I snällhetens tecken

Söndagar är dagar för harmlösa, menlösa, snälla blogginlägg. Ingen stor sak i det - om det inte vore för det faktum att det är svårt att hitta sådant att vara snäll i förhållande till. Svårigheter är dock till för att övervinnas - och i går kväll var det högtidsstund med reprisen med Max Raabe. Vi har biljetter till föreställningen i Malmö i september.

Då kanske jag också ska redovisa några vänner?
På väg till Addis Abeba satt jag på samma stolsrad som Oscar. Det var en ny och givande bekantskap. Jag fick hans frus skiva när vi någon dag senare minglade på ambassaden. Där är kalmarbördige (det heter så) Jan Zadek ambassadör och vårt glada gäng visste att mingla när han så omtänksamt bjöd in oss. Sponsrat öl skänktes ut och en del andra drycker också liksom goda snittar.

Gjorde vi någon insats för fosterlandet, vi som var där?
Obetingat. På det här viset stöttade vi Sveriges ansökan att hamna i Säkerhetsrådet. Av festivalen att döma, borde saken vara klar. Då tror jag ni ska komma ihåg att vår insats bland snittar och glas bär frukt. Kanske är det inte så svårt, men det ser representativt ut när jag spretar med lillfingret och petar i mig det ena och det andra under artig konversation. Självfallet ligger jag i lä bakom min internationellt verksamma dotter, som ägnar sig att mot god betalning spreta finger världen över. Det är som det ska vara. Fadersarvet utvecklas. Glöm alltså inte vem som spretade med fingret först!

Jag hälsade på Oscars fru och dotter, som kommit till ambassadfestivalen, och fick alltså en CD. One Girl Symphony med Whitney Vandall Ni andra kan höra på Spotify (och riktigt hur det rent tekniskt ska gå till, får ni fråga någon annan om!) Det här är musik att lyssna på för den som i vinterkvällen trött kommit hen och behöver varva ner i soffan med en glögg.

I det kyrkliga träffade vi intressanta etiopier, som var idoga med att ge oss vattenflaskor. Efter ett par dagar såg jag en larmartikel att man kan bli förgiftad av vattendrickande. Inte drunkna, sålunda, utan bli förgiftad. Det har jag alltid misstänkt. Förgiftningsrisken motverkas med hjälp av lite sädesprodukter, jäst och humle t ex, i vattnet. Här ska inte tas några risker, menar jag.

I Etiopien kan vi glädja oss åt EFS-missionen, som burit frukt men också över en 3000-årig kyrklig historia. Man vill se saken så - att Kyrkan kom på plats tusen år innan Jesus. Ibland förmår jag uppskatta den poetiska skönhet som ryms i sådana konstateranden. Annars är jag fullt nöjd med att tänka mig att den etiopiske hovmannen/finansmannen utgör en begynnelse på kristendom i landet. Svår på det viset är jag inte. Men då kanske vi med våra 1000 år av kristendom inte ska vifta finger så väldigt mycket när vi möter medkristna från de stora sammanhangen?

För egen del tror jag att The Global South och The Global North har mycket att lära varandra och av varandra. Det är tid att casha in de investeringar som gjorts via syföreningar i Sverige och alltså få allvar i salighetssaken tillbaka. "Biblical teaching" är i The Global South inte ett slagord utan en slagruta. Vi, som förlorat mycken bibelglädje under flera decennier, behöver få den tillbaka. Vilket är den kristna trons intellektuella innehåll, det man kan ta spjärn emot om man har intellektuella ambitioner? Jag tänker i sammanhanget som Albertus Magnus, Sandalen kallad. Han ser ut över hela världen med alla dess mångskiftande uttryck och i allt ser han i måttlös glädje Guds verk. Den han ser är inte känslostämningar utan insikter. Hans medbroder Thomas ab Aquino skaffar sig också sådana - med näsan djupt ner i böcker, texter. Hur eller hur så är Kyrkan en tänkande gemenskap, en gemenskap av de insiktsfulla. Vad skulle den annars vara? En gemenskap av pretentiösa? Sådana kan aldrig bilda gemenskap.

Jag borde denna söndagsmorgon ha skrivit om anglikanerna, som gav sig på amerikanarna och satte dem på plats. Deras roll i den anglikanska gemenskapen begränsas nu under tre år. Rt Rev Mariann Edgar Budde i Washington var emot ärkebiskoparnas beslut. Hon backar inte. Riktigt vad hon inte backar från, framstår fortfarande som oklart.

Backade gjorde inte heller ärkebiskopen Stanley Ntagali från Uganda. Han deklarerade att GAFCON är The Anglican Communion. Den står samman i tron med martyrerna från Uganda. Det är ett perspektiv The Episcopal Church i USA inte riktigt kan anlägga. Men jag ska inte skriva om allt detta. Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.