måndag 25 januari 2016

Genant

Prosten ringde.
Jag sporde honom om hans intryck efter larmrapporterna om prästernas farliga liv och de utarbetade diakonerna. "Genant", sa prosten. Jag sa inte emot.

Jag tänkte på kontraktsprosten, teol lic Jan Redin, Långasjö. Han varnade alltid präster för att se upptagna ut, för det skulle drabba de snälla, som alltså inte ville störa ens med sina angelägna frågor. En riktig präst ser ut som om han hade all tid i världen och blir inte störd av människor. Nu erkänner jag att det kanske inte alltid var så och de som kände mig väl upptäckte när jag var på väg någon annanstans då vi satt och samtalade. "Du kan gå nu, för du har redan gått", är en klok replik. Men 40 timmars arbetsvecka är rätt mycket  tid, som s Kerstin brukade påpeka och den ska väl fyllas just med arbete. Bortsett från mycket så är prästeri och diakoni en vigning till en livsform, inte till ett lönearbete. Men det ska utföras ett och annat likväl. Kyrkolivet är en arbetsplats där lättingen ej råda får.

Kommunal har synpunkter inför lönerörelsen.
Den som fyllt 62 år ska ha rätt att välja att arbeta 80% få 90% av lönen medan den pensionsgrundande lönen är 100%. Adelsdamen som samordnar arbetsmiljöfrågorna för Svenska kyrkan markerar, att de anställda måste sätta gränser så att arbetsbelastningen inte blir för hög och en kyrkoherde vet berätta, att diakoner får bära mer ångest än präster. Det tror inte jag. Inte om vi talar om församlingspräster. Med båtmotorer kanske det förresten är som med präster. De slits väl så hårt genom att inte köras.

Akademikerförbundets talesperson talar mot det gränslösa.
Nu kanske det är just detta gränslösa som är prästeriets charm? Aposteln Petrus var väl gränslös och en del gränslösa blir utmärkta församlingspräster. Gud kan inte använda dem till något annat, men det ska vi inte säga för då kan de bli ledsna utan vara glada att de ändå kan användas som präster. Och hur var det med aposteln Paulus? Gränslös på många olika sätt, har jag fått för mig.

Talespersonen för det akademiska förbundet får också frågan om kvinnoprästmotstånd kan påverka att de kvinnliga prästerna far så illa. Lyssna nu:
"Det är inte helt klarlagt, vi efterlyser forskning i frågan", heter det.
Men för ett antal år sedan var ju den saken mer än klarlagd!!! Det var kvinnoprästmotståndarnas fel. Allt var deras fel. Så vad har hänt och ska någon stiga fram och på kommunalt sätt be om förlåtelse av hela sitt hjärta nu? Hammar? Wejryd? Någon annan? Inte helt klarlagt, var ordet.

Nu kanske vi inte ska väsnas så mycket om arbetsbelastning.
Jag ogillade att det när sista semesterveckan bröt in kom brev från pastorsexpeditionen med besked om begravningar jag skulle ha veckan därpå. Jag var i tjänst då - men det betydde att det sista semesterveckan blev en del att tänka över och en del kontakter att ta. Å andra sidan, vad skulle expeditionspersonalen ta sig till? Om nu prästerna ställde upp var det kanske inte hela världen. Den är lycklig för vilken det inte finns en absolut gräns mellan arbete och fritid. Värre var insikterna att vi levde under kyrkopolitiska hot. Vi hade inom vår egen organisation fiender som sökte sina tillfällen att komma åt oss - och det kostade på, med risk att det helhjärtade gick förlorat. Många av oss har på den kyrkliga arbetsplatsen av kyrkopolitiska skäl behandlats helt oanständigt. För egen del ser jag dock i en bloggkommentar hur lycklig jag varit i det kyrkliga. Det påminner om Alva och Gunnar Myrdal som ville gå till domstol för att få fastslaget att Jan haft en lycklig barndom.

Men är det inte slitsamt i det kyrkliga?
I en församling pratade man mycket men sällan om tron och så klagade man över att "vi inte får tid". "Flera av oss kände att vi var lite trötta", hette det också. Tolv i arbetslaget. Det löstes så, att det under två arbetsveckor var morgonbön kl 8.30 (laudes, förstod jag), frukost och så bibelsamtal kring Markus evangelium fram till middagsbönen och därefter gemensam lunch. Samtalet? "Det blev långa, personliga, snirklande samtal om trons stora och svåra frågor."

I klartext används alltså en veckas arbetstid under januari månad år 2016 till detta. Vi räknar mantimmar och kommer fram till 40x12 timmar och det kan ett barn räkna ut att det blir 480 mantimmar. Det motsvarar arbetstiden för en person under 60 dagar, dvs 3 månaders arbete. Hade jag haft tillgång till personalbudgeten, hade jag vetat kostnaden. Ska man höfta till att detta bibelstudium kostade 125 000 om man ser till lönekostnaden? På vilken annan arbetsplats hade denna typ av motåtgärder när personalen känner sig "lite trött" varit möjlig?

Hur har jag inhämtat kunskap om allt detta? Jag startade med stiftssidan i Kyrkans Tidning
 nr 3/2016. Jag är inte kritisk och har egentligen inga synpunkter. Har ni? Men Kyrkans Tidnings första sida proklamerade att "Präster lever farligt". Det farligaste finns kanske i organisationen, direkta fiender, maskerade fiender och fega chefer? Då är det farligt men på ett helt annat sätt än det som beskrivs. Annars tycks det vara en organisation med plats för de lite trötta och omsorg om dem.

Och så till sist:
Jag tror att präst- och diakonkallelser växer i församlingens mitt.
Jag tror att den som fyllt 35 år är för gammal att vigas. Eller säg 40, jag är inte knusslig.
Vi måste få fler som är 25-27 år gamla när de börjar som diakoner och präster och formas av det ämbete de tagit emot.
En tjänst någon vigs till ska i normalfallet inte vara en andra karriär för utslitna utan hjärtats första kärlek. I den kärleken formas diakonens och prästens liv.
Jag tror att vi hålls med för många odugliga kyrkoherdar. "För många" betyder fler än 10%, för på olika tjänster är det alltid 10% som inte riktigt håller måttet.

Detta är min uppfattning och den respekterar jag.

I går var jag förresten i Alvesta men inte i kyrkan. Jag var i Alvesta för att resa därifrån. Trist som en påstigande i Alvesta. Högmässan firade jag i Horda kyrksal, Rydaholm. Jag gjorde en pilgrimsfärd i mina egna järnvägsspår till Tranås och belönades med att få sitta med trevliga människor och sedan vandra runt i väntan på det försenade tåget i Nässjö i 1 timme och 27 minuter, bortsett från de 13 minuter jag skulle väntat mellan Krösatåget och tåg 555. Pressbyråns café stängde kl 21. 22.20 kom tåget, som skulle gått 20.53.

När jag kom ombord såg jag apatiska resenärer. Någon skulle till Mörbylånga, några till Kalmar, Nybro och Lessebo. Det blev taxi för dem. Taxi också för dem som skulle till Ronneby och Karlskrona men buss efter en halvtimmes väntan i Alvesta för de 35 som skulle till Växjö. Bussen stod öster om stationen medan resenärerna sprang till västra sidan. Det finns  inte längre någon levande människa på stationen som kan vägleda folket. Förvirrat. Kanske är detta en beskrivning av varför Kyrkans struktur i grund och botten är personal. Var jag snäll och stannade min bil vid bussen för att styra upp förvirringen något? Det berättar jag inte.

14 kommentarer:

  1. Angående ålder för att bli präst:

    I den bästa av världar är det naturligtvis idealiskt att hitta sitt kall i unga år och sedan hänge resten av livet åt denna sak. Värdet av den långa erfarenhet som formas på det sättet kan inte underskattas. Håller helt med om detta.

    Emellertid är det vanskligt att sätta upp absoluta gränser för antagningen, såsom en maxålder på 35 eller 40 år. I synnerhet i Svenska kyrkan där utbudet av unga vuxna som har en sann kristen bekännelse är begränsat. Om Sverige, i generell mening, fortfarande var ett kristet land där alla barn fick en kristen fostran av både sina föräldrar och kyrkan skulle vi inte ha detta problem men nu har nästan allt ansvar lagts på individen att själv hitta frälsningen. I den situationen lär mognaden och sökandet efter Kristus ta längre tid och många kommer att gå vilse. Risken är idag överhängande att den unga människa som antas till prästkandidat mer formar prästämbetet efter egen vilja, än låter sig formas av det. Ingen garanti finns heller att de förses med bekännelsetrogna handledare.

    Visst finns det risker med äldre prästkandidater också, att de ser ämbetet som en bekväm reträttpost eller att de vill förverkliga sig själva, men vi riskerar att gå miste om många människors goda gåvor om vi kategoriskt avfärdar alla över 40 år.

    Bland dem som får en prästkallelse vid en högre ålder finns också sådana som länge varit verksamma i kyrkan och gått vid prästernas sida (som kyrkvärdar och i annat medarbetarskap) varvid de kunnat få en viss insikt i prästens uppdrag. Härtill kommer att somliga försenas eftersom de godtyckligt och orättfärdigt avfärdas i antagningsprocessen och får sitta i fem års "karantän" innan de får en ny chans att ens gå den första pastoralteologiska kursen.

    Ja, jag talar lite i egen sak här. Men objektivt finner jag inte något bibliskt hinder för en äldre person att gå in i prästämbetet. Åldern kan som sagt vara en försvårande omständighet men knappast ett direkt hinder. Försvårande omständigheter finns det för övrigt flera, vanrykte inte minst (1 Tim 3:1-7). Tur ändå att det sistnämnda inte hindrade Paulus, trots att han i ungdomlig iver var med om att döda Stefanos.

    SvaraRadera
  2. Att man är för gammal att vigas när man fyllt 40 tror inte jag. Jag vill bara lämna ett personligt vittnesbörd i sammanhanget. Min egen mor var 47 när hon blev diakon. Det var en kallelse som fötts i församlingens mitt. Hon hade tjänat som söndagsskollärarinna, som ledare i andra barngrupper och som kyrkvärd, med mera. Hon hann bara tillhöra det som numera heter vigningstjänsten under knappt två och ett halvt år, men jag övertygad om att biskop Sven med rätta kände igen hennes kallelse. Det är som diakonissa vi i familjen minns henne. Det står på hennes gravsten.

    SvaraRadera
  3. Stämmer det att en präst brukar ha två begravningar och 3 vigslar och/eller dop per vecka ? År 2010 fanns det 4.437 yrkesverskamma präster i Sv. Kyrkan. Om man räknar med att prästen arbetar 44 veckor per år så skulle det innebära att man begraver ca 390.000 personer år och viger/döper ca 585.000 par/barn. Officiella statistiken för 2014 visar dock att det var 68.003 kr som begravdes i Sv Kyrkan, 17.476 par som vigdes och 53.329 personer som döptes. I genomsnitt så begraver alltså prästerna i genomsnitt en person var tredje vecka ungefär, döper ett barn i månaden och viger fyra par per år, ungefärligen. OK,en del präster - kyrkoherdar främst kanske - förrättar inte kyrkliga handlingar så ofta. Men väldigt stor skillnad i alla fall !

    SvaraRadera
  4. Dag! är det inte rätt tydligt att det är uppfattningen (eller myten om man så vill) att det handlar om "en vigning till en livsform, inte till ett lönearbete" som utgör roten till det onda? Många unga som ägnar sig åt prästyrket idag ser det som just ett yrke och inget annat. Med alla avigsidor som även det kan innebära. /John

    SvaraRadera
  5. Ordet präst kommer av det grekiska ordet för "äldre": presbýteros.
    I det ligger en tanke på viss ålder, erfarenhet och livsvisdom,som man inte har i unga år. I fornkyrkan satte man vigningsåldern vid tidigast 30 år. Innan dess ska personen, då i sina receptivaste år, skolas in ordentligt i alla aspekter av kyrkligt liv, gärna diakonvigas och tjäna som diakon fem år sller så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har länge föreställt mig och några andra att begreppet presbyteros kanske kan belysas utifrån tanken att Paulus & Co reste runt och BEKRÄFTADE mer eller mindra apostlalikt fungerande församlingsansvariga, i praktiken fäder i vars hus gemenskap samlats och etablerats. Det fungerar knappast med unga män. Unga män kan assistera äldre fäder. Missionsarbetet sköttes av dHA. Ev missionärer går på dHA.

      Radera
    2. Anders Stenström26 januari 2016 kl. 09:30

      Tack, Mikael, jag funderade just på att skriva något om den gamla 30-årsgränsen. Den grundades väl även på Jesu föredöme.

      Radera
    3. Jag tror inte det är möjligt att gå på den tredje Personen i Gudomen...

      Radera
  6. Som lekman betackar jag mig för förkunnelse och, än värre, själavård från personer som inte blivit torra bakom öronen. 30 känns som en undre gräns även om jag inte tror på absoluta gränser.

    Det stora problemet är inte att präster och diakoner vigs i för hög ålder utan att de tas ur bruk i sina bästa år. Med biskoparna blir det direkt absurt: de pensioneras vid den ålder då en genomsnittlig människa tidigast har förutsättningar för att vara en andlig ledare.

    SvaraRadera
  7. "Detta är min uppfattning och den respekterar jag."
    Så himla klockrent! Tack för uppmuntran att frimodigt följa Guds kallelse! Jag håller med om att ämbetet kan få forma en, den kärleken att man kan få växa i den. Jag upplever samma sak fast jag är musiker. Kan det vara att man redan har kallelsen djupt inom sig, och att i Jesu närvaro blir den synlig? och det är en så stark kärlek, det var svårt för mig att acceptera att jag skulle få syssla med något så underbart som att vittna om Guds kärlek till sina människor med musik. Gud känner våra hjärtan. Han vet när vi är redo, fast vi vill gärna hitta på bortförklaringar och gå omvägar. Han ger oss också verktygen att klara uppdraget, det får man vila i tillit till. Vilka var Apostlarna? var det inte mest enkla människor? Var det inte herdarna som först fick det glada budskapet att en frälsare är oss född? vart ska man då leta efter nya herdar och Präster och diakoner? Kanske bland unga människor som inte haft något liv, men som fått ett nytt liv i Jesus Kristus. Bara funderingar./Ung musiker

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske bland fiskare, tulltjänstemän och tältmakare?

      Radera
  8. Ju fler prästerna blir, ju mindre får de att göra, och ju sämre mår de och ju sämre anseende har de och ju fler är kvinnor och äldre?

    Mange

    SvaraRadera