Jag fann ett sammanhang!

Vi kan inte ideligen återkoppla till Modéus II, tänkte jag, och återkopplade i stället till biskop Bo Giertz.

Konkret lade jag mig i måndags eftermiddag i arbetsposition i min säng med en hund på magen och läste. Det är inte helt bekvämt och mer hårdhjärtade skulle putta bort hunden, men nu har jag avslöjat hurdan jag egentligen är. Omtänksam på gränsen till självutplånande.

Jag läste biskopen Herdabrev till Göteborgs stift, SKDB, tryckt i Lund 1949. Jag kom till avsnittet om prästen i det kommunala och biskopen talar om det stora att kommunalmännen ofta vänder sig till prästen för att klara upp socialt krångliga frågor. Barnavård, fattigvård, tvister, ja "ibland otrevliga och otacksamma uppgifter". Pastor ska vara tacksam att han på detta vis får göra en social insats, också om den inte syns betyder den mer än många sammanträden och lagparagrafer.

I sammanhanget tar biskopen upp frågan vad prästerskapet gjorde när nyevangelismen svepte fram över stora delar av landet. "Det ligger åtminstone ett uns av sanning i det bittra svaret: De voro upp över öronen upptagna med att genomföra 1842 år folkskolestadga." (s 128)

Men biskop Bo Giertz nöjer sig inte med det svaret.
Det fanns präster som fick bära upp nästan hela den kommunala förvaltningen. Det var ödesdigert för vårt folk, "därigenom att prästerna understundom blevo mer kommunalmän än präster, vilket i sin tur hade till följd, att de kommo på sidan om den religiösa utvecklingen."

Saken spetsades till "därför att prästens gamla människa har en viss förkärlek för det sociala arbetet. I ett avseende är det ett lätt och bekvämt arbete: det kan utföras utan tro." Trots sin tomma kyrka kan prästen bli uppskattad och respekterad genom ett redbart socialt arbete. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."

Jag tänkte att det var då det.
Hade inte hunden laget så bekvämt hade jag kunnat stiga upp och läsa något motsvarande i Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse, ville jag minnas. Det fanns en prästernas kommunala tid med kommunal uppskattning.
Så slogs jag av en hårdhänt insikt. Här har ni dagens flyktingarbete i Svenska kyrkan. Här hotar respektabilitetens fara. Ärkebiskopen kan fara på konferenser och sitta i intervjuer, biskopar kan utsäga goda ord och vinna anseende, kyrkoherdar, som verkligen står där med tomma kyrkor (dvs kyrkor ej i bruk....), känner sig plötsligt efterfrågade och viktiga - och penningar kan de få för viktiga insatser.

Ni som inte glömt vet, att det var Frimodig kyrka som drev flyktingfrågan i kyrkomötet förra året och såg till att Svenska kyrkan var på banan. Det har fortsatt. Det är rätt, därför att det är nödvändigt. Just därför är det lika nödvändigt att nu ställa de kritiska frågorna om präster som kommunalmän. Kommunen är kanske lite större nu än vad den var för 60-70 år sedan men faran är densamma. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."

Jag fann ett sammanhang, dvs jag fann samma frestelse nu som då.
Det var lite omskakande.

Slutsats?
Vi måste fråga vad det är vi i det sociala ansvarstagandet missar, dvs på vilket sätt Svenska kyrkan idag riskerar att komma på sidan om den religiösa utvecklingen.

Detta är inte en plädering för att ta nyfnoskigheten på allvar men inte heller att slå följe med gamla missionsförbundspastorer av det slag man kan se på Dagens Seglora, typen som söker i ruinerna och meddelar att de inte längre har svaren.
http://dagensseglora.se/2016/01/14/i-ruinerna-av-de-stora-berattelserna/
Patetiska, pissträngda pastorers viskande om varför ett "du" har övergivit dem, måste vara svårslaget som ointressant bransch. Sådant tal brukar krönas med poesi. Kolla själva. Men det finns ett katolskt arv i Svenska kyrkan med allvarliga repliker in i vår tid. Sådana repliker ger perspektiv på vår tid och varnar för en del avvägar. Inte minst när de prästerliga kommunalmännen eller de kommunala prästmännen (av olika kön) går igen.

Nu skulle jag knappast tala om att missa "den religiösa utvecklingen". Saken fattar jag. Och uttrycker den enklare. Missa kallelsen. Själafienden vill gärna en kyrka som blir upptagen med sådant som inte hotar själafiendens verksamhet, det förstår jag. Kallelsen är at göra sådant som skrämmer själafienden. Kommunalmän (oavset kön) skrämmer kanske oss men sällan själafienden.

Nu är det sagt.
Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp en skrämmande fantom.