Jag var där

Jag erkänner. Jag var där. Inte alltid helt med utan darrig. Ty om mig gällde vad som står i poemet:
I djungelns djup ett djävulskt djur
på djärve djäknen låg på lur.
Detta djur var så litet att det inte syntes - men verksamt.
Jag fick möta intressanta människor och återkommer nog till dem. Människan är människans gamman.
Jag fick fira julen år 2015 också år 2016 och så insåg jag att det etiopiska året har 13 månader. 12 månader om 30 dagar och så en lite månad därtill med överblivna dagar.
Hur kunde en matematiskt obegåvad person som jag plötsligt begripa detta komplicerade?

Jag fick se verksamheten vid en skola för handikappade barn i Addis Abeba. Skola och skola - skola, träningscentrum och elevhem. Jag gick runt och tänkte på min moster Astrid, småskolläraren. Det här hade hon gillat. Hon gillade mission och hon gillade när människor utvecklades till kropp, själ och ande. Här hade hon sett kristen tro i praktiken och kristen tro till för dem som annars skulle ha gömts undan. Kanske var det det faktum att det också fanns en lantgård på området som strök under att det just var min moster som klev fram. En av hennes elever stammade och fick rådet att sätta sig i ladugården och läsa för korna. Så hanterades den låsningen med effekten att han talar - om än inte alltid redigt och klart för han blev politiker, men i alla fall. Det långa talets korta mening är nog den, att jag på plats kände igen vad kristen tro praktiserar när den är tro på riktigt. Och så begrep jag det etiopiska året för det fanns en almanacka som eleverna arbetade med med tårtbitar som formade året. Nu kunde jag begripa. Det finns alternativa lösningar, modellen med skottår är inte den enda.

Denna skola stöds av Svenska kyrkan. Det skulle alltså fylla mig med viss stolthet. Nu kommer problemet. Elevantalet måste ökas för behoven är stora. Det säger Svenska kyrkan nej till eftersom Mekane Yesus-kyrkan brutit sina förbindelser med oss efter beslutet om enkönade vigslar. Jag kände något jag sällan känner.
Vrede.

Här ska de mest utsatta drabbas. Jag menar att Svenska kyrkan hämnas på den teologiska kränkningen på de som allra minsta kan försvara sig. Det sitter några skrivsbordshejdukar i bunkern i Uppsala. Anders Wejryd sa att det inte skulle bli så här för vi var inte som de hämndgiriga amerikanarna som sa att "vill ni inte ha oss så får ni inte våra dollar". Men styrelsen har inte sagt att vi ska förfara på det viset heller. Nya projekt skulle det inte bli - men det betyder alls inte att det fortsatta engagemanget för ett ställe ställa spå undantag.

Är problemet stort?
Det finns kanske andra kristna från andra kyrkor som kan stiga fram och ta ansvar.
Jag säger ett. Det handlar om vad vår kristna tro och vad den förda kyrkopolitiken åstadkommer. Det handlar väldigt mycket om vad Svenska kyrkan är och skall vara. Är ni nöjda med att vi av kyrkopolitiska skäl inte ställer upp för värnlösa barn, så tagbett steg fram och räck upp höger hand, höjd i något som påminner om en hälsning i ett tidigare framgångsrikt politiskt parti.

Detta mitt funderande leder till den fråga styrelsen inte fortlöpande tar upp: vad betyder det för vårt andliga liv i Svenska kyrkan att medkristna bryter med oss eftersom vi inte är kristna på riktigt, dvs grundade i det som bekännelsen säger? Det är en så enkel marginalanteckning att den inte drabbat Svenska kyrkan. Det borde den göra. Vi ska hålla fram 1500-talets reformation nu. Tillsammans! Den största kyrkan i LIVF har grundläggande invändningar och bryter gemenskapen. Den näst största, Tanzania, uppträder vänligt men är utomordentligt kritisk. Vi är den tredje största LVF-kyrkan - ska inte de två storas kritik blir föremål för saksamtal. Kan de ha rätt? Borde inte församlingsråden ta upp frågorna med lyhört sinne: Vad är det dessa stora kyrkor säger som är allvarliga invändningar mot oss? Borde inte stiftsstyrelserna göra detsamma liksom stiftsfullmäktige och - förstås - kyrkostyrelse och kyrkomöte. Har de kyrkor rätt, som menar att det är saligheten som riskeras för en kristen i Svenska kyrkan?

Nu märker ni att jag inte särskilt poängterat att precis detsamma noterade den ryska ortodoxa kyrkan. Jag är mest fascinerad av tystnadens triumf. När frågor ställs på sin spets, infinner sig tystnaden. Svenska kyrkan och Kommunals ledning uppträder ensartat. Porrklubb eller villolära lika, sålunda.

Det kan vara det djävulska djuret som låg på lur som gör mig något misslynt. Det ska ni nog hoppas på. Om det i stället är verkligheten som ska locka fram brutaliteten är det värre.

Jag har i alla år, och de är många, varit noga med att föra fram kritik i styrelser jag suttit i och utåt förklara varför somligt gått fel. Det är en hållning som avviker från andras, de som sitter tysta i styrelserna och sedan lamenterar utanför styrelserummet över den styrelse de själva sitter i och beslut de själva varit med om att fatta. Jag kanske inte ska ompröva denna tillitshållning men en sak är jag klar över. Styrelsen måste börja styra. Vem/vilka beslöt att vi skulle svara nej på frågan om att vara med och stötta utvecklingen på den institution där vi är med? Namn!