Vardagsrasismen

Det är inte lätt när vardagsrasismen börjar gödas.
På Nyårsdagen hörde jag efter lunchekot ett inslag om åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Sverige tycks inte kolla så många. I Danmark och Finland kollas var tredje och i Norge tre av fyra.
Utslaget?
I Sverige tycks 5% av de åldersbestämda vara äldre än 18.
I Danmark är den siffran 25%.
I Norge 33%.
I Finland 20%
Det är väl bara att utgå från att norrmännen är mest rasistiska och vi minst, eller? Vem lurar, det blir min fråga, vem? Eftersom det är söndag och blogginlägg på söndagar ska vara snälla, Strukturutskottet ni vet, kan jag alltså utgå från att Sverige är bäst. Men jag läser på så gott jag kan och kan få mina icke-rasistiska cirklar rubbade.

Jag snubblade nämligen över Sydsvenskan och nyheten att en mängd skrotbilar körs runt i Malmö. De ägs av s k målvakter. Tidningen publicerade namnen på de målvakter som äger flest bilar. De körs av andra, parkeras fel, skattas inte mm mm. Skrothögar som borde väck och i många år har vi haft bilprovning för att få bort de värsta bilarna. Jag minns hur det var med gamla vrak och utslitna däck som fördes fram på vägarna. Så ville vi inte ha det. Men får man publicera namnen utan att utlösa ett skri om vardagsrasism och har de rätt som menar, att Sverige nu håller på att halka tillbaka till ett klassamhälle och ser ett parallellsamhälle med egna regler? Jag funderar över Sydsvenskans tilltag.

Ordning och reda, sa Stefan Löfven.
Men det är inte ordning och reda som redovisas i tidningen utan ett exempellöst asocialt förhållningssätt till vårt land.
Är det då kristligt att säga att det inte gör så mycket?
Eller består det kristliga i att upprätthålla de två regementena och när det kommer till usus civilis, lagens borgerliga bruk, fara hårt fram mot dem som far bedrägligt fram?
Är det kristligare att stå handfallen inför det vi här ser och därmed låta en annan moral slå rot i det samhälle som barn och barnbarn ska leva i?
Eller är det just för deras skull som samhället måste markera?

Jag menar att det finns ett ansvar att stå upp för människor på flykt, men jag menar lika eftertryckligt att det finns ett ansvar att säga "basta". Nu vill jag i all stillhet fundera över vad som är vad. Detsamma gäller nog de svenskar, de kallas så, som tappar bort ett dussin eller ett tjog pass och får ut nya. Borde inte myndighetsflathet vara straffbart? Vi betalar väl ändå skatt för att ha en samhällsordning? Och det behöver inte vara reaktionärt tal att tala så. Det kan vara klassisk arbetarmoral också.

Här är namnen. De kallas "värstingar" i Sydsvenskan. Kan man dra någon slutsats utan att förfalla till vardagsrasism?

Elva av Sveriges femton värsta bilmålvakter finns i Malmöområdet. Nio är skrivna i Malmö stad, en i Arlöv, en i Lund.

Ibrahim Sabih, 30. Skuld: 51 613 845 kr. 2 002 fordon. 359 nyregistrerade i år.

Yousif Al-Itabi, 25. Skuld: 24 811 925 kr. 760 fordon. 53 i år.

Adnan Abdulaziz, 43. Skuld: 22 170 517 kr. 1 260 fordon. 102 i år.

Majid Wandi, 55. Skuld: 17 436 300 kr. 2 075 fordon. 114 i år.

Thoalfekar Rahim, 34. Skuld: 13 350 755 kr. 344 fordon. 19 i år.

Abdulamir Hamid, 47. Skuld: 12 968 125 kronor. 2 219 fordon. 5 i år.

Fares Mohammed, 43. Skuld: 10 661 125 kr. 285 fordon. Elva i år.

Mustafa Kourdieh, 23. Skuld: 8 404 868 kr. 579 fordon. 279 i år.

Mayssam Al Hellani, 22. Skuld: 6 958 660 kr. 568 fordon. 0 i år.

Ibrahim Mahmoud, 29. Skuld: 6 640 775 kr. 342 fordon. 2 i år.

Jamal Al-Shaikhli, 52. Skuld: 6 174 017 kr. 4 664 fordon. 281 i år.