Schwedische Christen

Vi gläds nu över våra vänner Norwegische Christen.
De gjorde så väl ifrån sig i kyrkovalet. Frågan gällde enkönade vigslar och Norska kyrkans ambivalenta hållning i frågan om homosexualitet där kyrkoledningen tänkte som negrer i Afrika. Det reddes upp och aviserne redovisar hur biskop Kvarme får ta skeden i vacker hand och samarbeta med en homfil man, det kallas så i Norge, vars äktenskap han ville stoppa. Gard Realf Sandaker-Nielsen är nu ordförande i stiftet med exegeten vid Menighetsfakulteten Harald Hegstad som vice ordförande.

Biskopen Ole Christian Kvarme ser glad ut på bild, han öppnar i vart fall munnen i något som med viss välvilja skulle kunna tolkas som ett leende. Annars snappar han efter luft. Vad ska han göra? Gilla läget.
Det är som på den gamla goda tiden när kamraterna i Deutsche Christen gick segrande fram och Dr Goebbels noterade att kaftanbärarna var små och krypande. Så här enkelt tar man makten i Kyrkan och låter folkviljan styra. Det visste Luther också, så det är inget nytt. Herr Omnes vill det ena och det andra och herr Omnes ser till att få sin vilja igenom. För att inte tala om Jesus, som sa till folket att folket skulle bestämma. "Vad tycker ni själva" är ett förbisett Jesus-ord som alltidär kyrkopolitiskt användbart.

Det har faktiskt inte gått så illa i Svenska kyrkan heller.
Kyrkovalet markerar vilken maktinstans som bestämmer. Naturligtvis är det inte Ordet eller bekännelsen utan den vilja som kommer till uttryck i de kyrkliga valen. Därmed kan man veta vad Gud vill, när det handlar om t ex ämbetet och äktenskapet. Har inte de högkyrkliga därmed fått rätt? Jo, det har de. Men eftersom de är högkyrkliga har de fel ändå. De sitter fast i det gamla - det kyrkliga i stället för det andliga och det nationalkyrkliga i stället för det vittfamnande globala. De hör till kyrkohistoriens förlorare, det konstaterade på sin tid redan Ingvar Laxvik, och ni vill väl inte påstå att Ingvar narras?

Vi inom den breda kyrkopolitiska koalitionen Schwedische Christen får som vi vill.
Vi är trygga i det av ett enda skäl. Vi har rätt. Varför har vi rätt? Därför att makt är rätt och vi har den kyrkopolitiska makten. De illvilliga (läs: de högkyrkliga dörrstängarna och misogynerna) drar fram statistik och börjar tala om missgrepp. Därmed avslöjar de bara sig själva. Vi andra står över sådant. Det är dvärgalåt, bitter dvärgalåt, eftersom de känner sig åsidosatta och Schwedische Christen så tydligt markerat att prästkandidater från det hållet icke göre sig besvär.

Vi i Schwedische Christen har gjort våra tydliga prioriteringar. Vi kan bygga mäktiga kanslifunktioner. Vi kan understundom hålla oss med förtroendevalda, men makten flyttar vi in i kanslierna och där sätter vi vårt folk. Vi bestämmer också, som ni förstår, vad det svenskkyrkliga egentligen är. För den sakens skulle behövs ingen historia. Intresset ljuger inte, så vi talar sanning rakt in i samtiden. Per definition. Det är bara de högkyrkliga och bittra som inte gillar det. Folkets kärlek är vår belöning och vi är inte sämre än att kyrkportarna står öppna för detta folk, som gärna kommer till kyrkan, när vi särskilt lagt manken till för att folket ska komma.

Hållningen är enkel. Vi går före. Fattar andra kyrkor inte det, är det mest synd om dem. Och gör de mycket motstånd mot våra tankemodeller, lämnar vi dem åt sitt öde - så som Faith and Order och Life and Work år 1937 fick stå där och skämmas i Edinburgh och i Oxford när de tyska kristna åkte hem, i allvarlig ovilja att leka deras ekumeniska lekar. När de inte ville fatta kom vi tillbaka och bombade så att de verkligen skulle förstå. Tysk grundlighet talar sitt tydliga språk. Och vi svensk- och norskkristna har lärt oss för vi är germaner, vi såväl som de.

Lite överraskande kunde tyckas att Norwegische Christen inte möter mer motstånd. Men biskop Eivind Berggrav är död sedan länge. Han hade uppfattat en fara för Kyrkan i Norge. Så här två generationer senare, är minnena förbleknade och analyserna av faror för Kyrkan bortglömda. Vem vill förresten minnas att den totalitära staten var en fara för Kyrkan - men också den demokratiska. Bara en illvillig högkyrklig skulle gå till hyllan med ekumenisk litteratur och ta fram de gamla rapporterna. Så illvilligt folk kan vi helt enkelt strunta i.

Also sprachen die Schwedische Christen.

Jag tror de är kloka. De har ju framgångar. Om 50 000 personer lämnar Svenska kyrkan får vi ute glömma att kanske hela 5000 träder in. Vi måste se det positiva.

När jag kom hem från Addis skulle jag göra lite inköp till hushållet och fick ta bilen till afären. Det var bra, för då kunde jag höra ett sanslöst radioinslag.
Här möter man en främmande värld, inte minst argumentationstekniskt.
Jag blir lycklig.
Det påminner mest om hur det kunde vara på skolgården i Moheda när tjejerna blev arga.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637