Frasse, stackars Frasse

Det är inte roligt för Frasse. Hans annonserade besök i Lund gav oerhörd genklang och tal om hans popularitet. De flesta blev glada utom de seloter som nu anar att den yttersta tidens tecken visar sig, när Antikrist landar på Kastrup och tar vägen över bron till det gamla danska ärkebiskopssätet. Bär Frasse något dyrbart smycke, en ring eller ett kors, som danskarna ska konfiskera därtill? Men roligt för Frasse kan allt  detta positiva inte vara. Ve er när människorna talar väl om er. Frasse får vara glad över de få som i honom ser Antikrist. Han skulle kunna uppfatta ett stycke befriande smälek.

Antydde inte jag att Frasse skulle komma på ett blogginlägg i höstas? Då borde ni vara lite impade över Bloggardag nu. Men det finns en del att reda ut.

Lutherska Världsförbundet, LVF, bildades i Lund år 1947. Biskop Anders Nygren hörde hemma i sammanhanget och, kanske lite senare (jag gitter inte kolla årtal) biskop Bo Giertz. Båda röstade nej 1958 och det skriver jag bara för att i god kristlig ordning vara retfull. Nu är LVF partner i det som ska kommemoreras. Nu fick jag till det. Kommemoreras!

500-årsminnet av reformationen kan inte avfiras i Rom eller Geneve. Det vore fel på alla sätt
Wittenberg? Tja. Där började den kyrkopolitiskt inflammerade akademabla konflikten och där drog det vidare. Men det kunde kanske också bli fel oavsett frågan om staden kan hantera en så stor sammandragning. Men hur är egentligen det reformatoriska i östra Tyskland?
Lund kanske ändå kan härbärgera saken - och då hamnar vi i en kyrka som i varje fall bevarat ett gott stycke katolicitet och varit en viktig aktör i det ekumeniska arbetet. Varit. KG Hammar spolierade mycket, men kanske kan nya tag tas? Det kräver allvarlig självkritik, förstås. Inte minst i relation till LVF. Men Lund är på sitt sätt ett logiskt val och domkyrkan kan sägas gestalta 1000 års kyrkohistoria i Norden med det gamla ärkebiskopssätet Lund.

Vilka möts?
LVF och Vatikanen. Det finns skäl att påminna att det svenskkyrkliga eller det "stockholmsstiftskatolska" inte är fokus.
Vilka finns i landet Sverige?
Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.
Så enkelt är det.
Påven reser inte till Sverige för att muntra upp 135 000 romerska katoliker. Han reser för att inleda ett märkesår tillsammans med dem som kallas lutheraner. Värdfolk är Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift. Om biskopen i Lund allas ska vara med, kan man fundera över. Domprosten? Antagligen. Och rollen domprosten spelar är väl närmast garderobsluskens - eller? Värdfolket heter Antje och Anders.

Nu är jag inte dummare än att jag fattar att Johan Tyrberg och Kerstin Hesslefors är på plats, en dag som denna får sysslorna vid skrivbordet anstå, men jag ville gärna återställa proportionerna. Frasse med följe ska möta LVF. Det kan behövas när det i Sydsvenskan förts en liten debatt om att påven borde stoppas från inresa. "Släpp inte påven över Öresundsbron förrän han likställer kvinnor och män. Bannlys honom från svensk mark." (Sydsvenskan 27/1. I en replik tycktes det motsatta, att påven skulle släppas in "för att träffa kvinnan som är det högsta hönset i det största svenska samfundet". Frasse, stackars Frasse! Eller är det mer synd om Sydsvenskan som stimulerar inlägg av denna kaliber?

Boka plats?
Det frågas om man kan boka plats. Jag tänker inte boka plats. Varför skulle folk göra det? Somliga släpps in. Någon skulle ta ledigt från det slitsamma prästjobbet för att få vara med i en utkant och kanske skymta påven, lite vitt i alla fall, förstod jag. Men varför? Är det inte enklare att ta sig till Rom och se Frasse på Petersplatsen? Är katolska böjelser verkligen endast yta, dvs att få se en skymt av ställföreträdaren?

Nu läste jag dock ett förslag till botgudstjänst på Facebook.

Den föreslås äga rum i Uppsala domkyrka och Svenska kyrkans biskopar träder fram och faller på knä inför påven, kardinal Levada och biskop Anders Arborelius. Tydligen reser sig de svenskkyrkliga därefter, för de går fram och lägger av sig mitra, kräkla, korkåpa och stola på altaret. Inte biskopskorset? Kardinal Levada predikar och därefter inkläder sig de svenskkyrkliga "biskoparna" (det måste väl vara ett citationstecken? DS) säckväv och ministranter strör aska i deras hår. De ber en botbön och ställer sig sedan (har de fallit på knä igen? DS) och stämmer in i den tridentinska trosbekännelsen (lite oklart kanske vad som avses....DS). Det hela slutar med masskonfirmation och Svenska kyrkan ställs under frivillig tvångsförvaltning under Anders Arborelius.
Knepfrågan till den präst som gav förslaget blir förstås på vilket sätt han själv är präst i Kristi Kyrka om biskoparna rakt av är fejk.

De journalistiska insatserna inför begivenheten i Lund tänker jag i dagsläget inte bedöma. Jag såg att drottningen enligt någon nyhetsförmedlare spelat en viss roll för att få hit påven. Berätta den om Rödluvan också!

Jag driver nu, på förekommen anledningen, tanken att Svenska kyrkan inte är något annat än en värdshusvärd. Det är stort nog även om det i perspektiv inte är särskilt stort.

Tidningen Dagen kunde  meddela att var tionde präst vill enas under Rom. Det ville inte Josefin Dahlgren i Unnaryd. Hon vill ha en mängd olika kyrkofamiljer och förvånas över att de som vill enhet med påven inte själva gått till Rom. Man behöver inte vara doktor i ekumenisk teologi för att finna hennes resonemang egenartat. Vilken bakgrund har hon själv? Petrusämbetet är nog värt en vidare fundering än denna och jag finner min egen position besvärande, där jag finns mitt emellan de vulgärromerska och de vulgärprotestantiska. Reformation är något annat. Frasse och jag borde prata om det vid tillfälle tillsammans med Kurre Kardinal. Kan tillfället komma i Lund?

Det vore roligt för Frasse (och mig) med lite seriös ekumenik, den som söker den enhet som Jesus bad om. Jag antar att det ekumeniska arbetet för Svenska kyrkans del borde förbehållas dem som i sin teologiska utbildning fått en grund lag genom Lillklassen och Sveriges Barn. Dom andra kan tills vidare hålla käften. Det svenskkyrkliga anspråket var ju i min barndom att denna kyrka är Kristi kyrka i Sverige. Att min scoutkamrat Heinz från Torpsbruk (RIP) var påvisk, ändrade inte saken. Att de evangeliska (t ex i Svenska kyrkan) är något annat än de reformerta och de unierade, kanske också skulle tas upp till beaktande? Han har mycket att fundera över, Frasse. Stackars Frasse! Det måste vara ett jäkla pyssel att vara påve.