fredag 18 december 2015

En taskig barndom

I Två Systrars kunde vi (på min tid) säga: "Vi har alla haft en taskig barndom." Det var repliken som skulle skifta fokus. Rätt roligt, egentligen. Barndomen är inte bara den ljuva tiden som jag minns som i går. Det var växtvärk på många sätt. Men ingen ska uppträda stöddigt genom att redovisa en taskig barndom. Den har alla haft.

Hur kom den tanken över mig nu?
Jag läste förnumstigheterna i Växjö stifts adventskalender. Lucka efter lucka möter ett budskap jag hört sedan jag var barn - kanske mer i skolan med dess etiska undervisning än i söndagsskolan, men jag blir denna morgon lite osäker. Julen lockar fram det sämsta hos de kristliga och allra sämst blir det när de etiskt ska vända på evangeliet. Så var det med Rydberg för 150 år sedan. Så är det med den liberala teologin nu. "Eticerande" var ordet.

Naturligtvis var stiftsdiakonen framme och önskade en vit jul, dvs en jul utan alkohol. Hon hade hört några berätta om grannen som sköt från balkongen en jul och tyckte synd om skyttens familj, om det fanns någon. Det vet vi inte. Vi vet inte ens varför han sköt. Salut? Men stiftsdiakonen skaffade sig en diakonal föreställning!

Så går förstås stiftsadjunkter loss. Herodes kanske var rädd för barnet i sig själv och de där stjärntydarna från legenden borde utmana oss att se vad andra främlingar nu bär med sig för gåvor.

Hållningarna är inte nya. Det är bara det att jag är så trött på dom. De eticerande tröttnar aldrig. Jag gör. Det säger mer om mig än om de fina stiftsanställda, det medges utan omsvep. Men det vore rätt befriande att bara barnsligt få ställa in sig i julens drama och se vad det får för konsekvenser i mitt liv när hjärtat grips av Mysteriet, utan besvärande pekpinnar från dom som förstår bättre.

Samtidigt måste jag nog påminna om kyrkomötesbeslutet att Annandag Jul 2015 inte kunde blir den stora manifestationsdagen för samtidens martyrer, som jag föreslagit i en motion. Skälet var tidsbrist, planeringen var gjord och allt tar tid. Hoppet, konstaterade jag, var att det skulle bli ett martyrår 2016 också, så att vi kunde markera saken då i stället.

Hur kommer det sig att det eticerande draget inte har plats för verkligt allvar? Kanske därför att förnumstigheterna bleknar inför det verkliga martyriet, medkristna som får ge sina liv för Frälsarens skull.

Till det lagiska draget hör dock inte, som i Geneve på sin tid, det sedliga allvaret. Att en sen afton i just Geneve gå och se porträtten av de reformerta hjältarna huggna i sten är inget annat än en skräckupplevelse. På sitt sätt är det också en skräckupplevelse att se det glättiga kyrkolivet. Jag menar, det där de finkristna tramsar och flamsar. Vem vill egentligen sitta i deras lilla och mycket självupptagna innegäng?
Facebook-inläggen avslöjar väldigt mycket, kan jag meddela. När narcissister blir präster, måste det bli så. Gå till exempel in och kolla "foton" på Alvesta församling om ni vill förstå vad jag menar.

En taskig barndom lärde oss iaktta vuxenvärlden med skepsis, det fattar jag och tackar för.
Domkapitlet i Luleå friade den bloggande prästen, såg jag i pressmeddelande från stiftet. Men formuleringen är märklig. Det finns, säger pressmeddelandet, formuleringar som kan anses som olämpliga. Kan? I Domkapitlets beslut hette det att Torbjörn Lindahl borde förstått att formuleringarna "kunnat uppfattas såsom stötande av läsarna". Jag läste och blev inte stött, så vilket är det kollektiv "läsarna" kapitlet avser?

Det hela påminner väldigt mycket om Växjö domkapitel, som menade om något att det skulle kunna komma att uppfattas på ett visst sätt. Jesus får vara tacksam att han inte står under domkapitlens tillsyn. Vad allt sa inte han, som kunde komma att stöta dem som hörde honom och därmed var olämpliga. Evangelierna kryllar av olämpligheter! Den kritiska distansen till domkapitlens ordvränagnde kan bara den som är med en taskig barndom försedd, förstå.

Det är väl den taskiga barndom som vi alla haft som får oss att förstå avkragningen i går av två präster i Misisonsprovinsen.
EFS ska vi ha goda relationer till - men det tog väl minst 50 år - och i denna lågkyrkliga föreningskristendom förekommer en del som inte är helt svenskkyrkligt.
Gamla och erfarna präster i Svenska kyrkan, som hjälper medlemmar i Svenska kyrkan att få fira gudstjänst, avkragas.  Den öppna, demokratiska folkkyrkan drar upp gränser!

Jag behöver inte ha några synpunkter på vad Göteborgs domkapitel ställer till med.
En av ledamöterna bearbetar genom kyrkopolitiken sin egen mycket taskiga barndom som ett fadersuppror på gamla dar. Han läser aldrig Bloggardag så jag kan skriva utan att han blir ledsen.
En annan kom den politiska vägen in i det svenskkyrkliga från Frälsningsarmén, deltog han i beslutet?
Och så har vi den rene politruken.
Om domprosten vet jag föga.
Så har vi biskopen - ett prästbarn vars syskon samtliga varit kyrkligt anställda. Hela syskonskaran är en uppsättning trevliga personer och några trevligare än de andra, inte tu tal om annat, men man  kan väl fundera något just om man själv kan redovisa en taskig barndom.
Den  taskiga barndomen blir verkligen en tillgång, när vi lärt oss betrakta vuxenvärlden med skepsis. Lite av "insani sunt christiani" kanske.
Få tillgångar visar sig vara så värdefulla som just en taskig barndom.



14 kommentarer:

  1. Taskig barndom är ett verkligt allvarligt ämne. Vem kan säga sig ha haft en taskig barndom i detta land??an

    SvaraRadera
  2. Åjo, visst finns det andra värdefulla tillgångar, kanske väl så värdefulla. Du kan vara före detta fängelsekund, varit utsatt för incest och/eller varit prostituerad, även efter barndomen! Detta kan ge oanade möjligheter i livet i form av bokutgivningar, föreläsningar och andra framträdanden.
    Vanliga, släta borgare har i den konkurrensen inget att hämta!
    En annan sak. Varför inte ge de finkristna och det glättiga kyrkolivet ett eget inlägg, så här inför julen när de har en av sina allra största känslohöjdpunkter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att ha haft en "taskig barndom" ger vanligen inga fördelar - och har man verkligen haft det, så är det inget man går och skryter om! (Talar i alla fall för egen del här). Man skäms för det, och man bär smärtan i tysthet.

      Men som Dag skriver i bloggen så kan det ju ge fördelar på så sätt att man har lärt sig att betrakta vuxenvärlden med skepsis!

      Jag ska väl samtidigt passa på att säga att nästan inget upprör mig så mycket som när t ex alla möjliga brott ursäktas med en "taskig barndom". Alla vi som har haft en sådan blir inte brottslingar! Här handlar det om moraliska val - man måste skilja på psykologi och moral. Alltså, även en människa som mår psykiskt dåligt har ett moraliskt ansvar.

      Det har ju t om gjorts försök att ursäkta Hitlers ondska med hans "taskiga barndom". (Bl a har psykologen Alice Miller analyserat Hitlers barndom och menat att faderns misshandel osv orsakade hans ondska).Och Hitler var säkert utsatt för barnmisshandel, som så många andra barn har varit - utan att de har blivit som han! Hitler valde det onda - och hans taskiga barndom är ingen ursäkt. Som sagt, det är skillnad på psykologi och moral.

      Radera
    2. Begreppet "taskig barndom" säger väl mest att man tyckt synd om sig själv eller andra som man bedömer just haft en sådan. De som verkligen haft det är kanske glada att de överlevde. Snacket om det taskiga säger väl mest att man inte haft en aning om vad det faktiskt kan innebära.an

      Radera
  3. Jovisst, det är väl fint att svänga sig med fina ord, helst på tyska eller latin, men vad i all världen betyder "eticerande"??

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lägga tonvikten på etiken, driva det etiska

      Radera
    2. Anonym18 december 2015 11:19 "...svänga sig med fina ord, helst på tyska eller latin"

      Jag brukar passa på och googla upp sådana ord allteftersom de förekommer här och använder bloggen för att höja min bildningsnivå. Undrar bara varför de fina orden används så flitigt. Jag har upplevt ibland att de används för att spela bort korten när man kommit in på djupet av någonting riktigt viktigt. Det känns nästan som om man borde kunna grekiska för att förstå vad som menas med saker och ting i Bibeln. Detta ger prästerna den särskilda maktställning som de tycks vilja ha.
      Det är inget fel att kunna grekiska eller latin. Just nu skulle jag vilja kunna italienska för jag lyssnar på Sissel som sjunger Lascia Ch'io Pianga.
      Finns det något vackrare!?? Jag blir riktigt rörd.
      Men vad säger hon??
      Hmmm.. "liberta" har med frihet att göra för det heter ju folkpartisterna...


      https://www.youtube.com/watch?v=dPi80rgj8l4

      Radera
  4. Att de så kallade domkapitlen i Göteborg och Luleå jag pensionärer för att avkraga dem är knappast förvånande. Båda leds av icke-kompetenta personer som saknar inte bara intellektuell förmåga utan också moralisk hyfs. Det är förstås skrämmande men även skrattretande att kyrkliga institutioner anser sig ha tid med sådant. Det är i hög grad på tiden att vi i kyrkan får en ny Sören Kierkegaard vars angrepp på de danska biskoparna Münster och Martensen var befogad. Men i jämförelse med de svenska stiftscheferna framstår dessa som rent ett under av renlärighet. Att våra svenska ledare har avlägsnat sig från nytestamentlig tro är så uppenbart att en elev i grundskolan inte kan tvivla på det. Med redeligheten, som Kierkegaards sa, är de ursuselt beställt. Så vitt jag kan förstå togs den från dem vid vigningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ger det inte i själva verket ännu mer heder åt Mpr?! Man får betala för att man går dit. Men det priset kan det anses vara värt. Vilka andra verksamheter i detta land har så höga insatser?! Det blir som när de gammalkyrkliga skulle stoppas förra gången.
      Dessvärre kan det snarare drabba högkyrkliga som kan frestas till att utveckla en farlig anpasslighet. Lite mer avkragade högkyrkliga, tack. Innan de själva tar av kragen!an

      Radera
  5. Hela den klan som stiftchefen i Göteborg tillhör är väl riktiga ärans män, om dock teologiskt och ecklesiologiskt något "inavlade"!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att bli kallad en 'ärans man' på BloggarDag bör framkalla ångestanfall och depression hos utpekade prelater.

      GG

      Radera
  6. Bloggardag: ".... förnumstigheterna bleknar inför det verkliga martyriet, medkristna som får ge sina liv för Frälsarens skull."

    Jaså? Är det DET som är det VERKLIGA martyriet enligt den kristna tron? Att DE medkristna ger SINA liv för FRÄLSARENS skull och inte tvärtom?
    Skämt å sido.
    Hör här ett befriande evangelium:
    Varken de medkristna eller Frälsaren behöver ge sina Liv för någons skull. Bara sina liv. Gud är god. För evigt. Här är vi väl ändå överens?

    En anonym en

    SvaraRadera
  7. Taskig barndom?
    Den som vuxit upp i ett fromt prästhem på landet?
    Barnen till en välkänd fängelsekund?
    Den förre borde ha känt som bunden till händer och fötter.
    Kanske inte alltid den andre?

    LG

    SvaraRadera