fredag 1 januari 2016

Märkesåret 2015

Det är nyårsnatt och medan effekten av årsskiftet fortfarande sitter i, kan jag summera en del av året 2015. Entusiasmen inför ett nytt år tar sig understundom överdrivna former. Ett årsskifte ska vara mitt sista och ett nytt år kan vara året då det mörknar. Nyåret när det skrevs 1914 eller 1939 festade väl folk också i ovetskap om vad som skulle gå över världen efter de varma somrarna. Krigen låg bara två tertial bort dessa nyår.
En av mina vänner är dyster till sinnes men så gammal att han kan stå på gravranden och flina, meddelar han. Politiskt omedvetenhet gör att farorna inte varsnas och så föses folk ut i elände.
Den dystra tanken tar jag med mig inför år 2016. Det motiverar bönen: "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!" (sv ps 194)

Men vad om märkesåret 2015?
Först begreppet märkesår. Det används om tilldragelser vi inte riktigt kan fira men ändå måste hålla i högtidligt minne. Var 2015 sådant? Jag tänker inte på klimatkonferensen i Paris med svenskkyrklig uppbackning på högsta nivå (jag hoppas statscheferna hade vett att uppskatta den insatsen) eller på terrordåden. Jag tänker teologiskt. 2015 var året då det stod alltmer klart att Svenska kyrkan år 1958 växlades in på främmande spår, svärmandars och gnostikers. Aldrig har detta markerats så tydligt som nu - på sistone tack vare Bengt Wadensjö. Vi har sett skillnader i trosuppfattningar men har vi seriöst analyserat dessa motsättningar dogmhistoriskt och uppfattat att gnosticismen är en kyrkopolitisk kraft i Svenska kyrkan som omformar utifrån maktposition? Motsättningarna går utöver frågan om partipolitiseringen, vilken är en del av problemet men inte själva problemet. Motsättningarna handlar till dels om det reformerta, som tar allt större plats i Svenska kyrkan, mycket genom inflöde från samfund vi tidigare hade ekumeniska förbindelser med men som nu från att ha varit frikyrkligt i Sverige blivit svenskkyrkligt. Bortom eller under detta gäller frågan vad som är Kyrkans tro och vad som är maktfullkomlig gnosticism.

Så har det på någon nivå alltid varit, fenomenet finns i Nya testamentet. Men gnosticismen kan vara en skugga i marginalen och det behöver bekymra mindre än när gnosticismen kraftfullt är verksam. Där är vi nu. Tror jag. Och lutar mig mot biskop Anders Nygren. Detta lutande beror sannerligen inte endast på förtärd champagne i nyårsnatten.

Hur blev det så?
På 1950-talet var det tillräckligt mycket kyrklighet kvar för folk att luta sig emot. Visserligen var kyrkogångsseden på avskrivning men tillräckligt många gick för att också de sporadiska kyrkobesökarna skulle kunna komma och veta vad saken gällde. Efterhand fortsatte sekulariseringen men människan är outrotligt religiös och den djupare längtan som vändes mot villa, Volvo och vovve behövde kompletteras. Kompletteringen blir i allt väsentligt en gnostisk tro, inte Uppenbarelsen i Skriften. Denna gnosticism varsnades inte. Anders Nygrens ord uppfattades sannolikt som en polemisk överdrift efter kyrkomötesdebatten. Men gnosticismen blev kyrkopolitisk och utgjorde underströmmen i det som tänktes vara en utlöpare av den gamla liberalteologin.

Kunde en insikt som denna trigga de kyrkokristna att äntligt ta ställning och säga att tolkningsproblem tycker vi är svåra och kyrkopolitik lämnar vi åt andra men det gnostiska känner vi igen som en mothållning mot Kyrkans tro och agerar därefter. Vi tänker inte passivt låta en irrlära förhärja kyrkolivet. Det betyder att vi inte bara är noga med att pröva andarna - i förkunnelse och församlingsliv - utan också att vi inte kan försumma det kyrkopolitiska och den idédebatt som är nödvändig för kyrkopolitiskt arbete. Det är 20 månader kvar till nästa val och år 2015 borde ha gett anledning till allvarliga framtidsfrågor.

Märkesåret 2015 menar jag att vi fått de viktiga indikationerna på att främmande verksamhet försiggår under ytan. Identifiera vad som försiggår och agera därefter. Hur ser samtidens gnosticism ut? Och när champagnen klingat av, ostronen öppnats och förtärs naturelle, med citron eller tabasco samt de sista pjäserna skjutits bort, är det tid för frågorna om eget ansvar år 2016. För egen del har jag två grandiosa middagar inbokade på årets två första dagar. Det börjar bra, men just detta förtar vare sig ansvar eller allvar.

Gott Nytt år!
Själv tar jag sovmorgon.

10 kommentarer:

  1. Nåja, något märkesår var nog ändå inte 2015 för Svenska Kyrkan bara för att Dag Sandahl insåg vad många redan insett tidigare (och vissa kommer inse senare).

    SvaraRadera
  2. Vi ber om en ny nådatid för vår arma kyrka som är så hårt drabbad av den ofruktbara nygnosticismen.

    SvaraRadera
  3. BloggarDag,

    -Visst har Svenska kyrkan flera problem, några därtill allvarliga. Ett är förstås minskningen av antalet tillhöriga, som så många gånger har betonats på denna bloggs kommentarspalter.

    Jag instämmer till fullo i textens avslutande rader om eget ansvar för kyrkan under det nu inledda året. Bloggarens ansvar är särskilt stort med tanke på hans ledande positioner i kyrkan. Med tillfredsställelse konstateras att bloggaren INTE ser kyrkans påstådda partipolitisering som SJÄLVA PROBLEMET. En tydlig passning till doakören, där många nu tvingas välja mellan fortsatt devot lojalitet eller ett milt erkännande av att även en viss person i spalterna, som råkar ha initialerna BOD i sitt namn, kan ha rätt någon enstaka gång. Den som lever får se.

    Men är det någon som hoppas på en mer levande folkkyrka än dagens, modigare, tydligare och med den Högste och Hans Son i centrum, är det undertecknad.

    Alla som följt mina texter, artiklar och vad det än är, vet att jag pläderat för en sådan kyrka. Ingen annan kyrka än Svenska kyrkan med sina ännu existerande resurser och representation har förutsättningar att likt Ungkyrkorörelsen en gång, där det slogs fast att Sveriges folk är ett kristet folk få till stånd en effektiv renässans.
    Men kyrkan måste vilja och våga detta. Stå upp för Ordet i dess riktiga bemärkelse, inte flum och trams!

    Avslutningsvis upprepar jag maningen till alla, som önskar ett "återkristnande" av vårt älskade land, att själva, som bloggaren betonar, ta eget ansvar och bidra med allt de kan till detta mål.

    Uppgiften är stor och tung.
    Men vilken glädje den kan ge.

    Gott Nytt välsignat 2016 till alla!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amen (även till Thomas Anderssons ord)!
      Kh på landet

      Radera
    2. Visst finns det en "symfonisk" samstämmighet här i kommentarsfältet. Du Bengt-Olof sjunger ibland med i doa-kören och jag sjunger gärna med Dig Bengt-Olof. Låt mig citera J A Eklund i en text från 1909 som bär titeln "Folkkyrkan". Eklund skriver: Folkkyrkans framtid beror på om hon kan bättre än andra fostra vårt folks barn till andlig mognad i vilja och val, till trons och livets och Kristi Andes frihet.(slut citat). Här finner vi hos Eklund det som kan sägas vara en genuin katolsk kyrkosyn. Det katolska betyder för folket och inte det generella "från folket" som bygger på enkäter osv. Med det "generella" får vi kyrkoledare som döljer korset och visar riktnkngen till Mecka eller försöker integrera de tankar och läror som är främmande för kristen tro istället för att göra dem till lydiga fångar under Kristus. Det är också i detta avseende jag kritiserar Wingren (den senare) när han reducerar Jesus till ett fenomen uteslutande inom skapelsens kategorier. Då börjar det osa katt (arianism). Wingren skriver i Credo (s 27) "fenomenet Jesus såsom helhet är en oerhörd "spontan livsyttring", hel, definitiv, suverän, fullbordad, den enda fullt friska och helgjutna människa, som historien känner. (Slut citat). Jag förvånas över hur Wingren kan hoppa över "Gud av Gud och gå direkt på "ljus av ljus" (s 123 Credo). Dettaär ingen antipati mot Wingren utan snarare en häpnad över att han i sin fokus på skapelsen inte skyddar sina tankar från att leda till en nära nog dyrkan av skapelsen. J A Eklund hade också fokus på skapelsen men med en lika stark kristocentrisk utgångspunkt som jag saknar hos Wingren. Allt gott och god fortsättning.

      Radera
    3. Att Wingren hoppade över "Gud av Gud " kan bero på att han visste, att detta bara står i den latinska texten, inte i den grekiska originaltexten.

      Radera
    4. Ett välvilligt försök att "ortodoxifiera" Wingren, men de efterföljande orden "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern genom vilken allting är skapat" förtiges likväl av Wingren (här visar han sig själv vara den Tolk som tiger) när han bara fokuserar på det skapade ljuset som en symbol för Jesus. Wingren är inte intresserad att utlägga hela Credo bara det som passar hans böjelse för det skapade.

      Radera
    5. Jag har inte läst det där (och har undvikit Wingren så gott det går) -jag reagerade bara på det du skrev. Tack för upplysningen!

      Radera
    6. Fader Dag är allmänbildad, specialist på nutida kyrkohistoria, och med sin unika form av klarsyn. Jag skulle önska, att han kleve in i en metaforisk ballongkorg och svävade rejält högt upp över allt det myckna som rör sig nere på markan och hjälper oss att se de stora dragen, lite som meteorologen kan visa de globala luftströmmarna och sedan gå ner på deras lokala effekter i form av väder. Jag inbillar mig att det borde vara hjälpsamt!

      Radera
  4. -"Främmande verksamhet under ytan." Undrar om inte sådan geschwindt fnyses bort av kyrkoledningen. Ungefär som främmande miniubåtar under ytan, murrar Bull, min teologiske sekreterare, eftertänksamt.

    Han får inblick i så mycket av sin domkyrkokomminister, den där Bull!


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera