Lagiskheten

Jag inleder mitt söndagsfirande på fredagen med att läsa betraktelsen i Barometern/OT. Jag var i 40 år prästen som ansvarade för att det skulle bli betraktelser levererade och det hör till de heroiska ansträngningar jag inte riktigt fått erkännande för. Kom det nya präster ville jag att de så fort som möjligt skulle få presentera sig genom att skriva. Sa de "nej" - och det var en del som gjorde, fick de aldrig mer frågan. Så jag läser och försöker förstå vad prästerna i denna journalistiska form vill delge allmogen i det gamla kalmarstiftet. 40 år är en lång tid. Tidningen uppmärksammade inte riktigt att en av tidningens seniora medarbetare släppte sina uppgifter. Jag vet inte vad denna ouppmärksamhet säger, men något säger den. För att återknyta: Jag läser betraktelserna.

Nu är det Kyndelsmässodagen som firas (fast den inte är förrän på tisdag, men jag är inte svår för jag ska fira äldsta barnbarnet på tisdag, född den första dag när det endast är jämna siffror i datumet (år, månad och dag) och det har det inte varit sedan, ja räkna ut själva, era lada drular). Jag började storstilat i går kväll med att vara bortbjuden också. Då tänkte jag inte i första hand på betraktelser. Det kom nu på söndagsmorgonen tillbaka som en angelägenhet i mitt liv.

Vad får jag lära mig?
1. Bibelns ord uppmanar oss att se uppenbarelsens ljus.
Är det så? Jag funderar över bibelord men tänker i första hand att Skriftens hållning är förvåning att jag inte ser när jag borde se och inse.
Är inte Skriftens hållning snarare en häpnad över blinda som tror att de ser?
Skriftens uppmaningar är väl oftare inbjudningar att vara med bortsett från apostlarna, som vid ett tillfälle kan uppmana oss att tro (Apg 2:40) men mest uppmanar oss till det ena och det andra därför att vi dragits in i tron. Kolla Petrus och Paulus så får ni se.
Skulle vi inte undvika lagiskheten genom att peka på Ordet som är nära? Guds verk omger oss och det finns en utmaning för oss att se och inse, vilket kunde betyda påminnelsen om Guds gode Ande vi fått i dopet, som bekräftats i konfirmationen och som enligt löfte hjälper oss. Vad Gud vill göra med oss allihop? Undrar jag. Inte så mycket som vi ska, alltså.

2.När vi sett uppenbarelsens ljus ska vi drivna av kärlek vara ljusbärare i det egna och i andras liv.
Ska vi?
På kommando?
Är det inte lite mer befriande med Andens gåvor?  Gal 5:22. Och lite mer komplicerat med bruket av lagen?
Varför ska jag gå i kyrkan (eller läsa en betraktelse) och få se det där höttande fingret, som säger allt jag ska? En riktig präst hötter väl inte med fingret utan bjuder in? Tänker jag. Så varifrån kommer det så populära höttande och åthutandet av gudstjänstfirare och folk som läser betraktelser i de fåtaliga tidningar som fortfarande publicerar sådana?

Jag kanske är överkänslig. Men det är ett intet mot vad de samvetsömma är när de hör allt de ska. Ska vi inte sluta äta kött också och inte äta tomater när det inte är säsong för morötter och kålrötter finsn ju som det yttersta inseglet på vad som är fin kristen tro.

Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen när det är söndag. Av detta skäl, detta enda, slutar jag nu.