Återkoppling

Jag fortsätter läsa återkopplingen till stiftet från Modéus II.

Modéus II slickar när han ska hantera vad folk haft att säga eller skriva på hans utmaningar inför biskopsgärningen. Det heter så.
Det bekymrade mig - för jag fattar att han måste slicka.

De förtroendevalda är många "som trofast och under lång tid tar ansvar i vårt stift". Det kan man säga. Men under min ansenligt långa prästtid har jag mött dem som satt sig i förtroendeposition för att hindra pastoralt arbete, kyrkbyggen och misshagliga (läs: högkyrkliga) präster. De dyker upp, kommunalpolitikerna, och som bäst hade de, som nu är kring 70 och färska i det kyrkliga, fromma föräldrar. De har synpunkter. Det kan man ha. De har synpunkter på allt. Det ska inte någon tro att en docent i kyrkovetenskap fattar något kyrkovetenskapligt bättre än dessa. Förr i världen var dessa tyckmyckna att karaktärisera som bonnläppar. "Agrarlabialer" på fint språk. Nu tycks en hel del av dem vara uttjänta lärare från grundskolans högstadium. De kommer med sina sammanträdeshandlingar. De kommer inte lika självklart söndagligen till Herrens hus. Det har de inte heller gjort de gångna 40-50 åren. Trofast? Lång tid?

Modéus II hör att det är svårt att hitta namn till de kyrkopolitiska listorna. Det är det. Vi vet det. Men Modéus II tänker annorlunda, med kursiv och allt: "Det handlar inte om att hitta namn till listor! Det handlar om att få människor att känna att de är en del av ett spännande utvecklingsarbete, ett framtidsbygge!" Det kan man förstås säga. Men är det mer än fagra ord när allt kommer till allt? Det kan liksom bli för mycket om man inte hittar på en verklighet som inte finns. Så spännande är inte utvecklingsarbetet i Svenska kyrkan. Varför hitta på?

Nu är Modéus II professionell optimist, dvs han har betalt för sysslan.
Jag nämnde för en klok präst att den roligaste funktion jag haft i krigsmakten var den när jag var blågul och for runt i södra Sverige för att följa krigsförband på övning. Stridsdomare har uppgiften att se vad som händer men också se vad som på gott och ont kunnat hända. Roligast var att rådda, dvs fråga och öppna perspektiv som ingen tänkt på. Min avhållne kollega pansarmajoren Roger och jag summerade vad vi sett i bilen och kunde ibland skratta men också understundom skaka på huvudena. Uppgiften var inte att vara professionella optimister utan klarsynta realister. Det var nog det som var roligt och förhoppningsvis kreerade lärdomar för framtiden. Regementschefen tog framåt aftonen tacksamt emot våra rapporter.

Modéus II konstaterar att det finns ett mycket stort antal anställda i stiftet. Det är sant. "Jag har imponerats av den energi och glädje som finns hos de flesta."
Han borde inte imponerats, för då har många dolt sin frustration för honom - och trott att det är så man ska göra.
Jag blir riktigt bekymrad. Skulle jag ta fram min gamla stridsdomarkompetens skulle jag beskriva många anställda som inte längre får utrymme att göra det de skulle vilja. Det mesta försvinner från entreprenörskap till villkoren för lönearbetare med mellanchefer och chefer som ska godkänna efter vederbörlig beredning. De nöts ner i en härva av planeringar, sammanträder, kurser, fortbildningar och rutiner.

När jag var ung präst var det löplina som gällde. Vi fick springa fritt och löplinan var lång. Vi var inte lämnade vind för våg men inte heller detaljstyrda. Ledarskap? Prosten Pehr, förstås. Det var det hela. Annars var det fokus på församlingsbygge. Och prosten Pehr la sig aldrig i. Fast gnäll gillade ha inte. En gång skulle det vara planering för prästerna och församlingssekreteraren i Kalmar. En av prästerna kunde inte vara med och anmälde förhållandet för prosten. Prosten måttade över cigarren och utslungade den oförglömliga repliken: "Du kan anteckna dina synpunkter på en toalettpappersrulle och lämna in rullen till mig."
Det var tider det.

Modéus II vill att församling och stift ska gå hand i hand. Vi ska hjälpas åt med utvecklingsarbetet och visitationsarbetet skulle kunna utvecklas med en sorts pastorala samråd med syfte att stärka den fortgående dialogen mellan församling och stift. Vacker tanke. De skrevs i kursiv. Det som saknas är förstås tilliten. Vad är det för hejdukar som häckar på stiftskanslier? Det är måhända inte de som är kända för att vara erfarna församlingspräster med ett personligt nätverk i stiftet. Inte ens förr i världen var det så förtroendefullt det där mötet med stiftet. Vid en visitation i Kalmar talade stiftsadjunkten i skriftetalet om surdeg - och vi fattade att det var oss han menade. En praktikant fällde den befriande repliken: "Surdeg" Och det ska han tala om!"

Nej, biskopar har det inte lätt med sina präster.
Biskop Sven Lindegård talade en gång på ett prästmöte kritiskt om det tilltagande kyrkoväsendet med anställda, kanslier och beslutsorgan. Han stod i talarstolen och utslungade sin analys för ett häpet prästerskap: "Organet sväller. Organet får inte svälla ytterligare."
Det mullrade bland prästerskapet, ni vet mullret av sådana som skrattar fast inte.
En prost muttrade på väg ut från genomgången: "Det är hemskt att man ska vara så fördärvad."
Men roligt var det.

Modéus II då?
Han upprepar sin tacksamhet "för det fina arbete i vardag och helg som görs runt om i stiftet" och Växjö stift är "ett stift där människor tror på framtiden."
Det slickar präster och diakoner i sig.
Och ingenting händer, för ingenting behöver hända. Det är bra som det är. Detta är vad som hörs, oavsett vad Modéus II försökte skriva.

Dysterhet.
Och organet sväller.