Genant

Prosten ringde.
Jag sporde honom om hans intryck efter larmrapporterna om prästernas farliga liv och de utarbetade diakonerna. "Genant", sa prosten. Jag sa inte emot.

Jag tänkte på kontraktsprosten, teol lic Jan Redin, Långasjö. Han varnade alltid präster för att se upptagna ut, för det skulle drabba de snälla, som alltså inte ville störa ens med sina angelägna frågor. En riktig präst ser ut som om han hade all tid i världen och blir inte störd av människor. Nu erkänner jag att det kanske inte alltid var så och de som kände mig väl upptäckte när jag var på väg någon annanstans då vi satt och samtalade. "Du kan gå nu, för du har redan gått", är en klok replik. Men 40 timmars arbetsvecka är rätt mycket  tid, som s Kerstin brukade påpeka och den ska väl fyllas just med arbete. Bortsett från mycket så är prästeri och diakoni en vigning till en livsform, inte till ett lönearbete. Men det ska utföras ett och annat likväl. Kyrkolivet är en arbetsplats där lättingen ej råda får.

Kommunal har synpunkter inför lönerörelsen.
Den som fyllt 62 år ska ha rätt att välja att arbeta 80% få 90% av lönen medan den pensionsgrundande lönen är 100%. Adelsdamen som samordnar arbetsmiljöfrågorna för Svenska kyrkan markerar, att de anställda måste sätta gränser så att arbetsbelastningen inte blir för hög och en kyrkoherde vet berätta, att diakoner får bära mer ångest än präster. Det tror inte jag. Inte om vi talar om församlingspräster. Med båtmotorer kanske det förresten är som med präster. De slits väl så hårt genom att inte köras.

Akademikerförbundets talesperson talar mot det gränslösa.
Nu kanske det är just detta gränslösa som är prästeriets charm? Aposteln Petrus var väl gränslös och en del gränslösa blir utmärkta församlingspräster. Gud kan inte använda dem till något annat, men det ska vi inte säga för då kan de bli ledsna utan vara glada att de ändå kan användas som präster. Och hur var det med aposteln Paulus? Gränslös på många olika sätt, har jag fått för mig.

Talespersonen för det akademiska förbundet får också frågan om kvinnoprästmotstånd kan påverka att de kvinnliga prästerna far så illa. Lyssna nu:
"Det är inte helt klarlagt, vi efterlyser forskning i frågan", heter det.
Men för ett antal år sedan var ju den saken mer än klarlagd!!! Det var kvinnoprästmotståndarnas fel. Allt var deras fel. Så vad har hänt och ska någon stiga fram och på kommunalt sätt be om förlåtelse av hela sitt hjärta nu? Hammar? Wejryd? Någon annan? Inte helt klarlagt, var ordet.

Nu kanske vi inte ska väsnas så mycket om arbetsbelastning.
Jag ogillade att det när sista semesterveckan bröt in kom brev från pastorsexpeditionen med besked om begravningar jag skulle ha veckan därpå. Jag var i tjänst då - men det betydde att det sista semesterveckan blev en del att tänka över och en del kontakter att ta. Å andra sidan, vad skulle expeditionspersonalen ta sig till? Om nu prästerna ställde upp var det kanske inte hela världen. Den är lycklig för vilken det inte finns en absolut gräns mellan arbete och fritid. Värre var insikterna att vi levde under kyrkopolitiska hot. Vi hade inom vår egen organisation fiender som sökte sina tillfällen att komma åt oss - och det kostade på, med risk att det helhjärtade gick förlorat. Många av oss har på den kyrkliga arbetsplatsen av kyrkopolitiska skäl behandlats helt oanständigt. För egen del ser jag dock i en bloggkommentar hur lycklig jag varit i det kyrkliga. Det påminner om Alva och Gunnar Myrdal som ville gå till domstol för att få fastslaget att Jan haft en lycklig barndom.

Men är det inte slitsamt i det kyrkliga?
I en församling pratade man mycket men sällan om tron och så klagade man över att "vi inte får tid". "Flera av oss kände att vi var lite trötta", hette det också. Tolv i arbetslaget. Det löstes så, att det under två arbetsveckor var morgonbön kl 8.30 (laudes, förstod jag), frukost och så bibelsamtal kring Markus evangelium fram till middagsbönen och därefter gemensam lunch. Samtalet? "Det blev långa, personliga, snirklande samtal om trons stora och svåra frågor."

I klartext används alltså en veckas arbetstid under januari månad år 2016 till detta. Vi räknar mantimmar och kommer fram till 40x12 timmar och det kan ett barn räkna ut att det blir 480 mantimmar. Det motsvarar arbetstiden för en person under 60 dagar, dvs 3 månaders arbete. Hade jag haft tillgång till personalbudgeten, hade jag vetat kostnaden. Ska man höfta till att detta bibelstudium kostade 125 000 om man ser till lönekostnaden? På vilken annan arbetsplats hade denna typ av motåtgärder när personalen känner sig "lite trött" varit möjlig?

Hur har jag inhämtat kunskap om allt detta? Jag startade med stiftssidan i Kyrkans Tidning
 nr 3/2016. Jag är inte kritisk och har egentligen inga synpunkter. Har ni? Men Kyrkans Tidnings första sida proklamerade att "Präster lever farligt". Det farligaste finns kanske i organisationen, direkta fiender, maskerade fiender och fega chefer? Då är det farligt men på ett helt annat sätt än det som beskrivs. Annars tycks det vara en organisation med plats för de lite trötta och omsorg om dem.

Och så till sist:
Jag tror att präst- och diakonkallelser växer i församlingens mitt.
Jag tror att den som fyllt 35 år är för gammal att vigas. Eller säg 40, jag är inte knusslig.
Vi måste få fler som är 25-27 år gamla när de börjar som diakoner och präster och formas av det ämbete de tagit emot.
En tjänst någon vigs till ska i normalfallet inte vara en andra karriär för utslitna utan hjärtats första kärlek. I den kärleken formas diakonens och prästens liv.
Jag tror att vi hålls med för många odugliga kyrkoherdar. "För många" betyder fler än 10%, för på olika tjänster är det alltid 10% som inte riktigt håller måttet.

Detta är min uppfattning och den respekterar jag.

I går var jag förresten i Alvesta men inte i kyrkan. Jag var i Alvesta för att resa därifrån. Trist som en påstigande i Alvesta. Högmässan firade jag i Horda kyrksal, Rydaholm. Jag gjorde en pilgrimsfärd i mina egna järnvägsspår till Tranås och belönades med att få sitta med trevliga människor och sedan vandra runt i väntan på det försenade tåget i Nässjö i 1 timme och 27 minuter, bortsett från de 13 minuter jag skulle väntat mellan Krösatåget och tåg 555. Pressbyråns café stängde kl 21. 22.20 kom tåget, som skulle gått 20.53.

När jag kom ombord såg jag apatiska resenärer. Någon skulle till Mörbylånga, några till Kalmar, Nybro och Lessebo. Det blev taxi för dem. Taxi också för dem som skulle till Ronneby och Karlskrona men buss efter en halvtimmes väntan i Alvesta för de 35 som skulle till Växjö. Bussen stod öster om stationen medan resenärerna sprang till västra sidan. Det finns  inte längre någon levande människa på stationen som kan vägleda folket. Förvirrat. Kanske är detta en beskrivning av varför Kyrkans struktur i grund och botten är personal. Var jag snäll och stannade min bil vid bussen för att styra upp förvirringen något? Det berättar jag inte.