Efter Canterbury

Ärkebiskoparna satt i kryptan till katedralen i Canterbury och rådbråkade schismen i gemenskapen. Ärkebiskopen Stanley Ntagali reste hem. Hans kyrkomöte i Uganda hade beslutat att inte delta i några officiella "meetings" inom Anglican Communin "until godly order is restored" och nu var detta, menade ärkebiskop Welby, inte ett "meeting" utan en "gathering" men vad då? Övriga biskopar satt kvar och nu hände det egendomliga att episkopalerna i USA ställdes utanför under tre års tid. TEC fick en näsbränna. Det är TEC vi på något särskilt sätt hör ihop med i Svenska kyrkan.

TEC får inte vara med och arbeta/rösta i frågor om Kyrkans lära. Markeringen gjorde med röstsiffrorna 27-8, säger det inofficiella skvallret. Klart att The Anglican Communion är i kris. Men det är inte enbart en nord-syd-konflikt för vår vän ärkebiskop Foley Beach, ACNA, är nu den ärkebiskop som står på majoritetssidan medan TEC:s nye Presiding Bishop Michael Curry reser hem som förlorare. När ärkebiskop Welby frågade Foley Beach hur splittringen i USA kunde hanteras, svarade han i princip: "Genom att TEC förfar hederligt fortsättningsvis, inte bråkar om vår egendom, inte bråkar med våra församlingar". Han sa det annorlunda, kanske skarpare, men alls inte undfallande. Han driver ju sanningsfrågor och vill vara bibeltrogen. Det vill också Michael Curry ägnar sig mer åt de sociala frågorna och frågorna hur människor kan inkluderas. Han får problem när beslutet i Canterbury uppfattas som riktat mot LBTGI-folket. Då kan man, med en engelsk fd präst, att det är detta folk som är det nya kyrkfolket. Gråhåriga damer försvinner ut och hbtq-folket tar deras platser. I så fall är beslutet i Canterbury kanske inte så framtidsorienterat? Men om frågan gäller skillnaden mellan sanning och lögn, ter sig saken inte lika enkel.

Jag undrar alltså hur djupt ärkebiskoparna lyckades gräva i motsättningarna.

Några markeringar gjordes uppenbarligen mot det våld som utövas mot homosexuella. Men ställdes frågan hur kristen tro skiljer sig från islam i mötet med den som är homosexuell? Finns det en barmhärtig kristen livsstil som inkluderar människor utan att behöva bejaka deras sexualitet eller politiska åskådning eller livsstil? Jag menar då ett bejakande som innebär att någon säger: "Jag vet att jag inte är/tänker/gör som de andra men det är inte detta annorlunda som är det avgörande. Jag är med i gemenskapen likväl och trygg med det för i min församling är det ingen som jagar någons läggning." Så ungefär. Kan en församling som står för "biblical teaching" vara välkomnande eller betyder välkomnande införande av enkönad vigsel och inget annat? Är motsättningen en motsättning mellan ett kliniskt betraktelsesätt och ett kurativt, som om det var en motsättning mot att analysera ett sakförhållande och ta hand om den som drabbats av sakförhållandet? "The biblical teaching" är väl trots allt rätt klar och Kyrkan ägnar sig åt synd och nåd i omsorg om människor?

Hur styr nu det som hände i Canterbury över på oss? Vi talar TEC, en kyrka vi har särskilda band till. Vi talar Borgågemenskap, där Church of England ingår. Det som hände i Canterbury borde ha några följder för oss. Vilka? Liberalerna betalade priset, hette det. Nu är väl i Svenska kyrkan (om Allah vill) en motion på väg som syftar till prästvigningsstopp för de prästkandidater som inte vill viga enkönat. Om den går igenom i kyrkomötet, vad får det för konsekvenser i relation till den anglikanska gemenskap, som nu valt en annan väg? Ska vi isoleras ytterligare?
Har Lutherska Världsförbundet också fått sig en tankeställare nu?

Borde också Svenska kyrkan införa ett slags moratorium fram till 2018 för att på nytt gå igenom beslutet år 2009? Var det bibliskt begrundat? Var det ekumeniskt? Vilka följder har det fått? Är det inte nödvändigt att då och då granska besluten i ett kyrkosystem, så att vi inte går vilse?

Ledningen för TEC fokuserar i sina första kommentarer på att LBTGI-folket nu kan känna sig exkluderat. På så vis flyttas fokus något. Beslutet innebär ju att det är TEC som exkluderats. Vem hade trott det? Men så blir det kanske när somliga kyrkor växer snabbt och andra tappar folk. Kanske är denna insikt så svår att hantera och orientera sig utifrån att amerikanarna tappar orienteringen? Sturskt meddelades att ärkebiskoparna inte styr över Anglican Consultive Council så till dess möte i Zambia i april ska tydligen amerikanarna åka likväl.

Det blir roligt i The Anglican Communion de närmaste åren.
Eller inte.