torsdag 21 januari 2016

Återkoppling

Jag fortsätter läsa återkopplingen till stiftet från Modéus II.

Modéus II slickar när han ska hantera vad folk haft att säga eller skriva på hans utmaningar inför biskopsgärningen. Det heter så.
Det bekymrade mig - för jag fattar att han måste slicka.

De förtroendevalda är många "som trofast och under lång tid tar ansvar i vårt stift". Det kan man säga. Men under min ansenligt långa prästtid har jag mött dem som satt sig i förtroendeposition för att hindra pastoralt arbete, kyrkbyggen och misshagliga (läs: högkyrkliga) präster. De dyker upp, kommunalpolitikerna, och som bäst hade de, som nu är kring 70 och färska i det kyrkliga, fromma föräldrar. De har synpunkter. Det kan man ha. De har synpunkter på allt. Det ska inte någon tro att en docent i kyrkovetenskap fattar något kyrkovetenskapligt bättre än dessa. Förr i världen var dessa tyckmyckna att karaktärisera som bonnläppar. "Agrarlabialer" på fint språk. Nu tycks en hel del av dem vara uttjänta lärare från grundskolans högstadium. De kommer med sina sammanträdeshandlingar. De kommer inte lika självklart söndagligen till Herrens hus. Det har de inte heller gjort de gångna 40-50 åren. Trofast? Lång tid?

Modéus II hör att det är svårt att hitta namn till de kyrkopolitiska listorna. Det är det. Vi vet det. Men Modéus II tänker annorlunda, med kursiv och allt: "Det handlar inte om att hitta namn till listor! Det handlar om att få människor att känna att de är en del av ett spännande utvecklingsarbete, ett framtidsbygge!" Det kan man förstås säga. Men är det mer än fagra ord när allt kommer till allt? Det kan liksom bli för mycket om man inte hittar på en verklighet som inte finns. Så spännande är inte utvecklingsarbetet i Svenska kyrkan. Varför hitta på?

Nu är Modéus II professionell optimist, dvs han har betalt för sysslan.
Jag nämnde för en klok präst att den roligaste funktion jag haft i krigsmakten var den när jag var blågul och for runt i södra Sverige för att följa krigsförband på övning. Stridsdomare har uppgiften att se vad som händer men också se vad som på gott och ont kunnat hända. Roligast var att rådda, dvs fråga och öppna perspektiv som ingen tänkt på. Min avhållne kollega pansarmajoren Roger och jag summerade vad vi sett i bilen och kunde ibland skratta men också understundom skaka på huvudena. Uppgiften var inte att vara professionella optimister utan klarsynta realister. Det var nog det som var roligt och förhoppningsvis kreerade lärdomar för framtiden. Regementschefen tog framåt aftonen tacksamt emot våra rapporter.

Modéus II konstaterar att det finns ett mycket stort antal anställda i stiftet. Det är sant. "Jag har imponerats av den energi och glädje som finns hos de flesta."
Han borde inte imponerats, för då har många dolt sin frustration för honom - och trott att det är så man ska göra.
Jag blir riktigt bekymrad. Skulle jag ta fram min gamla stridsdomarkompetens skulle jag beskriva många anställda som inte längre får utrymme att göra det de skulle vilja. Det mesta försvinner från entreprenörskap till villkoren för lönearbetare med mellanchefer och chefer som ska godkänna efter vederbörlig beredning. De nöts ner i en härva av planeringar, sammanträder, kurser, fortbildningar och rutiner.

När jag var ung präst var det löplina som gällde. Vi fick springa fritt och löplinan var lång. Vi var inte lämnade vind för våg men inte heller detaljstyrda. Ledarskap? Prosten Pehr, förstås. Det var det hela. Annars var det fokus på församlingsbygge. Och prosten Pehr la sig aldrig i. Fast gnäll gillade ha inte. En gång skulle det vara planering för prästerna och församlingssekreteraren i Kalmar. En av prästerna kunde inte vara med och anmälde förhållandet för prosten. Prosten måttade över cigarren och utslungade den oförglömliga repliken: "Du kan anteckna dina synpunkter på en toalettpappersrulle och lämna in rullen till mig."
Det var tider det.

Modéus II vill att församling och stift ska gå hand i hand. Vi ska hjälpas åt med utvecklingsarbetet och visitationsarbetet skulle kunna utvecklas med en sorts pastorala samråd med syfte att stärka den fortgående dialogen mellan församling och stift. Vacker tanke. De skrevs i kursiv. Det som saknas är förstås tilliten. Vad är det för hejdukar som häckar på stiftskanslier? Det är måhända inte de som är kända för att vara erfarna församlingspräster med ett personligt nätverk i stiftet. Inte ens förr i världen var det så förtroendefullt det där mötet med stiftet. Vid en visitation i Kalmar talade stiftsadjunkten i skriftetalet om surdeg - och vi fattade att det var oss han menade. En praktikant fällde den befriande repliken: "Surdeg" Och det ska han tala om!"

Nej, biskopar har det inte lätt med sina präster.
Biskop Sven Lindegård talade en gång på ett prästmöte kritiskt om det tilltagande kyrkoväsendet med anställda, kanslier och beslutsorgan. Han stod i talarstolen och utslungade sin analys för ett häpet prästerskap: "Organet sväller. Organet får inte svälla ytterligare."
Det mullrade bland prästerskapet, ni vet mullret av sådana som skrattar fast inte.
En prost muttrade på väg ut från genomgången: "Det är hemskt att man ska vara så fördärvad."
Men roligt var det.

Modéus II då?
Han upprepar sin tacksamhet "för det fina arbete i vardag och helg som görs runt om i stiftet" och Växjö stift är "ett stift där människor tror på framtiden."
Det slickar präster och diakoner i sig.
Och ingenting händer, för ingenting behöver hända. Det är bra som det är. Detta är vad som hörs, oavsett vad Modéus II försökte skriva.

Dysterhet.
Och organet sväller.



15 kommentarer:

  1. Hur skulle bispen Lindegård ha uttryckt växtkraften idag när man närmar sig varannan damernas inom prästeriet? Svällandet har tveklöst fortsatt. Exempelvis redovisar Hägerstens församling i Stockholm med 39491 medlemmar (54,3% av invånarna) inte mindre än 50 anställda på sin hemsida varav hela 15 är "präster" men bara fem diakoner. En märklig fördelning med tanke på att Svk så gärna och ofta framhåller sin omfattande sociala verksamhet. Det verkar i fallet Hägersten liksom på många andra håll inte särskilt genomtänkt. Förhållandet borde kanske vara det helt omvända? Att "prästerna" gärna trampar in på diakonernas område och kvacksalvar i social verksamhet är välkänt och innerst ett samhällsproblem eftersom "prästerna" ofta saknar relevant utbildning. "Jourhavande präst" är det mest flagranta exemplet på detta. /John

    SvaraRadera
  2. Jo, de tar verkligen ansvar!

    -Visst tar, som Växjöbiskopen skriver, de förtroendevalda ansvar och är, som jag tidigare har satt på pränt, Svenska kyrkans organisAtoriska ryggrad.
    Därför tycker jag det faktiskt är under bloggarens värdighet att kalla dem för "bonnläppar", särskilt som han själv under ett stort antal år har suttit i flera nämnder och styrelser och arbetat tillsammans med dem.

    För övrigt undrar jag vad det är för fel på bönder, som försörjer bloggaren, hans doakörsångare och undertecknad? En s k bonnläpp har oftast kloka och eftertänksamma råd och dåd att ge omgivningen.
    En stabil kyrklig ryggrad krävs för en välfungerande, missionerande och framgångsrik kyrka!
    Punkt och slut!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Punkt och slut!"

      Tack och lov! Allting har tydligen en ände!

      Radera
  3. Ohemult förtjusande läsning. Klarsynt därtill. Made my day!
    Thanks!!

    SvaraRadera
  4. BOD,

    Ja och SVeK är en välfungerande, missionerande och framgångsrik kyrka?

    Om inte, kan det bero på dessa "bonnlåppar" förlåt politruker?

    Du har aldrig funderat på att vara självkritisk och se vad din "demokratiska" kyrka ställt till med och blivit?

    En sekulariseringsgenerator. Ett osedvanligt passande epitet på en kyrka som inte längre eftersträvar att vara vad den falskeligen påstår sig vara "en helig, allmännelig och apostolisk Kyrka".

    Men Du är förstås nöjd . Du har ju fått bestämma och sett til att att kyrkan blivit vad den nu är med ett fåtal öar kvar där präster i kamp mot hela hierarkin och maktkomplexet, politrukstyret och sekulariserade, noga utvalda sådana fortfarande kämpar för det enda viktiga. Att i ord och gärningar sprida Guds ord, rent ,klart och oförfalskat.

    Nåväl, var klar över att när den siste ger upp är det också slut med SVeK men det är ju det som är meningen? Skapa något allmän religiöst utan krav på den enskilde, inte ens på biskoparna och där politruken gärna får vara ateist bara han betalar "medlemsavgiften".

    Ack ja.

    //HH

    //HH

    SvaraRadera
  5. Jag är i princip för dissekerande av snömosiga ord och fraser som förekommer rätt mycket i kyrkan. Men någon gång måste också någon sätta stopp för ordet "måltidsgemenskap". Det ordet borde inte få finnas. Men när jag tittade på Missionsprovinsens hemsida så hade även de måltidsgemenskap på kursdagar. Så de kan definitivt glömma mig som medlem.

    SvaraRadera
  6. Ja, man känner verkligen igen situationen som Dag skissar. Bonnläppar finns det tydligen en del som inte gillar! En bonnläpp är en kyrklig ledamot i något organ, ja, jag syftar inte på det många tror, som klampar in på ett område de inte alls har något större begrepp om, t.ex. teologiska frågor, nattvardsutdelande, innehållet i sakramentets gåvor; som bröd, vatten, vin druvjuice, saft osv, vidare gudstjänstordningar, textläsningar, liturgisk klädsel och allt det nu kan vara som de anser sig vara experter på långt utöver församlingens präster. Den egna tilltron till sitt vetande saknar många gånger helt sina hämningar. Men de sitter där som kyrkans experter på det mesta; bonnläpparna.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
  7. För varje nytt inlägg från Bengt Olof Dike blir jag allt mer förvissad: det är just om honom profeten Jeremia talar (Jer. 6:14). Varför förstår han inte det?/Paul

    SvaraRadera
  8. Elisabeth, Paul m fl,

    -Ja, kära Elisabeth, allt har en ände. Utom Din, HH:s, Pauls och andras sparkar mot Svenska kyrkan.

    Notera också, bästa ni andra läsare, hur en person ovan - tydligen med eget sardoniskt leende - kallar förtroendevalda för bonnläppar och utgjuter sig nedvärderande över dem.

    Skall man behandla sina medmänniskor och kyrkfolket på detta överlägsna, elitistiska sätt?
    Jag ställer bara frågan. Svara ja, ni som tycker det är riktigt.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snälla Bengt Olof Dike - Inte har jag väl nu sparkat mot SvK? SvK är ett samfund jag lämnade för dryga 50 år sedan (jag är något år yngre än Du) men som fortfarande är föremål för viss nostalgisk ömhet (min far, nu sedan länge avliden, var präst i SvK). Om jag alls sparkar mot något/någon, så är det möjligen mot Dig/dem, som anser och vill att Guds Kyrka skall styras av - inte Gud eller Guds Ord, utan av - "demokratiskt" (men med förskräckande låga röstetal) valda politruker, i många (om än kanske inte i Ditt) fall utan nämnvärd personlig förankring i kristen tro./Paul

      Radera
  9. Paul,

    -Varför skulle en demokratiskt vald kyrklig organisation stå i motsatsställning till Guds ord och vilja?

    Eller påstår Du på fullt allvar att Svenska kyrkan inte är en kristen kyrka? Som jag har frågat andra tidigare: vad är den då?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof, Jag åtar mig inte att definiera vad SvK är, men jag vet att där finns många goda och fromma kristna. Och "en demokratiskt vald kyrklig organisation" står naturligtvis I SIG inte alls i motsatsställning till Guds Ord och vilja. Det är först när organisationen sätter sig över eller bryter mot Guds Ord och vilja, som problemen uppstår. Dvs. när beslutsfattarna själva inte förstår, att Kyrkan till sitt väsen inte är något slags sekulär ideell förening, vars grundvalar de för tillfället ledande medlemmarna själva kan omskapa och omdefiniera enligt eget skön./Paul

      Radera
  10. BOD. Sv.Kyrkan är en stor organisation med ett bibel-troget ursprung. Numera är den demokratiskt styrd av
    främst socialdemokratiska och centerpartistiska par-
    tierna och deras idéologiska värderingar, som oftast
    sammanfaller med "dagens åsikter" - mindre med bibelns
    lära. Bibeln är inte längre främsta auktoritet för vårt kyrkomöte - utan folkdemokratin.
    KRISTI KYRKA är något annat. BEGRIPS ???

    SvaraRadera
  11. Paul och Sven Andersson,

    -Bra att den förstnämnde erkänner att en folkvald demokratisk beslutsorganisation inte står i harnesk till Ordet. Men när har den aktuella organisationen brutit mot Guds vilja, som KM:s läronämnd har tolkat den, dvs samtliga kyrkans biskopar. Underkänner Du och Sven Andersson läronämndens teologiska slutsatser, dvs sätter er över dem?

    Om svaret är ja, blir min följdfråga förstås den här:
    -På vilka grunder då?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. - Bengt Olof, jag förstår faktiskt inte varför Du frågar. Det låter som en ytterligt "retorisk" fråga; en sådan som egentligen inte behöver något svar. Men ändå: Du är ju i ungefär min ålder och bör kunna minnas (åtminstone om Du var kyrkligt engagerad redan i unga år). Alltså: för min del är det tydligaste (INTE det viktigaste) exemplet just den s.k. ämbetsreformen. Saken hade diskuterats länge inom SvK utan att man hade kunnat enas; det kyrkomöte som fick frågan på sitt bord kunde heller inte enas utan avvisade förslaget med motiveringen att frågan måste utredas ytterligare teologiskt. I detta läge gick regeringen in och genomdrev beslutet ändå, och inkallade sedan ett extra kyrkomöte som fick acceptera faktum. Jag minns den intensiva propaganda som föregick detta "nya" kyrkomöte, med partipolitiska påtryckningar och intensiv lobbyverksamhet (bl.a. via pressen). På den tiden fanns, såvitt jag minns, ingen läronämnd, men motståndet mot "reformen" var stort bland både biskopar och teologer. SvK försökte smita undan genom att få till stånd en "samvetsklausul" - i regeringens(!) beslut; en klausul som senare smidigt undanröjdes av en ny regeringsproposition. Det var alltså staten som tvingade SvK att bryta mot hennes egen bibelsyn och bekännelse; och senare bedömare (bl.a SvK:s biskopar, tror jag) har entydigt förklarat att det inte bör gå till så i en kristen Kyrka. OBS! att jag talar om beslutsprocessen (d.v.s det politiska övergreppet), inte om sakinnehållet (kvinnliga präster). Efter detta har SvK successivt avlägsnat sig allt längre från allmänkyrklig tro, vilket framgår med all önskvärd tydlighet på denna och många andra kyrkliga bloggar. Vad "kyrkans samtliga biskopar" idag säger, har jag svårt att ta på allvar - de skulle ju aldrig ha blivit biskopar om de inte "svarat rätt" i ämbetsfrågan (såväl som i div. andra frågor där politisk korrekthet numera krävs) vid sin utnämning./Paul

      Radera