Härliga söndag

Redan på fredagen laddar jag för söndagen.
Jag såg annonsen  från Svenska kyrkan Stockholms stift om en väg att finna sitt eget lugn. Meditation kallas det. Man får vara tacksam att det inte kallades kontemplation. Men den lilla vridningen upptäcker jag. Söka och finna Gud är något annat än att finna sitt eget lugn. Sekularisering gestaltas genom begreppsvridningar av detta slag. Alla förstår inte att sekularisering genereras genom små men avgörande vridningar. De vrider bort från själva Saken/Ärendet: Jesus.

Jag fortsatte i fredags med Smålandsposten.
Kl 11 denna söndag annonserades "Befrielsemässa" i Alvesta. Jag undrade med katekesens ord "Vad är det?" och svaret fanns i annonsen:
"Vi bär alla  behov av att ibland komma vidare, bryta mönster och att finna oss själva."
Text och musik av Michael Andersson. Är han en ny evangelist? Vilket är ärendet, kristligt sett?

Självfallet är det möjligt att kristen tro uttrycks i denna gudstjänst.
Självfallet är det lika möjligt att det närmast blir en gudstjänst i gnostikers och svärmandars spår.
I Alvesta församling serveras ännu en gudstjänst kl 18 i Lekaryds kyrka. "Ro för själen" - en stilla gudstjänst.
Men varifrån kommer tanken att kristen tro och stillsamhet hör ihop?
Kom Frälsaren för att tända en brasa att kura skymning vid eller en eld?
I Härlöv, Kvenneberg och Hjortsberga kyrkor är det tomt denna söndag. Så var det inte förr i världen. Vi har rationaliserat vår gudsdyrkan och tappat bort det lokala. Jag kan köra förbi de stängda kyrkorna och säga till Frälsaren: "Herre, kommer du ihåg att vi kunde mötas där. Förr."

I Barometern läste jag betraktelsen.
Där nåddes jag av evangeliet att "som medlem hos Gud, att som lärjunge, finns det alltid mer att göra. Oavsett hur mycket vi gjort så kan vi alltid göra mer." Det är ett glatt budskap att ta till sig.
Jag läste det i morgonväkten och så var den fredagen förstörd, förstås. Jag hanterade nödtorftigt den havererade fredagen genom att läsa om inbördeskriget i Grekland år 1946-1949 med avrättningar av förlorarna fram till 1955.

Det kom mera i betraktelsen:
"Att som medlem hos Gud har vi inte tillgång till något bonussystem, vi får inte ens ett tack." Uppmuntrande att höra men kanske lite tröstande att få beskedet att jag som enskild inte kan göra allt, men alltid göra något - och alltså alltid något mera. "Sprid kärlek och omsorg till medmänniskor och skapelsen på det sätt du är kallad till."

Kaninen är väl en kallelse.
Jag kanske ska klippa av lite av det gräs vi odlar i en bytta och som kaninen sätter sådant värde på? Annars blir jag mest trött på beskäftiga maningar till allt jag ska och måste. Kyrkvärden i Böda hade en poäng: "Du måste inte ett skit", sa hon. När jag citerade detta goda ord i en predikan blev alla kyrkvärdar i Böda oroliga och frågade närmast bibliskt: "Det var väl inte jag?". Det hade det kunnat vara. De var nämligen alla kloka människor.

Nu kommer min enkla frågeställning:
Är det som Svenska kyrkan står för sådant att det vid en okulär besiktning endast kan förstås vara ett budskap anpassat för dem som är försöksutskrivna från en psykiatrisk klinik?
Vilken alldeles normal person utan diagnos ränner iväg för att söndag förmiddag finna vägen till sitt eget lugn eller hantera det där behovet vi alla ibland bär på - ibland? - att komma vidare, bryta mönster och finna oss själv eller höra en uppsättning förmaningar om allt vi måste och allt detta är aldrig tillräckligt mycket?
Är inte till och med vintersport (snöskottning?) något för min mänsklighet mer befrämjande än detta?

Jag skriver inte mer.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.