Sökandet i ruinerna

Dagens Seglora, som finansieras av bidrag, kom till som en allvarlig konkurrent till Kyrkans Tidning och är nu en sällan utkommande nätpublikation där ett bidrag då och ett bidrag nu ser dagens ljus.
Jag undrar om inte bidragen från stift och andra allmänfinansierade organ tillfälligt borde stoppas i väntan på att publiceringsverksamheten återupptas, dvs i väntan på artiklar, ledare och levande debatt. Vilka bär ansvar för den nuvarande situationen? En styrelse?

Till de tillfälliga bidragen hör analysen om Teologi efter den postmoderna teologin av Mattias Martinson. Han beskriver den akademiska teologins perspektiv, i varje fall den med förankring i en protestantisk kulturkrets. Han ser uppgiften för den akademiska teologin att stå "kritisk i förhållande till båda berättelserna, den kristna och den sekulära". I en sammanflätad kultur av kristet och sekulärt står "de sönderslagna svaren på våra frågor" att finna. Men Martinson söker "i ruinerna efter det som har varit" och det är ett sökande där teologin "återfinner sin teologiska identitet".

Sällan har väl Karl Marx begrepp om somliga vetenskapare varit så användbart som nu. "Russinskitare" sa Marx. Klämmer och klämmer, men det blir bara något litet och obetydligt. Självfallet tar jag avstånd från det marxistiska språkbruket - men ligger det ändå inte något i det?
Vilket är felet?

Felet är väl inte att den moderna teologin avlöstes av ett postmodernistisk projekt och nu avlöses av det post-postmoderna. Så går det till i den icke-beständiga tillvaron och alltså inte bara vid akademierna. Martinson menar att den postmoderna teologin "förvandlats från kritiskt tänkande till ett deltagande i politisk kulturkamp". Han tycks inte helt tagen av det som kallas "Radical Orthodoxy" heller.
Men är inte helt köret fel?
Vi fick i olika tappningar teologiska skolor som främst skulle försvara sig mot det självklara ifrågasättande av tron som följde med sekulariseringen. Teologerna ville bevara sin anständighet när tron på nytt uppfattades som en oanständighet, dvs just den oanständighet tron egentligen är. Det blir inte så lätt för de akademabla då. 1 Kor 1:22-25

Så söker teologerna på av staten betald tjänstetid bland ruinerna.
Vad söker de? Letar de efter liv att rädda? Människor?
Eller letar de bland stenarna för att kunna få till något som liknar material för en ny konstruktion och som kan väcka uppmärksamhet. Jag vet inte. Jag bryr mig föga. Jag tror inte ansatsen. Russinskitarna angår mig föga.

Som så många andra läser jag Folke T Olofssons tre band Credo. Det är teologi skriven med hjärteblodet och teologi kan nog aldrig skrivas på annat sätt om det ska vara teologi.
Denna teologi har ett givet fokus, nämligen gudstjänsten, altaret.
Gert Borgienstierna skrev om altarteologi och jag behöver inte dra hans sätt att tänka, men det är nog detta saken gäller. Erfarenheterna från Kyrkans centrum - Ord och sakrament - försöker någon förstå och sätta ord på.
Det betyder förstås uppgörelser. Den som ägnar sig åt det som sägs vara evigt måste då och då kollidera med det som är tidsbestämt, det är självklart. Till det arbetet hör att blottlägga beroenden, influenser och begränsningar, det är lika självklart. Men teologen letar inte i ruinerna utan söker i templet och ställer frågorna där. Ungefär som Jesus gjorde - och han var 12 år gammal!

Den som frågar så, är något helt annat än en teologisk russinskitare, om det marxistiska klarspråket ursäktas.

Tillbaka till det patetiska.
Vem bryr sig om om nördar, som ägnar sitt liv åt att "inrikta sig på ett tolkande av den kultur och den socialitet som består av en intim sammanflätning av kristet och sekulärt, i ett kritiskt modus som ifrågasätter att resultatet av sammanflätningen utgör en otvetydig syntes" - ?
De kallar sig teologer och fäktas mot detta?!
Det är inte ens så att intresseklubben noterar, för klubben kan inte bildas. Och vem av oss har uppfattat vår kultur på det viset? Det kristna och det sekulära som en otvetydig syntes! Inte jag i alla fall. Inga högkyrkliga.

Den som vid den statliga akademien gjort det, får gå runt i ruinerna.
Vi andra får samlas under kyrkvalven, fira gudstjänst och tänka ihop.

Här är också handlingsmodellen för Kyrka och politik, nämligen polisen, sjuksköterskan, socialarbetaren, journalisten och ledarskribenten, läraren och läkaren för att inte nämna politikern som återfinns i söndagens högmässa och där prästen om all denna sakkunskap kan tala om Kyrkan (den som firar gudstjänst) och säga: "Vi är överallt." Detta "vi" kan ta politiskt ansvar utifrån sakkunskap och därför alls inte komma dragande med slagord. Det är den sortens folk präster och biskopar lyssnar på för att förstå hur det är och för att kunna ställa de kritiska frågorna om skeenden i staden - pólis.

Vad gör teologerna i denna ideala situation?
De förkovrar sig med frågor om vad Kyrkan tiderna igenom har lärt sig. På gott och ont. Ortodoxi och ortopraxis, alltså. Naturligtvis letar de men inte bland ruinerna utan i en skattkammare. Det finns resurser och det finns ett sammanhang. Teologi fungerar så.

När teologi blir ideologiproduktion, fungerar den inte så.