Misionsprovinsen i siffror

Jag tillhör inte Missionsprovinsen. Jag var inte glad när den bildades men förstod tanken bakom, behovet och principerna. I en kyrka, som vägrar dem prästvigning som tidigare hade betraktats som givna prästkandidater och som förser kristenfolket med präster av annat slag (som kloka kyrkokristna inte kan finna någon rimlig anledning att anförtro sina själar) samt i praktiken förändrar/avviker från sina egna läromässiga identitetsmarkörer, behövs en annan struktur. Den skapas nerifrån. Kyrkosystem får förhålla sig till detta. Rom på 1500-talet, t ex.

Avkragning var medlet mot präster som blev missionsprovinsare. Någon begärde själv att bli förklarad obehörig. Andra gjorde det inte.

I början markerades att Missionsprovinsen var en del av den svenskkyrkliga traditionen och ingen utbrytning. Prästerna var väl rakt av vigda i Svenska kyrkan och hade tjänstgjort där i flera år. De menade att prästvigningsfrågan måste lösas och såg Svenska kyrkan styra ut i ett elände de inte utan vidare ville vara en del av. Märk väl, det var eländet de inte vill vara med om och valde därför att skapa en annan svenskkyrklig struktur. Det är inte något okänt i en reformatorisk kyrka men tilltaget uppskattades inte biskoparna.  Nu heller!!! Man kan förstå problemet med att bygga en bro bara från ena hållet.

I England blev utvecklingen en annan. Där gjordes ansträngningar för att hålla ihop genom ett regelsystem som gav respektive part utrymme. Några trodde inte på de utställda löftena utan sökte en anglikansk lösning med Rom, det s k Ordinariatet. Andra stod kvar under biskopar de hade andligt förtroende för och de fick nya biskopar av samma  slag.

Varför går inte alla som gör dystra framtidsprognoser för Svenska kyrkan till Missionsprovinsen? Antagligen därför att de uppfattar sig ha sin kommendering i Svenska kyrkan. För egen del: Gud kallade mig till präst här. Jag har inte uppfattat någon annan order. Å andra sidan inser jag grundvillkoren. Det kan på sikt visa sig vara omöjligt att hitta en anständig högmässa i nejden. Vad gör jag då? Här är mitt problem. Jag är helt emot de Missionsprovinsförsamlingar som säger sig fira en "högtidlig" liturgi. Jag är led vid högtidliga liturgier. Jag vill med statsministern ha ordning och reda. Högtidligt? Konsekrerar pastorn särskilt vackert då? Jag är ute efter autencitet. Jag får problem.

Nu avkragades präster i Göteborgs stift för att de lett gudstjänster i Missionsprovinsen men över dessa skall alls ingen misstanke vila att de åstadkommit högtidlig liturgi. Anklagelsen var att de lett gudstjänster i fel församling. Hur rimligt var det? Dessa präster predikade för medlemmar i Svenska kyrkan i en organisation eller möjligtvis i ett samfund som, om man går till antagna bekännelseskrifter, delar bekännelsen med Svenska kyrkan. Har Kyrkomötet någonsin förklarat att det inte finns någon gemenskap med Missionsprovinsen? Och hur kan prästens ansvar att predika begränsas när aposteln föreskriver predikande i tid och otid, 2 Tim 4:2? Är det inte troligt att de fd kyrkoherdarna i sin förkunnelse sa det de sagt under mer än 40 år? Eller ska de anklagas för förnyelsesträvanden i läran - styr på det då! Materialet finns förstås på kyrkligdokumentation.nu

Hur många är med i Missionsprovinsen?
Jag har aldrig brytt mig om den fråga, som för några kommentatorer är frågan som allt står och faller med. Ska det räknas, ska väl  "betjänade" räknas och inte bara medlemmar, alltså så som man brukar räkna i Sverige när det handlar om det statliga stödet till trossamfund. En osäkerhet består. Missionsprovinsen kom inte till som ett samfund utan som en inomkyrklig rörelse. Egna biskopar? Jo, vigda efter konstens alla regler och med succession från Svenska kyrkan via Kenya. Men inget centralt medlemsregister utan koinonior.

Låt oss ändå fundera över mängden i Missionsprovinsen.
Denna mängd ska väl uppfattas höra till de 144 000, Uppb 14:1
Hur stor del av denna mängd utgörs av Missionsprovinsens folk? Det kan man inte veta. Med fader Luther kan man säga att det inte angår oss.

De kanske också ska räknas höra till de 7000, 1 Kung 19:18
Hur många av de 7000 som är med i Missionsprovinsen kan man inte heller veta. Den sanna Kyrkan är fördold i den yttre.
I denna av Gud påbjudna ovetskap kanske det är enklast att slå fast, att de sannolikt ska förstås som oräkneliga. Uppb 7:9
Därmed borde alla vara nöjda med sifferexercisen. Ingenting döljs som inte Gud i sitt allvisa råd själv har dolt.
Det kan vi dock veta, att storheten uppenbarligen inte är negligerbar. Intresset för Missionsprovinsen tycks måttlöst. Så vi får väl gå vidare i framställningen.

Säg att medlemmarna är färre än 1000 och alla som betjänas något över 2000. Hur är detta tal ställt i relation till Svenska kyrkans medlemmar? Vi talar om medkristna som är löjligt få eftersom Svenska kyrkan är en av världens största lutherska kyrkor. Men då kompliceras omedelbart bilden - för de som uppfattas vara få, kan vara tillräckligt många för Guds syften och de som är många kan vara alltför många. Här måste anbefallas försiktighet i bedömningarna. Dom 7:4-8. Och då bortser jag från att Svenska kyrkan tappar medlemmar.

Hur är detta tal ställt i relation till antalet gudstjänstfirare?
Nu börjar det bli intressant.
4.2 miljoner besök vid huvudgudstjänst i Svenska kyrkan att jämföra med Missionsprovinsens skulle kunna innebära att Missionsprovinsen har 1% av gudstjänsttalet för hela Svenska kyrkan. Men prästerna i Missionsprovinsen förkunnar nog i sina församlingar inte för färre, snarare fler, än en genomsnittlig församlingspräst i Svenska kyrkan.

Den omskakande nyheten från Ånge ger perspektiv. I Ånge får nämligen "konfirmanderna vin med alkohol när de tar nattvarden" och en mamma tycker att det är "fruktansvärt" att en 14-åring ska få sin alkoholdebut i kyrkan. Vän av ordning undrar var hon då egentligen skulle föredra att alkoholdebuten sker? I ett buskage bakom ungdomsgården eller skoltoaletten?
Mamman: "Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att de gjorde så, det är ju langning till minderåriga."
Denna blåsta brud torde ställa till med en del ohägn i skolans värld också.

En anställd och kyrkorådets ordförande försöker förklara att konfirmanderna bara doppar. Ingen tog bladet från munnen och förklarade vad saken gäller - frågan om sakramentet. Här har vi hamnat, i en ignorantia som gör Kyrkans liv till något främmande, så främmande att någon i sin vildaste fantasi inte trodde detta.
Är den spånade mamman själv konfirmerad?
Är hon medlem i Svenska kyrkan?
Missionsprovinsens medlemmar är inte på nivå med denna mamma.
Ska detta räknas?

Hur är Misisonsprovinsens medlemstal ställt i relation till antalet anställda i Svenska kyrkan?
När frikyrkliga söker jobb i Svenska kyrkan, kan en kyrkoherde fråga om de ser någon skillnad mellan Svenska kyrkan och det egna samfundet. Jag trodde svaret skulle bli "nej", men de svarar "ja".  Ändå söker de anställning. Vad säger detta?
På denna väg får vi in kristendomstolkningar av reformert ursprung, dvs tolkningar som Svenska kyrkans bekännelse tar avstånd från. Där är inte Missionsprovinsen. Men talet? Som allra mest betjänar Missionsprovinsen i en omfattning som motsvarar 8% av de anställda i Svenska kyrkan, ty Svenska kyrkan har många anställda. Den lilla komplikationen att många av de anställda i Svenska kyrkan inte riktigt vet vad firman tillverkar bortser vi ifrån, liksom att flertalet av dessa anställda inte torde återfinnas i Herrens hus, när Kyrkans klockor kallar till gudstjänst.
Missionsprovinsen folk vet vad tron handlar om.
Borde inte detta förhållande, jämförelsevis menar jag, räknas dem till godo?

Blev vi inte rätt mycket klokare efter denna framställning?
Det är bra med faktaredovisning.

Själv tar jag nu en vecka bloggfritt för att ägna mig åt fromma penséer.
Det ska jag göra i en gemenskap, som menar att Svenska kyrkan är en skitkyrka, om den ens alls är en kristen Kyrka.
Hur ska det gå?
Vänta en vecka så ska ni få besked.
Blir väntan för svåruthärdlig får ni läsa gamla inlägg på Bloggardag.