Tobbe, stackars Tobbe

Torbjörn Lindahl gick fri. Han fick driva med fobibegreppet. Jag har inte kollat vad den kritiske frisören i Luleå tyckte om domen men när den föll, höll han tyst. Han kanske funderade över att han utan ersättning framträtt i Luleå domkyrka. Helt gratis, alltså. Hade han tänkt sig att hans prideengagemang skulle betalas med kyrkliga medel? Då fick han tji. Han får väl, frisör som han är, göra sig klipp på andra sätt.

Det tog tid att fria Torbjörn. Så lång tid att det blev ett arbetsmiljöproblem, förstås. Kan ett domkapitel inte avgöra en skitfråga av det här slaget snabbt, kanske det rimligaste är att avskriva saken. Men de idoga som skulle utreda var just - idoga. De ville plötsligt reda ut vad implikationerna av något Torbjörn skrivit, och som inte anmälts, kunde vara. Det handlade om en antydan till ett komplicerande resonemang om apostolisk succession vid biskopsvigningar och då undrade Lule-kapitlet om hur Torbjörn såg på "giltigheten" i de biskopsvigningar Antje Jackelén förrättar. Frågan avvisades av Torbjörn. Begreppet "giltighet" hade han inte använt och eventuella tankebrott döms inte. Om saken hade Torbjörn Lindahl alltså inte uttalat sig. Likväl var det "olämpligt" att offentligen sätta Svenska kyrkans äkthet i tvivelsmål, menade kapitlet. För detta kritiseras komministern Lindahl. Och denna kritik dras vidare i nyhetsrapporteringen. Listigt eller illistigt? Bortsett från allt - om det finns skäl att ifrågasätta "äktheten" i Svenska kyrkan (saken gällde apostoliciteten), hur ska det ske om inte offentligt, när prästens uppgift är det offentliga lärandet? Nu nämner jag inte det faktum att det ska firas reformationsjubileum med start 31 oktober. Räkna mig det till godo!

I korthet försöker domkapitlet hitta ett sätt att likväl komma åt Tobbe när han dock måste frias från det han anmälts för. Jag tycker att somliga kommentatorer missat detta faktum. Det är lite av kinesisk rättsskipning över den kyrkliga.

Nu kan jag lugnt säga, att med denna "rättsskipning" borde jag åka dit.
Domkapitlet tar upp någon mening som antyder en förgriplig distans till kyrkosystemets mest omhuldade och begär klarläggande. Tycker han si eller så? Och tycker han si eller så - oklart vilket som är mest klandervärt - kan det likväl klandras. Inte för att det avviker från något han lovat vid sin prästvigning men eftersom det avviker mot majoritetsmeningen eller den samtida goda smaken. Då bortser jag från förgripligheten att det skett offentligt, dvs i ett blogginlägg. Jag fattar att också jag är illa ute, för sker detta med det friska trädet Lindahl, vad kan inte ske med andra?

Ska jag då rent ut skriva några förgripligheter?
* Det finns sådana som tror som medkristna i England (Borgågemenskapen) att de biskopar som vigs av Antje Jackelén i Svenska kyrkan inte utan vidare blir biskopar på riktigt.
* Det finns sådana som tror som medkristna i Etiopien eller Ryssland att enkönade vigslar inte är eller kan vara äktenskap efter Guds vilja.
* Det finns sådana som tror att Svenska kyrkan inte rakt igenom är en kristen kyrka i reformatorisk mening, en där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas rakt över.
* Det finns sådana som tror, trots applåder i domkyrkorna vid vigningar, att alla vigningshandlingar i Svenska kyrkan inte är autentiska, dvs sker på apostoliskt vis och med Gud som den som egentligen viger.
* Det finns sådana som tror att Martin Luther i det svenska kyrkosystemet skulle bli minst lika hatad som i 1500-talets romerska om han uttalade något så förgripligt som en grundläggande och offentlig  kyrkokritik.
* Det finns sådana som tror att det främsta drivmedlet i Svenska kyrkan är pengar. Så länge det finns pengar, består Svenska kyrkan.
* Det finns sådana som tror att mothållningen är en kyrkokristens främsta bidrag till Svenska kyrkan sådan hon egentligen är.

Nu är det väl rätt upplagt för anmälningar till domkapitlet mot mig, det sedvanliga sättet att hantera blogginlägg. Obestridligen är denna text nämligen offentlig och den andas förstås kyrkokritik. I ljuset av detta är kommentatorerna på Bloggardag mig kära. De uppträder demokratiskt, granskar resonemang och menar att deras egna argument har bärkraft. Så går diskussionen vidare. På något sätt skapas klarhet - om oenigheter i vart fall.

När ni nästa gång funderar över Torbjörn Lindahl kan ni gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa skaldestyckena samt tänka principiellt. Vill ni läsa förgripligheter i det offentliga går ni dock till twitter och läser sandahlcitat. Och vill ni fundera över det goda med domkapitelsanmälningar, kan ni läsa tidningen Vision nr 1/2016, där en av artiklarna handlar om att "Fel ord kan ge dig sparken".

Det kyrkliga eländet kan visa sig vara en spegelbild av det samhälleliga. Det är på sitt sätt i sin ordning. Kyrkan lever i sitt sammanhang. Men, Herre, vilket sammanhang det är!