fredag 15 januari 2016

Schwedische Christen

Vi gläds nu över våra vänner Norwegische Christen.
De gjorde så väl ifrån sig i kyrkovalet. Frågan gällde enkönade vigslar och Norska kyrkans ambivalenta hållning i frågan om homosexualitet där kyrkoledningen tänkte som negrer i Afrika. Det reddes upp och aviserne redovisar hur biskop Kvarme får ta skeden i vacker hand och samarbeta med en homfil man, det kallas så i Norge, vars äktenskap han ville stoppa. Gard Realf Sandaker-Nielsen är nu ordförande i stiftet med exegeten vid Menighetsfakulteten Harald Hegstad som vice ordförande.

Biskopen Ole Christian Kvarme ser glad ut på bild, han öppnar i vart fall munnen i något som med viss välvilja skulle kunna tolkas som ett leende. Annars snappar han efter luft. Vad ska han göra? Gilla läget.
Det är som på den gamla goda tiden när kamraterna i Deutsche Christen gick segrande fram och Dr Goebbels noterade att kaftanbärarna var små och krypande. Så här enkelt tar man makten i Kyrkan och låter folkviljan styra. Det visste Luther också, så det är inget nytt. Herr Omnes vill det ena och det andra och herr Omnes ser till att få sin vilja igenom. För att inte tala om Jesus, som sa till folket att folket skulle bestämma. "Vad tycker ni själva" är ett förbisett Jesus-ord som alltidär kyrkopolitiskt användbart.

Det har faktiskt inte gått så illa i Svenska kyrkan heller.
Kyrkovalet markerar vilken maktinstans som bestämmer. Naturligtvis är det inte Ordet eller bekännelsen utan den vilja som kommer till uttryck i de kyrkliga valen. Därmed kan man veta vad Gud vill, när det handlar om t ex ämbetet och äktenskapet. Har inte de högkyrkliga därmed fått rätt? Jo, det har de. Men eftersom de är högkyrkliga har de fel ändå. De sitter fast i det gamla - det kyrkliga i stället för det andliga och det nationalkyrkliga i stället för det vittfamnande globala. De hör till kyrkohistoriens förlorare, det konstaterade på sin tid redan Ingvar Laxvik, och ni vill väl inte påstå att Ingvar narras?

Vi inom den breda kyrkopolitiska koalitionen Schwedische Christen får som vi vill.
Vi är trygga i det av ett enda skäl. Vi har rätt. Varför har vi rätt? Därför att makt är rätt och vi har den kyrkopolitiska makten. De illvilliga (läs: de högkyrkliga dörrstängarna och misogynerna) drar fram statistik och börjar tala om missgrepp. Därmed avslöjar de bara sig själva. Vi andra står över sådant. Det är dvärgalåt, bitter dvärgalåt, eftersom de känner sig åsidosatta och Schwedische Christen så tydligt markerat att prästkandidater från det hållet icke göre sig besvär.

Vi i Schwedische Christen har gjort våra tydliga prioriteringar. Vi kan bygga mäktiga kanslifunktioner. Vi kan understundom hålla oss med förtroendevalda, men makten flyttar vi in i kanslierna och där sätter vi vårt folk. Vi bestämmer också, som ni förstår, vad det svenskkyrkliga egentligen är. För den sakens skulle behövs ingen historia. Intresset ljuger inte, så vi talar sanning rakt in i samtiden. Per definition. Det är bara de högkyrkliga och bittra som inte gillar det. Folkets kärlek är vår belöning och vi är inte sämre än att kyrkportarna står öppna för detta folk, som gärna kommer till kyrkan, när vi särskilt lagt manken till för att folket ska komma.

Hållningen är enkel. Vi går före. Fattar andra kyrkor inte det, är det mest synd om dem. Och gör de mycket motstånd mot våra tankemodeller, lämnar vi dem åt sitt öde - så som Faith and Order och Life and Work år 1937 fick stå där och skämmas i Edinburgh och i Oxford när de tyska kristna åkte hem, i allvarlig ovilja att leka deras ekumeniska lekar. När de inte ville fatta kom vi tillbaka och bombade så att de verkligen skulle förstå. Tysk grundlighet talar sitt tydliga språk. Och vi svensk- och norskkristna har lärt oss för vi är germaner, vi såväl som de.

Lite överraskande kunde tyckas att Norwegische Christen inte möter mer motstånd. Men biskop Eivind Berggrav är död sedan länge. Han hade uppfattat en fara för Kyrkan i Norge. Så här två generationer senare, är minnena förbleknade och analyserna av faror för Kyrkan bortglömda. Vem vill förresten minnas att den totalitära staten var en fara för Kyrkan - men också den demokratiska. Bara en illvillig högkyrklig skulle gå till hyllan med ekumenisk litteratur och ta fram de gamla rapporterna. Så illvilligt folk kan vi helt enkelt strunta i.

Also sprachen die Schwedische Christen.

Jag tror de är kloka. De har ju framgångar. Om 50 000 personer lämnar Svenska kyrkan får vi ute glömma att kanske hela 5000 träder in. Vi måste se det positiva.

När jag kom hem från Addis skulle jag göra lite inköp till hushållet och fick ta bilen till afären. Det var bra, för då kunde jag höra ett sanslöst radioinslag.
Här möter man en främmande värld, inte minst argumentationstekniskt.
Jag blir lycklig.
Det påminner mest om hur det kunde vara på skolgården i Moheda när tjejerna blev arga.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

8 kommentarer:

  1. Fast Harald Hegstad står på MFs hemsida under systematisk teologi...: http://www.mf.no/ansatte/vitenskapelig
    Kh på landet

    SvaraRadera
  2. Det är verkligen "Verdens gang" i de norska och svenska så kallade folkkyrkorna. Apropå det norska episkopatet så finns ju också feriebiskop Fjertnes. Om ni inte känner honom sedan tidigare så finns han på Youtube.
    Yngve Frej

    SvaraRadera
  3. Så segrade die völkische Bewegung även på det kyrkliga området.

    /Er ist wieder da

    SvaraRadera
  4. Tack Dag för intressanta reflektioner! Värt att notera är ju att de 5000 som träder in nästan alla är konfirmander som inte kommer att bidra med ett öre till den eftertraktade "kyrkoavgiften". Upphör aldrig att förvånas över hur SvK ännu 2016 kan ha 6,5 miljoner betalande medlemmar som i snitt avplockas 3.000 per år. Pengar som ex en ensamstående mamma kan göra betydligt angelägnare saker för. Det är nästan skamligt av SvK att lura av människor så mycket pengar genom att på sina håll antyda att det annars kan bli problem med begravningen. Här behövs en ny kampanj för att människor ska få upp ögonen. SvK borde även själv ta initiativ till att man avsevärt enklare än idag ska kunna avsluta medlemsskapet. Förslagvis på nätet med hjälp av bank-ID och en knapptryckning och med direkt verkan från närmast följande månadsskifte. /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett "problem" är att man genom kyrkoavgiften bidrar till underhåll av kyrkor och kulturhistoriska byggnader, SKUT och kanske rent av gudstjänsten - och det kan väl aldrig skada? Lite av hembygdsföreningskänsla finns nog också i tillhörigheten Och inte så lite av känsla för den sociala/diakonala uppgift som församlingarna tar på sig. Kanske attraherar det kyrkomusikaliska arvet och körsången fler än man tror. Så lätt är det nu inte att gå ur för den som har en aldrig så svag kulturell tillhörighet till den svenska identiteten. Särskilt i nutiden, då denna identitet blir alltmer urgröpt och ifrågasatt.
      Att sen inte Svenska Kyrkan i sin majoritetsanpassade, anstötsbefriade och grundligt urvattnade form faller traditionella kristna på läppen, blir ett helt annat narrativ.

      Jag tror inte John behöver bekymra sig över kyrkomedlemskapets relativa storlek. Redan om 30 - 40 år kan det vara nere på 10-15 % helt utan kampanjer.

      En icke helt omöjlig utveckling blir kanske att kyrkomedlemskap kommer att ses som ett motdrag mot samhällets islamisering. Redan är, enligt Schweiz am Sonntag, minst 15 % av den svenska grundskolans elever muslimer. Andelen kommer rimligen snabbt att öka. Framtiden blir nog så spännande!

      Lars Jensen

      Radera
  5. För en gångs skull för jag samma reflektioner som bloggaren ganska oreserverat.
    Men då har jag inte lyssnat på radioavsnittet ännu.

    SvaraRadera
  6. Jag kunde inte läsa hela din bloggpost eftersom jag fastnade i tredje meningen. Står det verkligen "tänkte som negrer i Afrika"? Är det är sånt som ingår i högkyrklighetens världsbild? Jag är uppriktigt intresserad.

    SvaraRadera
  7. Jag kollade texten. Det är Norwegische Christens världsbild som återspeglas. Fattas bara annat. Högkyrklighetens världsbild är väldigt mycket mer vidsynt.

    SvaraRadera