Bo Byström (1921-2014)

Bo Byström var komminister i Bergadistriktet i Kalmar när Birgittakyrkan byggdes. Den fick sitt namn efter den medeltida kyrkan Sta Brita, som var en kyrka där nuvarande Södra kyrkogården i Kalmar ligger. Namnfrågan stöttes och blöttes ett slag. Bo hade klart för sig att på medeltiden kunde en kyrka få namn efter kyrkoherden och föreslog "S:t Per", men förslaget avvisades, inte utan kraft, av prosten Pehr.

Det blev Sta Birgittakyrkan och Ove Hidemark styrde och ställde. Kalmar hade egentligen ingen egen kyrka tidigare. Korsets kapell (räknades alltså som kapell dåförtiden) hade byggts som småkyrka och krematorium i ett, Slottskyrkan ägdes av staten för den låg i slottet och Kalmar domkyrka ägde sig själv. Bo var bekymrad när han såg ritningen för det var ingen småkyrka som ritats, precis. De kristliga gymnasisterna tryckte på och menade att den kyrkan skulle man kunna fylla och ett annat argument var att det inte fanns möjligheter att vila på hanen när väl kyrkbyggnadsfrågan förts till ritning. Kyrkbyggen i Kalmar var nämligen en politiskt mycket känslig fråga, där kommunisterna alltid var aktiva för att sätta käppar i hjulet. Så också nu.

Man delade ut ett flygblad där en korpulent präst satt på en mager arbetares nacke. Jag kunde inte riktigt hålla mig utan ringde upp den lokale bolsjeviken och diskuterade klassanalysen. Var det inte kapitalisten som rätteligen satt på arbetarens nacke? Bolsjevikerna kom av sig och vi möttes i fortsättningen i en studiecirkel som läste Unga Filosofers bok Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen. Det tyckte ledarskribenten på Barometerna inte om. Han hade inte fattat att idéhistoria är mycket teologi också. Det hela slutade med att jag fick döpa barnbarnet till en av cirkeldeltagarna och att kommunisterna inte markerade mot bygget av Två Systrars ett antal år senare. "Den kyrkan behövs!", hette det då. Birgittakyrkan byggdes.

Bo var som klippt och skuren för församlingsbyggande. Kommer man från Gävle och har sett strukturerna av församlingsrörelsen så som den utformats av Nils Lövgren kring sekelskiftet och därtill blivit vän med fader Herman Hedberg i Uppsala, är det en högkyrklig församlingsvision som driver. Inte minst som Bo prästvigs i Uppsala för Strängnäs stift i maj 1953, dvs i Helanderaffärens tid. Bo hade dessutom drillats som stiftsgårdsföreståndare på Stjärnholm, så han var i hög grad en "doer" eller entreprenör. Ibland kunde han dock sucka över yngre präster: "När vi var unga präster skulle vi vara tysta och lyssna på de äldre kollegorna. Nu är vi äldre kollegor och ska lyssna på de yngre!"

Bergadistriktet hade kapellgården som gudstjänstlokal/församlingshem med Funkabosalen som stödjepunkt. Nya stödjepunkter skulle komma till, som en barack på Röda gatan. Kyrkbygget drevs som en angelägenhet under väldigt många år. 1956 hade biskop Malmeström med tillfredställelse hälsat att det snarast skulle byggas en småkyrka, som man arbetat för länge då. Det dröjde till 1975 och då hade inflationen gnagt rätt rejält på de insamlade medlen ...
Komminister G.K. Danielsson var föregångare i området. Han hade mött den gammalkyrkliga själavården när han förtvivlat om Svenska kyrkan. Bo Byström hade snarare sett visionen av Svenska kyrkans katolska arv och uppfattat hur detta kunde vara en del av den ungkyrkliga väckelsen. I Bergadistriktet fanns det medvetna präster, det kanske räcker som konstaterande.

Det kyrkopolitiska var inte Bos intresse. Han ville vara församlingspräst - men häpnade över somligt som hände och kunde nog aldrig fatta varför den som gjorde det en präst skulle och tänkte så som Kyrkan tänkt, skulle ställas i strykklass och riskera misstänkliggörande.

Att Bo hade studiecirklar - bibelstudier och det som hette mammagrupp och projektstudier, var självklart. Hans hustru Irma var nattsjuksköterska på akuten, vilket betydde att Bo hade någon aning om det socialt utsatta livet i Kalmar även om de som drev kyrkbygget i Berga var stabila gråsossar, någon folkpartist och därtill ett och annat inslag av centerpartister, inflyttade från Öland eller så. Medelklass, alltså. Här var människor som var måna om sin stadsdel, den som förr i världen varit ett sommarstugeområde norr om Kalmar men sedan blivit en stadsdel (rätt centralt belägen!) Att Irma kunde göra insatser som prästfru i betydande utsträckning, ska man inte glömma. I hembygdsdräkt från Gotland mönstrade hon de ideella, när det var basar och pengar skulle in till småkyrkostiftelsen!

Bo fyllde den efterlängtade kyrkan i Berga och flyttade sedan som kyrkoherde till Nybro. Det kunde nog prosten Pehr inte riktigt begripa. Hur kunde man byta ner sig till kyrkoherdetjänsten i Nybro när man var komminister i Kalmar och Sta Birgitta?

Bo Byström var en högkyrklig folkkyrkopräst med ett sådant ungdomsarbete att det satt sina spår genom prästkallelser och kyrkligt engagemang. Hur många präster kom det egentligen från hans tid i Kalmar?

Äldre präster går i minnenas boningar när det gäller gamla präster - men det må väl vara tillåtet! I dag ska jag anmäla min närvaro vid hans begravningsgudstjänst med mässa i - förstås - Birgittakyrkan.