måndag 20 oktober 2014

Vemodigt kyrkobesök

Jag var på lantegendomen i går för att hämta en bok, sätta ut ett par musfällor, rasta hundarna och lite av det där som ska ske på hösten. Ärligt talat var jag på lantegendomen för att göra det jag glömde i förrgår. Hur kan man lägga fram en bok i en kasse, vända sig om för att ta hundarna och så glömma den? Hade jag inte gjort sådant också för 40 år sedan, hade jag blivit rädd nu.

Jag bestämde mig för att göra ett kyrkobesök. Visserligen ingen gudstjänst, högmässa minns jag inte när det var senast i den kyrkan, sannolikt för några år sedan. Jag parkerade och läste anslagstavlans A4-sida med personal som det hänvisades till.
Jag lyfte blicken och såg Svenska kyrkans flagga slarvigt hissa, 40-40 cm från rätt läge.
Jag gick runt bland familjegravarna och såg att morfar inte varit uppe och tvättat sin sten på länge, lika illa med morfars systrar Hulda och Martina.
Och så steg jag in i gudshuset. Det blev dystert. Var det fukten som luktade i vapenhuset eller var det fukt och mögel? Det material som var utlagt var, där det stod datum angivet, från februari. Detta år - men i alla fall.

I kyrkorummet var det lite rått. Ute var det varmt så jag kan ha blivit lurad men det kändes kallt. Obebott liksom. Då slogs jag av vad jag lärt mig av min vän docenten Madeleine Sultan Sjöqvist: "Det är inte bara så att de kyrkor som det inte firas gudstjänst i töms på folk (folk slutar gå, helt enkelt, när det blir ett ytterst sporadiskt gudstjänstliv). Inventarierna tar skada. Textilier, mattor, orglar, andra instrument ..."

Det hade jag inte tänkt på - men så måste det förstås vara. Alldeles bortsett från allt det andliga. Här är inte längre en värmehärd i socknen med Ord, sakrament, lovsång och böner. Klockklangen hör den över nejden - rings helgsmål? Jag vet inte. Det hörs till lantegendomen bara om vinden ligger rätt. Jag blev vemodig av mitt kyrkobesök, ett vemod som underströks av den långa listan över personal och insikten att det nya församlingshemmet i Ör inte fanns angivet. Det var märkligt för att närmare 6 miljoner anslagits för att bygga det och det skulle vara till för de två gamla församlingarna Ör och Ormesberga.

När jag gick förbi morföräldrarnas gravar på väg till bilen tänkte jag på kusinen. Jag läste äntligen  Henrik Roelvinks memoarer och fick mig hans djupa besvikelse över hur samtalen med Svenska kyrkan gått till - eller slutat - till del. I den sista fasen av den samtalsrundan kom kusinen, som stigit fram i det kyrkopolitiska som socialdemokrat, med en lång särskrivning. Där odlades föreställningar som det romerska katolikerna inte kunde känna igen. De särskrev sig kortfattat och så bestämdes att detta sista inte skulle publiceras. Kusinen såg dock till att publicera sitt aktstycke - var det i Svensk Kyrkotidning, det anger inte Roelvink. Därmed insåg de romerske att det inte var så mycket mening med ekumenik med Svenska kyrkan. Tänk om morfar fattat att hans barnbarn skulle bli ekumeniksabbare - för att inte tala om mormor!

Jag satt i dåvarande kyrkostyrelsen, som var mer olycklig över det inträffade än Henrik Roelvink kan förstå. Men han har rätt. Det valdes partipolitiskt när deltagare skulle in i samtalen med Stockholms katolska stift och det blev därefter.

"Andens ekumenik" är vad som återstår, antyder Henrik Roelvink. Den fungerar. Jo - men Kyrkans synliga enhet är den förblivande utmaningen. Och så minns jag de gammalkyrkliga i Ormesberga. Mans- och kvinnosida. De gammalkyrkliga karlarna kom in med hatten i hand, böjde sig djupt i kyrkbänken med hatten framför ansiktet och bad inför gudstjänsten. Det kan man kalla att "be i hatten". De var teologiskt medvetna. När de såg en röd tidegärdsbok sporde de allvarligt om detta var Röda boken. Reformationen hade inte gått spårlöst förbi i Ormesberga. Jag såg den tomma plats där jag brukade sitta när det var högmässa i Ormesberga.

Vet ni, en tom plats i en kyrkbänk är ibland väldigt, väldigt tom.
För att inte tala om en gudstjänstlös kyrka.

Vi måste nog inte bara återinföra statskyrkosystemet utan också den lagstadgade kyrkogångsplikten. Alternativet är att ställa grundläggande kritiska frågor. Hur kommer det sig att med så många anställda produceras det så föga för Guds rike. Med den frågan i bakhuvudet valde jag att ta vägen mot Berg, där prosten åkt med hästskjuts när Berg och Ormesberga var ett pastorat. Det är vackert i den backiga socknen Ormesberga. Snake Mountain, som de internationellt orienterade säger.

12 kommentarer:

  1. Skulle mot all förmodan en duglig fastighetsförädlare köpa upp bitar av Ormesberga och lyckas marknadsföra det trendiga Snake Mountain och dess potential som datorspels- eller musikcentrum och dessutom lyckas få igång ett sjudande närings-, kultur- och caféliv med hippa, frilufsande människor (och varför inte elitskolor för dessa nytillkomnas elitungar), skulle befolkningstillskottet knappast gå i kyrkan.

    Denna skulle stå där lika övergiven, mögeldoftande och ödslig som nu. Om den inte gjordes om till konsertlokal eller lagerlokal, förstås. Alternativt låtas långsamt sk(r)atta åt förgängelsen, likt de övergivna resterna av gudshusen i Kaliningradenklaven.

    Så som det gick för bygdernas harg och vin i början av medeltiden, så går det nu för dess kyrkor. Kristendom ser ut att snart bli enbart ett marginellt storstadsfenomen.

    Det är nog klokt om Morfar fortsättningsvis då och då klättrar upp och ser till att hans sten blir tvättad. Om han nu alls vill ha den tvättad.

    GG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har sett kyrkor, sedan länge övergivna, söndervittrande och utan församlingar i Sovjet, Turkiet, Indien och Pakistan. Det händer, att Herren flyttar sin ljusastake. Står Syrien och Sverige på tur?

      Är det vad som nu sker inför vår ögon?


      J

      Radera
  2. Min djupa sympati inför förödelsen. Nu ett par ord till tröst: det Den Helige Ande planterar i människorna, deras gemenskap med Kristus, den består medan all världens kyrkobyggnader efterhand faller i ruiner. Kulturarvets förfall är beklagligt-men utan bärande kultur finns ingen arvinge. fm

    SvaraRadera
  3. Dag, kan du ge oss titeln (och rentav ISBN) till Roelvinks memoarer? Det vore värdefullt! fm

    SvaraRadera
  4. Henrik Roelvink, Låt mig "avlägga räkenskap". Veritas Förlag Stockholm 2012
    ISBN 978-91-89684-97-3

    SvaraRadera
  5. Ja, tvångsanslutning var det ja….

    Kanske skulle kyrkan rätt och slätt börja kalla Sig Själv för – Die Partei - ? (Eller, kanske ännu värre, kalla Sig Själv för – Partyt - …?!).

    Tvångsmedlemskap och tvångsanslutning skulle krävas för att över huvud taget kunna tillgivas någon som helst tjänstgöring, vare sig i – Partyt - (eller i – Die Partei - !), och om man vägrade – anslutning - , så skulle man bli – bortföst och förbjuden att tillträda några som helst ansvar, funktioner, roller, poster eller positioner, varken där eller någon annan stans...

    Jo, jo…

    Så mycket här i tillvaron kan vid en noggrann titt, verka vara så – likartat - .

    Likartat från århundrade till århundrade, från tid till tid och från en tid till en annan tid, trots att så mycket – tid - kan synas förlida däremellan. Och också trots att det vill verka vara – en ny tid - , som infunnit sig, med - nya ord - och allt…

    Det är ändå märkligt på något förunderligt vis hur människosläktet – liknar - sig självt från just tid till tid. Och också har uppenbara tendenser till att just verkligen vilja upprepa sig självt, och just sin – egenart - . Detta i både det ena, det andra, det tredje, det fjärde, det femte och det sjätte, (osv.), sociala eller politiska sammanhanget, situationen, historiska tiden, eran, förhållandet och omständigheten....

    Det verkar vara så – likartade - sociala, politiska och psykologiska – mönster - som verkar vilja upprepat visa sig, både här och där och lite varstans, i smått som i stort..

    Som några slags lagbundna, självgående eller nödvändiga – upprepningar - som inte varken vill eller kan, som inte heller förmås eller egentligen inte heller önskas, avlägsnas eller tillintetgöras. Hur mycket man än försöker med nya, finurliga, kluriga, intressanta, lockande, pockande, övertygande och förföriska - ord - som än vill försöka användas för just den saken.

    - Det Nya - , infinner sig i alla fall inte riktigt, utan straxt upprepar sig - Det Gamla - åter igen och obevekligen...

    Det verkar vara samma gamla – mönster - som envist vill upprepa sig överallt och i alla olika sammanhang, i alla situationer och förhållanden; mellan vänner, mellan syskon, mellan makar, mellan familjer, mellan släkter, mellan folk, mellan kyrkor, mellan religioner, mellan partier, mellan nationer…..

    Jag, mitt, vårt, våra och – VI - har – rätt - . Men du, ditt, ert, era och - NI - har – fel - .

    Så är det bara. Så det så.

    Säger – NI - emot den saken så kommer endast – VI - att slå – ER – på käften, slå ut era tänder, slå sönder era skallar som krukor. Med järnspiror. Och – hör se´n - ....

    - De som inte är – med OSS - är med – DEM - , (och får själva ta ansvar för de konsekvenser det i värsta fall kan medföra….)….- Så det så…

    Jo, jo…

    JB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lätt att formulera. Så det är predestinerat? Är det verkligen så? Inget stopp utan allt fortsätter, oavsett insatsen/priset?
      Måtte i så fall snart råttor eller insekter få ta över denna planet. Människan förtjänar den inte.

      /Duntäcke...

      Radera
    2. Sociala, psykologiska, fysiologiska och biologiska, samt kanske även existentiella, mönster, behöver man bara försöka iaktta, försöka förstå, och inte enbart därför misströsta, eller tappa all förtröstan, tilltro, tillit, eller hopp om, mänskligheten. Tvärtom. Mänskligheten och människosläktet är på väldigt, väldigt många sätt en mycket fantastisk art. Ja, verkligen en fascinerande art, i jämförelse med många andra arter.

      Dessutom så är ju pessimistiska tankegångar inte nya alls. Ingenting är egentligen - nytt - , (eller främmande, eller – okänt - ), vad gäller människan som varelse.
      Tvärtom allting är ju framför allt för Gud någonting mycket– välkänt - (och inte alls varken någonting - nytt - , eller någonting - främmande -), vad gäller mänsklighetens konstitution.

      Se Första Mosebok 6: 5-7

      5. Och HERRAN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.
      6. Då ångrade sig HERRAN att Han hade gjort människorna på jorden, och Han var bedrövad i Sitt Hjärta.
      7. HERRAN sade: ”Människorna som Jag har skapat skall Jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.”

      JB

      Radera
    3. Noa må ha gjort sitt för immunitet för släktet, men...
      Oavsett om inget är nytt för människan som varelse finns det gränser, känt eller okänt för just varelsen människan. Där kunde Gud sett till att lite mindre av omedveten? ondska och existentiella mönster behövt drabba delar av mänskligheten. Fast visst, emellanåt överraskar också just mänskligheten. Men trist att människans konstitution inte kunde göras bättre. Jag vet, finns inget svar. Och när inga svar finns så behöver vi människor inte förstå allt. Men tror jag förstår lite av nuets pågående. Det lär väl vara äpplets fel, nej ormen. Ursäkta, inte respektlöst menat. Jag lägger pussel, och en del lär genom protest.... Men de lär!
      /Jamaica

      Radera

  6. Är detta boken?
    Låt mig "avlägga räkenskap" ...Författare: Henrik Roelvink
    ISBN: 978-91-89684-97-3
    Utgivningsår: 2013
    http://www.veritasforlag.se/1.0.1.0/6/1/?item=prod_prod-s1%2F56
    fm

    SvaraRadera
  7. I de gamla kommunistländerna gjorde man tvärtom: Stängde kyrkorna, förbjöd gudstjänster.
    Detta var mycket stimulerande för tron och gudstjänstlivet, om än utspelat på andra platser än i den även där kanske mögliga kyrkbänken.
    Hade Johannes Paulus II varit så framgångsrik eller ens påve utan dessa åtgärder?

    Kanske något att prova här hemma?

    LG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bortsett från att Stalin fr o m sin religiösa kris 1941 låter öppna kyrkorna, återupprättar Moskvapatriarkatet, installerar patriarken i Kreml (Där han fortfarande har sitt residens), öppnar de kyrkliga utbildningsinstituten, själv i hemlighet går till bikt, och avser att den ortodoxa kyrkan skall ha en roll i imperiebyggandet.

      Chrustjev, däremot, var religionens svurne fiende, och lät stänga kyrkor en masse. Chrustjev var poppis i Folkhemssverige. En tillfällighet?

      Alltså fick kyrkan en liten period av andrum, och återuppbyggdes organisatoriskt, personellt och materiellt under Stalins senare år.

      Under Bresjnev blev sedan situationen bättre. Ungdomar under 18 år var dock förbjudna att delta i kyrkliga aktiviteter.Ofta registrerades inte dop, f a föräldrar inte skulle få problem.

      Gorbatjov lät som pensionär på egen bekostnad återuppföra och smycka kyrkan i sin födelsestad. Putin har personligen för ca 80 mkr bekostat den nya orgeln i den återuppförda preussiska kröningsdomen i Königsberg/Kaliningrad.

      Lars Jensen

      Radera