Kyrkokritik

Hanne Kjöllers bok En svensk tiger, Fri Tanke 2016, har jag läst. Den gjorde mig rasande. Vi ska inte ha en svensk poliskår där det slätstrukna och det slickande premieras - och vi ska inte i kåren hållas med usla poliser. I Västervik riktade en polis, svart i ögonen, sitt tjänstevapen mot en kollega och blinkade med lampan, som sitter på vapnet, tre gånger mot pannan på den han siktade mot. I ett militärt förband hade en soldat, som gjort så, åkt ut innan han hunnit säga "Militieombudsman". I Västervik satt fyra poliser och såg vad som hände. Ingen kunde efteråt riktigt komma ihåg hur det var! Detta kallas "kåranda" och just denna anda förgör polismakten. Kan medborgarna inte lita på polisen, återstår att beväpna sig och ta tillbaka våldsmonopolet från staten. Det är så det går till. Läs Kjöllers bok och förfäras med mig!

Kanske illustrerar Kjöllers bok varför kyrkokritiken är så livsnödvändig - för Kyrkan men främst för människor. Det finns en själafiende som har en bundsförvant i människor, en bundsförvant som gärna vill ha det relischösa, yta och förställning (bländverk om ni vill), men som på allt sätt undviker utmaningen, själva anspråket.
Vägen blir vägarna, sanningen blir sanningarna och livet blir olika livsformer.
Ni förstår.
Kåranda eller Gehäusementalitet är något destruktivt för detta ger själafienden alla möjligheter. I en evangelisk kyrka förvaltar vi den insikten. Och det var Rom som fick problem med reformatorerna, det kanske man ska minnas, och misslyckades med att lyssna till kritiken. Numera idkas självkritik i Rom...

Det finns sådana som inte förstår den reformatoriska grundhållningen. De är inte evangeliska, inte präglade av 1500-talets kyrkoförbättring.

De tror att det kristliga livet är just kristligt, ett slags sällskapsliv, men inte kamp och strid och absolut inte martyrium. När medkristna i vår tid får ge sina liv, måste det bero på någon tråkig missuppfattning, som man helst skulle vilja komma till rätta med, men eftersom det nog inte går, får man vara tacksam att det i varje fall går att hålla sig rätt okunnig om andras elände. Att Djävulen går omkring som ett rytande lejon är poetisk formulering och alls inte en upplysning om ett sakförhållande.

Kyrkokritik - också analysen av falska herdar och villolärare - är nödvändig. Lögnväsendet är på riktigt - också i det kyrkliga.
Sekularisering är en kraft som kommer inifrån kyrkolivet och tar död på själva ärendet genom att vattna ur det. Vi kan bli funktionella ateister hela bunten, ha ett och annat ord att säga om Gud men leva som om Gud inte finns. Vi tror på vår tro - och det blir bra med det. När det blir så, måste Gud sända oss lärare och profeter som leder oss rätt. Annars går det åt helvete.

Det fanns en ung biskop som skrev en del om detta.
Han drev det här med väckelse och liturgi. Det kunde han göra för han hörde till de högkyrkliga med rötter i väckelsen. Men han var kritisk. En väckelse som ger sig på högmässan förgriper sig på den kristna gemenskapen.
"Vill väckelsen inte ens leva med i den liturgi, som finns i högmässan, då har den ställt sig utanför kyrkans gemenskap och kan inte längre räknas som en livsrörelse i kyrkan." Det är en stenhård kritik mot svensk frikyrklighet, fattar jag.
Men biskopen hade mer att anföra:
"Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram."
Biskopen vet nämligen att det finns sådant i en högmässa som ett obotfärdigt hjärta kan lyssna till med stor uppbyggelse.

Den enkla frågan är förstås om också en biskop eller präst kan ha ett obotfärdigt hjärta och Kyrkans gamla svar är "ja". Kyrkokritik är då inte bara en kritik av andra utan en analys av det egna och av kyrkosystem eftersom Kyrkans läge alltid är kritiskt och kritik är att varsna det kritiska, varna för det och försöka peka på vägar vidare. Och evangeliet kommer alltid att bli motsagt - om det nämligen är evangelium.

Folkkyrkans problem blir förstås att biskopar och präster lätt blir konsumentanpassade i sin förkunnelse. Det svåra tonas ner. "Bråka inte med medlemmarna, för då slutar de betala..."
Dopet blir inte en namngivningsfest (det har vi kanske ändå kommit förbi) men en fest kring ett barns födelse. Till den kommer många, för barndopet ersätter den vigsel som inte förgått och nu träffas två släkter med fokus på att ett barn är fött.
Folk gifter sig men det är uppenbart att en del präster kvickt på begäran kan leverera så lite om Gud och Jesus som möjligt.
Skulle det bli begravning är det inte ett varningens ord om den dubbla utgången som hörs utan det som fäderna kallades "likförgyllning".
I allt detta får vilken villolärare som helst uppskattning och bundsförvanter. Villoläraren, som lär fel eller visligen tiger av konsumenthänsyn, kan hösta in berömmet därför.

Är det en kristen kyrka som gör så?
Nja. Den då unge biskopen brukade säga att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige. "Kyrkan i Sverige är en del av apostlarnas kyrka, en ännu levande del av den kyrka, som lyssnade till Petrus och Paulus, till Ignatius och Ireneus". Så gick det att skriva, men satsen formulerade han om och sa på senare år: Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Då gäller det att veta vad som är vad utifrån det apokryfiska Jesus-ordet:
"Han kom till deras synagoga, talade och sade: Det är skillnad på skit och pannkaka. Och lärjungarna förundrade sig storligen för han talade med makt och myndighet och inte som innehavaren av Pancake-House i Kafarnaum." Evangelium enligt Kajafas 18:28-29

Så vilka lyssnar nu till Petrus och Paulus, Ignatius och Ireneus? Där är Kyrkan. Och då döljer sig Kyrkan i ett kyrkosystem med en mängd kyrkobyggnader, styresfunktioner och mycket annat. Den som tror att allt detta myckna är Kristi Kyrka, far vilse. Men i detta döljer sig likväl Kyrkan, den där väckelse och liturgi hör ihop.
Det krävs kyrkokritik för att upptäcka detta förhållande.

I ett samhälle som har svårt att hitta sig självt, ställs oerhörda krav på kyrkolivet. Krav som handlar om annorlundaskap. Sanning, rentav.