

Hur man i det som är PK ska förkunna Jesus Kristus, uppstånden och levande, som Vägen, sanningen och Livet ter sig dock mer komplicerat. Det finns kanske lägen där de kristna måste bli normbrytare, stå postmodernismen emot och jaga det politiskt korrekta som en feg taktik.

Ska jag i dag läsa  Fichtes Reden an die Deutsche Nation eller är det opassande med tanke på det uppfostringsideal för tyskar som där läggs fram. Lydnad genom fruktan för straff som en metod att dana karaktären, ni vet. Jag tror jag låter bli. Men är det sant att i Fichtes efterföljd den tyska karaktären är lydnad framför allt? Men är det inte på sitt sätt också villkoren för oss i det postmoderna? Lydnad framför allt, lydnad för de skiftande sanningarna. Och vrede mot dem som säger något annat. Samt makt, skuld, lust och ångest