söndag 5 oktober 2014

tänka i människor

I morgon möts kyrkostyrelsen för ett seminarium om kyrkohandboken. Antje Jackelén har markerat att saken gäller högsta kvalitet på språk och musik. Det är rätt. Vi är kanske inte riktigt där ännu. Samtidigt har docenten Christer Pahlmblad gjort en insats genom att skriva en utförlig kommentar till en högmässoordning. Behöver vi mer kommittéarbete nu?

Kanske är det lite fånigt det hela. P-blad har inte dragits in i kyrkohandboksarbetet av Svenska kyrkan. Däremot används hans kompetens av Stockholms katolska stift och dess liturgiska kommission. Somliga vet något om en kompetens i Svenska kyrkan och det arbete han gjort med liturgifrågor har gett oss användbara missalen. Ni som vill dra ut hans material har fått något att dra nytta och lära av!

Det fåniga är uppenbart. Det finns kompetenser i Svenska kyrkan som inte tas tillvara. En levande kyrka skulle, kan jag tänka mig, kännetecknas av att den tänker i människor. Erik Petrén uttryckte saken så. Det betyder att hon litar på att Gud förser oss med resurser i människor och att det hör till ansvarstagandet att upptäcka resurserna, ta vara på dem, sätta dem i arbete så att kyrkolivet utvecklas. Svaga chefer gör inte så.
De rädes kompetenser för risken är att deras egen bristande kompetens brutalt avslöjas. De kan aldrig uppfatta att det skulle vara en poäng att de själva ska förminskas för att Guds verk ska befrämjas genom andra. Jag tror fenomenet är rätt mänskligt med alla de begränsningar som ligger i det begreppet. Gud tänkte sig något mera. 

Kyrkosystem är kontrollsystem med kanslier som ser till att det som inte går in i kansliets mallar om möjligt förhindras. Det är en poäng med det sättet att tänka. Det skapar stabilitet. Men det skapar inte kreativitet. 

Svenska kyrkan är inte en stor kyrka. Den är betydande till medlemstal. Den är förmögen. Men kretsarna är så små. 17 personer styr och ställer - och de sitter mestadels inte i styrelsen för systemet. De kan styra ändå som nätverk och fösa fram varandra till positioner där de får inflytande. Det kunde vara på annat sätt. Lite löjligt, ordet ska nog vara det, är det förstås med prästsläkterna, de som hamnar rätt. Ska vi verkligen få två bröder som biskopar i Svenska kyrkan? Kunde det inte räcka med att vi haft kusiner och svågrar samt en far och en son? Kusinerna Aurelius, Yngve Brilioth, Arvid Runestam, Algot Anderberg samt Gottfrid och Einar Billing är exempel. Tror verkligen någon att all begåvning samlats i dessa ätter? Jag gör det inte. Antagligen vimlar det av aldrig tillvaratagen kompetens i Svenska kyrkans historia.

Tänk i människor, inte i släkter, intressegrupp eller parti, kunde man kanske klokt skulle mana. Eller helt enkelt: tänk kyrkligt! 

12 kommentarer:

  1. Tja, vi är väl ändå en bit ifrån de tre bröderna Benzelius för 300 år sedan som, likt sin far, blev ärkebiskopar? Nog för att en gammal lulebo uppvuxen en halvmil från Bensbyn känner sej lite småstolt (fast hur var det med konventikelplakatet egentligen?). Men visst var det märkligt hur all kompetens på den tiden samlades i en bondsläkt (sedan visserligen adlad Benzelstierna) från Ultima Thule?

    F.ö. kan vi kanske nu få raden "tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus" ändrad till "tack för att vägen till dig ännu är öppen genom Jesus Kristus"? (Eller "alltjämt är öppen" som G A Danell föreslog). Som en liten påminnelse om att nådens tid inte varar för alltid. Idag, om vi får höra hans röst, må vi inte förhärda våra hjärtan.

    SvaraRadera
  2. Förresten har vi ju en biskopsätt även i Finland, dåförtiden en del av Sverige, som heter duga: Gezelius (far och son och sonson). Kanske Benzelierna och Gezelierna trots allt tyder på att kompetens stundtals ansamlas på ett ohomogeniserat sätt - eventuellt är även Vikströmarna ett exempel på det. Eller möjligtvis på något annat - jag menar, ingen har väl t.ex. påstått att Bernadotterna någonsin varit något exempel på högsta politiska kompetens?

    SvaraRadera
  3. Det där med chefer och kompetens:

    Själv skulle jag aldrig kunna tolerera den där löjlige och mallige Svanslösingen i min närhet. Bill och Bull däremot, är självklara och förtjänstfulla befordringsobjekt! Helt på min linje och obrottsligt lojala som de är.

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte låta bli att kommentera Andreas sista mening. Mitt intryck är att kungen visade prov på ett mer modernt ledarskap än statsministern genom sitt agerande under konseljen häromdagen.

    SvaraRadera
  5. Jag vet nu inte vilket agerande Fredrik syftar på. Men naturligtvis kan kungen i enskilda fall mycket väl agera förståndigt, t.o.m. klokare än en politiker. Jag tycker f.ö. att vår statschef borde vara den som ger i uppdrag att bilda regering, särskilt nu när talmansposten blivit så politiserad genom att innehavaren byts ut så fort riksdagsmajoriteten skiftar (tacka vet jag 70- och 80-talet när borgerligheten accepterade socialdemokratiska talmän!).

    Hur som helst inser vi ju alla att vår statschef inte tillsatts p.g.a. politisk kompetens eller allmänt gott omdöme. Uppvisar han något i den vägen har vi helt enkelt haft tur - eller på ett extraordinärt sätt varit föremål för Guds försyn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vår kung är nog betydligt mera kompetent än vad han framställs som i massmedia. En mig bekant, tidigare minister, har berättat om hur han, under en Kinaresa, skulle gå igenom med kungen vad denne fick säga resp. inte säga. Under kvällen fick han inte tillfälle att tala med kungen och morgonen därpå gjorde kungens morgonhumör det hela omöjligt. Men - under mötet med kineserna skötte sig kungen excellent. Han behövde inte "uppfostras" av någon minister.

      Radera
  6. Min tro på Guds försyn är så stor att jag faktiskt tror att Gud kallar den som faktiskt blir vigd eller utnämnd till ett ämbete eller en bestämd tjänst. Så har jag även hanterat egna motgångar i befordringsväg. Jag skulle aldrig som doktor Ternström kunna hävda att jag varit av Gud kallad till en tjänst men att den som hade makten utsåg en annan. Ni får gärna kalla det naivitet, men det är min fulla och fasta övertygelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrik Fernbom blandar samman Guds försyn med Guds vilja. Om biskopsval, sökande av tjänster, har jag inga synpunkter, men vad gäller frågan om Guds försyn har jag två. För det första: Guds försyn kan inte blandas samman med Guds vilja. Guds tillåtelse, är inte detsamma som Guds vilja. 2 det hänger samman med Deus absconditus och Deus revelatus, Guds fördolda och Guds uppenbarade sida. Detta som hör samman med Guds egenskaper, synliga om än osynliga redan i skapelsen. Det handlar om Guds närvaro! Guds närvaro skyddar Guds försyn mot, så som Job ber Gud om skydd mot Gud. Då är vi inne i motgångens mening, att vinna nederlag. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Smärtsamt insiktsfullt.

      Radera
  7. Klingerts Liturgin som bekännelse - en redogörelse för senaste handbokens tillkomst är ett måste för att Palmblads kommentarer inte ska vara så självklara att de blir ohanterbara och tråkiga. En kort kommentar: http://teologinorr.wordpress.com/2010/10/26/liturgin-som-bekannelse/
    Ser ingen Klingert idag? Tror inte att den diskussionen ens ryms inom Liturgiska kommissionen, eller? Synd för dem iså fall, ivarje fall för oss.
    Är K-G Ellversson också en utmönstrad resurs? Hans kyrkoårsintroduktioner i Libris evangeliebok är guldkorn.
    Högmässoordningen handlar inte bara om nattvardsbönernas teologi och spiritualitet, vilken som ställs först osv, utan i vilket sammanhang mässan firas, kyrkoårsmedvetandet. Det märks framför allt i prefationerna.
    Nu tillfällighetsskapelser som C påpekar. Martin Modeus stora arbete Liv och Tradition (eller vice versa) visar tyvärr också att kyrkoårsmedvetandet nästan raderats. (Hans bror gör det betydligt bättre i sin Kyrkoårsreflekterande skrift). MM börjar i det borgerliga året. Men kyrkan föds i påsken och får balans i julen! Tyvärr förefaller t.o.m. konciliet ha sekulariserat i detta. Läser om konverterade som suckar över deras banaliserade kyrkoår. Deras högmässoläsningar börjar i evangeliebok i januari och löper fram, för att avbrytas av påsk?????? Ett sekulariserat Europa glömde evangeliets gudomliga förankring?
    Den första nattvardsbönen borde kunna vara den mest påsklika, därefter julaktiga, med prefationer som nyanserar och preciserar innevarande kyrkoårstid?! I Noteria-missalet fanns sådana eftertankar (sid 25) men i Artosversionen innevarande romanvisningar (na?) (indirekt) rakt av. Misstag att ta bort tacksägelsebönerna? Om inte eukaristimotivet får dominera kan vi lika gärna ha den handbokssoppa som nu serverats.
    Tänk om 800 hade skrivit under Palmblads kommentarer med Klingerts historia i minnet?! Det är de värda.
    (Under tiden sitter Per Eckerdal med domkapitel och lyssnar på predikningar på ålderdomshemmet som fan själv.)

    SvaraRadera
  8. Apropå Fredriks övertygelse 5 okt 23:16: tror att vi har att räkna med en ännu större gudomlighet än en som (bara?) bekräftar redan vigd eller utnämnd. Positionen verkar i första hand bestämd av egna motgångar. Kan vara så att Gud ville/avsåg FF men annan kom till på orätt väg. Mönstret är t.o.m. bibliskt.

    SvaraRadera
  9. Naturligtvis får vi inte glömma bröderna Eckerdal i Göteborgs stift, de satt, av naturliga skäl, dock inte samtidigt i biskopsmötet.

    SvaraRadera