Modéus II har hört

Denna morgon ska jag få rå om Modéus II. Det är Strukturutskott.

I förra veckan fick jag brev från honom och inbjudan för pensionerade präster till en samling den 18 april. Det ska bli årliga träffar med samtal kring angelägna frågor för vår kyrka med detta pensionerade gäng. Det är "med glädje" Modéus II vill välkomna till dessa årliga träffar, vilket väl mest säger något om hur glädjelöst en biskops liv ter sig.

Modéus II vill alltså "på detta enkla sätt säga tack till er för det fina arbete som ni gjort och i flera fall ännu gör i vårt stift." Det var där jag förstod att brevet kommit fel. Återkommande varningar och skriftlig erinran från kapitlet, inkallande till tjänstesamtal samt sparkande från kontraktsprosteriet jävar talet om det fina arbetet. Brevet hade kommit fel. Det var skrivet till andra. Jag säger väl ingenting. Men jag fattar.

Med brevet kom en återkoppling från Modéus II på vad han hört i stiftet. 14 sidor. Han är positiv, men en programmatisk ansats lägger jag märke till. "Eftersom det är biskopen som leder arbetet i stiftet, är det viktigt att dennes tankar och visioner om morgondagens kyrka vävs in i helheten."
Läs den meningen en gång till.
Har inte Modéus förläst sig på den gamla §32, den om chefer som hunsar arbetskraften? Biskopen leder väldigt lite. Det borde någon berätta för honom innan det blir pinsamt.

"Kyrkan får inte bli inkrökt i sig själv."
Det är fint sagt - men är detta den aktuella faran och i så fall hur? Svenska kyrkan tappar och kommer att tappa medlemmar men är en av civilsamhällets viktigaste aktörer, skriver han. "Vi vinner aktning", heter det. Nu har Jesus varnat just för detta, men låt oss inte fastna i sådan negativism.
Med kursiv heter det: Låt oss anta utmaningen att förändra en i vår kyrka ibland nedslående problemkultur till en tillitsfull möjlighetskultur.
Det här betyder att stå upp för den svage och för klimatet men också att vara salt och odla motkultur. Jag får veta att lidandet för trons skull är en del av att vara kyrka i världen. Riktigt vad det betyder, är oklart för mig. "Kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare." Ja, kanske det om denna målsättning inte bara lät som en predikofloskel. Är inte kallelsen lite mer utmanande, som en kallelse till helighet?

Modéus II är dock bekymrad.
Vi har behov av en gudstjänstfirarväckelse  i stiftet. "Att det inte är självklart ens för anställda och förtroendevalda att fira söndaglig gudstjänst bekymrar mig."
Då borde det kanske bekymra honom både 1. vilket slags gudstjänster som firas och 2. hur många gudstjänsthus som faktiskt står tomma på söndagen på grund av andlig stordrift.
Vi ska uppleva att gudstjänsten är angelägen, får jag veta. Men om den med alla rimliga mått faktiskt inte är angelägen, om förkunnelsen ter sig undermålig, mötet med människor som ett icke-möte och sakramentsförvaltningen bortom Herrens löften - so what?

Nu ska vi inte gnälla.
Stiftskansliet ska komma oss till hjälp att utveckla ett program för gudstjänstutveckling.

Men när jag var ung präst i en stadsdel utan kyrka men med tillgång till en källarlokal och utmaningen att bygga där - var det stiftskansliet vi vände oss till? Jag kan inte minnas att det var så, men detta var för 45 år sedan så minnet kan svika. Skulle det, rent teoretiskt, nu kunna vara så att det enda Modéus II egentligen illustrerar är fyra decenniers försummelse? Då var det tid att göra det som det nu är för sent att åstadkomma.

Frågan är fri bara den är ärlig.
Min hemska misstanke är att den kyrkliga ledningen anade att något borde göras, visste inte vad, ville inte hämta in synpunkter från prästerna med fel uppfattning och så går åren och det hela blir för sent. Det går inte att försumma tillfällena hur länge som helst utan att det får följder.
Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Under förmiddagen ska jag sitta i Strukturutskottet och lyssna till föredragningar om problemhärvor. Jag ska därefter fortsätta läsa vad Modéus II hört och fundera över frågan om han hört något annat än vad han skrivit om i sina böcker. Det har han väl. Han har rimligtvisl inte låtsats lyssna för att sedan klä sina egna älsklingstankar i folkets kappor och därmed glädja folket, som känner igen sina - kappor!

På sidan 4 skriver Modéus II om dem som "marginaliseras på grund av åsikt och sexuell läggning". Kyrkan har ett uppdrag att värna sådana, skriver han. Blir inte framställningen härvidlag rätt onjutbar för dem som vet, hur det i decennier har gått till i den kyrka som använt lögnen som vapen och sveket som verktyg just i syfte att marginalisera. För gilla det eller inte, det är sådan Svenska kyrkan gjordes. Biskoparna visste, beklagade förhållandet men kunde ingenting göra. Tänkte de. Om de inte drev på utvecklingen - Ström, Ahrén och en del andra av den hårdföra skolan.

När jag idag ser Modéus II ska jag tänka att detta är en biskop som skulle vägrat prästviga mig om jag 23 år gammal kommit till honom och frågat om jag har en prästkallelse. Det är bra att veta hur verkligheten egentligen är, den som inte maskeras av det fagra snacket.

Och så återstår frågan - vad av det Modéus II har hört, har inte hörts tidigare när de högkyrkliga i stiftet sagt det - och det var FEL! -?