Rätten att ha fel

Maktgranskning betyder oftast att någon kommer på något underligt i mötet med en Maktapparat, funderar, undersöker lite och skriver något som ska berätta om ett missförhållande, som väl enkelt borde kunna rättas till.
Missförhållandet torde bero på ett missförstånd, är den underliggande och på sitt sätt begripliga tanken. Men just detta är ett missförstånd!

Maktapparten vet att alltid försvara sig. Den slåss i varje läge för sin existens. Och den backas upp av människor, som tar dess parti. De driver oftast tanken att ingen har rätt att kritisera. Skyldigheten är i stället att tyda och tolka allt till det bästa. Den som inte tycks göra så, mäler sig ut ur gemenskapen.
Det är inte säkert att de som deklarera sig själva som toleranta egentligen är intoleranta mot toleransen. De tolererar inte avvikarna - och de definierar själva vilka dessa är.

Mot dem bör vi proklamera rätten att ha fel.
Jag tror vi ska gå så långt att vi säger: Det är bättre at det blir fel i maktgranskningen än att ingen maktgranskning verkställs.
Och fel blir det nästan alltid. Bara gamla 68:or vet att genomföra maktgranskningsmetoderna och visste att förlägga striderna till maktens territorium, t ex läsa rättsfall i NJA, Nytt Juridskt Arkiv mm. De hade också styrkan att kunna arbeta kollektivt - och med den tidens studieordning också en möjlighet att bilda sig bortom universitetsstudierna.
Nu är problemet att blir granskningen rätt i huvudsak, kommer några av de anställda att söka fel i bisaker. Och som värst visar det sig, att de som gett uppgifter inte är beredda att stå för dem.

En kyrka ,som vill vara något annat än ett kyrkosystem, vet dock att lyssna till kritiken och dess ärende också i de fall när det kan tyckas vara fel i detaljer. Men det kräver nog ett osedvanligt mått av helgelse. Finns det något som heter "kyrkosystemets kritikmajeutik" som ämne i ledarskapsutbildningen?

Det är en allmänmänsklig svårighet för den som har rätt att också få rätt.
Per definition står kritikern mot en trygg och glad majoritet. Alla vill att hästen ska rullas in i Troja, det är utgångsläget. Och kommer någon med dåliga nyheter vill Makten slå ihjäl budbäraren, det är en nedärvd erfarenhet.

För att styra den trygga och glada majoriteten desinformeras.
I våra dagar sker detta mer än någonsin och det blir svårhanterligt. Jag har under det gångna året följt informationerna om desinformationen med hjälp av mina vänner överstarna i Bryssel. Jag förstår också att desinformation kan användas för att försvara sjuka saker när de riskerar att avslöjas. Naturligtvis finns det en uppsjö av offentliga lögner eller ett system där man inte säger "Vi hade fel" utan gör omgrupperingar under obekymrat visslande. Flyktingdebatten i Sverige, där den politik genomförs som de ville, som förklarades ha en annan människosyn, är exempel. Ska vi gå på det? I det kyrkliga läser jag biskopen som avfärdade #mittkors nu skriva vackert om korset på sin blogg. Oordnad reträtt kan det tyckas. Men om vi struntar i reträttens estetik och till och med dess etik, så vad återstod att göra?

De officiella lögnerna genomskådas inte säkert alldeles omedelbart.
De ljuger skamlöst och med from uppsyn.
 Så i bordellhärvan, där Peter Bratt hade rätt men ljögs ner och DN fick betala skadestånd i form av en stipendiefond.
Så i det kyrkliga om de upprepade lögnerna mot person, en Danell eller en Gärtner lika.
Många visste att det som sas var just officiell lögn, men sa inget. Andra stackare gick på det hela.
Det kanske är bäst att vara uppmärksam också i det kyrkliga.

Tillbaka till den eländighetsforskning om det kyrkliga som är nödvändig, men som alltför få bedriver. I den kan det ske missförstånd.
Missförstånd tyder inte på att någon saknar förstånd. Medlet mot missförstånd är det öppna samtalet, det som är så öppet att också det som inte får sägas bli sagt och hört.
Sättet att pröva ett resonemang blir då: "Det var intressant. Berätta mer!" Då följer en större berättelse och frågor som återstår att belysa/lösa eller - alls ingenting. Ni förstår.
Men också om den metoden är mödosam, är den bättre än den gängse metoden, att ingenting säga, ingenting göra och därmed jämna vägen till de större katastroferna.

Inledningsvis proklamerar vi rätten att ha fel.
Med dem som vågar ha fel är det tryggt att umgås. Har de fel så förstår vi det. Har de rätt, förstår vi det också. Det är så man lever samman.

Vill någon som har nära till slå vakt om den hållningen, kan med fördel aKF:s kyrkodag lördagen den 3 sept besökas. Kyrkans gemensamma tro - vår tro. Andreaskyrkan, Högbergsg 31 i Stockholm (T-Slussen, uppgång Götgatan.
Mässa kl 9 sedan föredrag. Medverkar gör Gunnar Weman, Sven-Erik Brodd, John Sjögren, Peter Bexell, Erik Eckerdal, Lilly Sofia Jönsson och allt detta under ledning av aKF:s ordförande Björn Fyrlund.
Här blir en del utmaningar att tugga på, fattar jag. Slut med vesper kl 17. Man kan läsa mer på aKF:s hemsida.
http://www.akf.se/post-51