Märkesåret 2015

Det är nyårsnatt och medan effekten av årsskiftet fortfarande sitter i, kan jag summera en del av året 2015. Entusiasmen inför ett nytt år tar sig understundom överdrivna former. Ett årsskifte ska vara mitt sista och ett nytt år kan vara året då det mörknar. Nyåret när det skrevs 1914 eller 1939 festade väl folk också i ovetskap om vad som skulle gå över världen efter de varma somrarna. Krigen låg bara två tertial bort dessa nyår.
En av mina vänner är dyster till sinnes men så gammal att han kan stå på gravranden och flina, meddelar han. Politiskt omedvetenhet gör att farorna inte varsnas och så föses folk ut i elände.
Den dystra tanken tar jag med mig inför år 2016. Det motiverar bönen: "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!" (sv ps 194)

Men vad om märkesåret 2015?
Först begreppet märkesår. Det används om tilldragelser vi inte riktigt kan fira men ändå måste hålla i högtidligt minne. Var 2015 sådant? Jag tänker inte på klimatkonferensen i Paris med svenskkyrklig uppbackning på högsta nivå (jag hoppas statscheferna hade vett att uppskatta den insatsen) eller på terrordåden. Jag tänker teologiskt. 2015 var året då det stod alltmer klart att Svenska kyrkan år 1958 växlades in på främmande spår, svärmandars och gnostikers. Aldrig har detta markerats så tydligt som nu - på sistone tack vare Bengt Wadensjö. Vi har sett skillnader i trosuppfattningar men har vi seriöst analyserat dessa motsättningar dogmhistoriskt och uppfattat att gnosticismen är en kyrkopolitisk kraft i Svenska kyrkan som omformar utifrån maktposition? Motsättningarna går utöver frågan om partipolitiseringen, vilken är en del av problemet men inte själva problemet. Motsättningarna handlar till dels om det reformerta, som tar allt större plats i Svenska kyrkan, mycket genom inflöde från samfund vi tidigare hade ekumeniska förbindelser med men som nu från att ha varit frikyrkligt i Sverige blivit svenskkyrkligt. Bortom eller under detta gäller frågan vad som är Kyrkans tro och vad som är maktfullkomlig gnosticism.

Så har det på någon nivå alltid varit, fenomenet finns i Nya testamentet. Men gnosticismen kan vara en skugga i marginalen och det behöver bekymra mindre än när gnosticismen kraftfullt är verksam. Där är vi nu. Tror jag. Och lutar mig mot biskop Anders Nygren. Detta lutande beror sannerligen inte endast på förtärd champagne i nyårsnatten.

Hur blev det så?
På 1950-talet var det tillräckligt mycket kyrklighet kvar för folk att luta sig emot. Visserligen var kyrkogångsseden på avskrivning men tillräckligt många gick för att också de sporadiska kyrkobesökarna skulle kunna komma och veta vad saken gällde. Efterhand fortsatte sekulariseringen men människan är outrotligt religiös och den djupare längtan som vändes mot villa, Volvo och vovve behövde kompletteras. Kompletteringen blir i allt väsentligt en gnostisk tro, inte Uppenbarelsen i Skriften. Denna gnosticism varsnades inte. Anders Nygrens ord uppfattades sannolikt som en polemisk överdrift efter kyrkomötesdebatten. Men gnosticismen blev kyrkopolitisk och utgjorde underströmmen i det som tänktes vara en utlöpare av den gamla liberalteologin.

Kunde en insikt som denna trigga de kyrkokristna att äntligt ta ställning och säga att tolkningsproblem tycker vi är svåra och kyrkopolitik lämnar vi åt andra men det gnostiska känner vi igen som en mothållning mot Kyrkans tro och agerar därefter. Vi tänker inte passivt låta en irrlära förhärja kyrkolivet. Det betyder att vi inte bara är noga med att pröva andarna - i förkunnelse och församlingsliv - utan också att vi inte kan försumma det kyrkopolitiska och den idédebatt som är nödvändig för kyrkopolitiskt arbete. Det är 20 månader kvar till nästa val och år 2015 borde ha gett anledning till allvarliga framtidsfrågor.

Märkesåret 2015 menar jag att vi fått de viktiga indikationerna på att främmande verksamhet försiggår under ytan. Identifiera vad som försiggår och agera därefter. Hur ser samtidens gnosticism ut? Och när champagnen klingat av, ostronen öppnats och förtärs naturelle, med citron eller tabasco samt de sista pjäserna skjutits bort, är det tid för frågorna om eget ansvar år 2016. För egen del har jag två grandiosa middagar inbokade på årets två första dagar. Det börjar bra, men just detta förtar vare sig ansvar eller allvar.

Gott Nytt år!
Själv tar jag sovmorgon.