Bombad ärkebiskop

På Facebook, var annars, uppmanades till en ny kampanj. #kärleksbombaantje. De som berörts positivt av något Antje sagt eller gjort ska skriva det till henne. Samma för den som respekterar henne och gillar det hon står för. De andra ska inte skriva på den Fb-sidan, anges också.

I Svenska kyrkan kan det uppenbarligen bara tänkas kategoriserat.
Vi som gör si och ni som gör så.
Nu är det söndag och snällt blogginlägg, men jag får väl ändå berätta om hur det var när det i Växjö stift år 1967 gjordes stor uppställning för biskopen David Lindquist.

Biskopen var, sas det, utsatt för kampanj och det var synd om honom.
Han var utsatt för en smygande förtalskampanj. Nu skulle det manifesteras. Prosten i Älghult, Lars-Gösta Stensson, tog initiativet. Hundra präster for till Östrabo. Knappt hälften av prästerskapet. Kontraktsprosten Jan Redin for inte dit. Han förklarade varför.

"Egentligen finns i Växjö stift ingen person mera genomträngd av biskopsvördnad än jag."
Det innebar att "något av förskräckelse utströmmar alltid mot mig från en biskops person."
Men Redin for inte till Växjö för han hade svårt att tänka, att en biskop kunde styrkas på det sätt som här förutsatts. Han såg bilderna på de bugande prästerna och undrade vad de sa.
"Beklagade de sorgen? Sa de: Var inte ledsen!
Av ren biskopsvördnad for jag inte till Växjö."

Till denna biskopsvördnad hörde nämligen tanken att biskopen kallats och vigts till sitt ämbete och allt detta ger biskopen möjlighet att klara också svårare ärenden.

"Talet om den smygande förtalskampanjen är osanning. Jagb har inte hört någon sådan. Jag har inte deltagit i den. Jag har tvärtom till egen skada talat alltför fritt ut, vad jag tänkt. Etersom jag inte ville vara statist och med min närvaro bekräfta sådant tal, som det Stensson förde, och eftersom jag i förväg anade dess innehåll, for jag inte till Växjö."

Det som sades vara syftet var inte hela bilden.
Det handlade också om att ta ställning mot domprosten GA Danell.
En kyrkoherde ropade högljutt efter besöket till den församlade prästhopen: "Låt oss nu gå till Danell och kräva hans avgång."
Redin hörs sucka:
"Sådan var stämningen. Och så krävde man mitt deltagande."

Det har gått 49 år sedan dess. Grundmönstret har förblivit i stort och smått. Det finns kontraktsprostar av två slag, noterade Redin. De som har biskopens förtroende och de som inte har det. Och uppspaltningen av prästerskapet är och har under långliga tider varit verklig. De som har makten vet detta bättre än andra. De måste veta, annars kan de inte mota bort de misshagliga, de som hotar deras, ja vad?
Existens?
Illusioner?
Ideologiska trygghet?
Skenbara säkerhet?

Jag citerade fader Jan från boken Kyrklig förargelse Uppsala 1978 ( s 128-130)
Boken återger en del av den kyrkliga förnyelsens polemik åren igenom. Vill någon öka sin klassikerkunskap, kan den boken beställas fram å sockenbiblioteket.

Tänka sig, snart 50 år sedan demonstrationen och snart 40 år sedan boken kom ut. I boken beskrivs motsättningar årtiondena igenom.
Detta är Svenska kyrkans normaltillstånd.
Men det blir värre och värre, därför att prästerna blir alltmer teologiskt okunniga och alltmer osäkra på det svenskkyrkliga. Nu kan vad skit som helst torgföras, reformert teologi t ex, ett teologiskt system som en evangelisk kristen i närmare 500 år avvisat.
Det blir värre och värre för honom vars namn inte får nämnas, eftersom tiden blir kortare och kortare för honom och han blir argare och argare. Vi talar sällan om det, tycks det. Och särskilt inte i dag när bloggen ska vara snäll, förstås.

Det finns fler paralleller som beskriver entusiastiska uppställningar för ledaren.
Å lantegendomen kunde jag hämta Verksamhetsberättelse på XVII kongressen. När den föredras kan kamraten inte tala utan att avbrytas av återkommande hyllningar. Det växlar från"applåder" till "stormande applåder" och så till "dånande applåder" (s 683) för att inte nämna att alla reser sig i slutet av talet och hälsar kamraten med "dånande hurrarop". Det kommer också "tillrop och långvariga applåder" när författningsförslaget läggs fram (s 787). Ja, ni har väl läst, men har kanske inte saken helt present. Jag hänvisade, som ni märkte, till Leninismens problem. Förlaget för litteratur på främmande språk. Moskva 1952.

Jag hör till dem som med Olov Hartman inser vad som måste komma när ett villospår körs till slutet.
(Olov Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982 s 174)
Några är mer skyldiga till eländet än andra, men tänker man bort personer (vilket kanske ska göras, trots allt) återstår historiska omständigheter som konsekvent leder dit där vi är och ytterligare lite längre bort.

Det är en illusion att tro att medlemmar i längden är beredda att betala för ett kyrkomedlemskap de inte ser sig ha nytta av. Folk inser och fattar rationella beslut.
Det blir med Svenska kyrkan som med KRISS, som inte längre kunde samla studenterna. Ett litet gäng tog över och misslyckades.  Många medlemmar slutade vara med och alltför få nya kom till. KRISS fick sälja sin fastighet på Tomegapsgatan 8 i Lund till en tandläkare.
Det hela upprepas nu i kolossalformat.
Det går Svenska kyrkan lika illa som det gick KRISS, det blir mest illusioner kvar och andra tar hand om fastigheter och förmögenheter.
Samma lilla gäng från KRISS sitter nu på inflytelserika poster i kyrkosystemet.
Det fanns en tid när jag upprördes över att allt utan vidare skulle överlämnas till skojare, som ville göra det gemensamma till sitt eget - präster och politiker lika. Jag upprörs inte längre. Jag blir alltmer likgiltig. Ska det inte förkunnas evangelium utan bara beskäftig moralism, spelar det faktiskt ingen roll.

Själv avstår jag från att kärleksbomba Antje.
Jag har under våra år tillsammans skrivit brev till henne och skickat böcker. Jag hör till dem som tänker att kärleksbombningen får oavsedda konsekvenser. Den antyder en ledarkris i en kyrkokris, som folk alltså ser och hanterar med kärleksbombning.
När en ledare utsätts för detta, har krisen gått långt.
Jan Redin uttryckte nog detta år 1967.

Uppvaktningen i Växjö slöt med psalmen En Fader oss förenar. I oförsonlig oenighet sjunger en grupp präster kristna psalmer i stället för att ta itu med problemen. Jag fann sådant psalmsjungande okristligt år 1967 redan. Det hade varit bättre att prästerna i stiftet då bestämt sig för att ta itu med motsättningarna.
Vad om dem?
En ovän har gjort detta. Och han blir bara argare och argare ju längre tiden går mot sitt slut.