Aida och Antje

Som en damernas riddersman, alla gamla scouter i varje fall från patrull Räven i Moheda är sådana, måste jag stå upp för de utsatta. Aida och Antje hör dit. Ingen har sagt att det är lätt att vara statsråd eller ärkebiskop, de utsätts för kritik och ska görs så, men den bör vara pigg. käck och munter och ha någon koppling till sanning.

Aida först.
Hon var inte rattfull. I Danmark var hon inte ens rattonykter. Hon kunde köra tunneln och halva bron utan att det var fel. Först när hon kom till gränskontrollen, som uppenbarligen var undersysselsatt, skulle hon blåsa och kom upp till 0.2 promille. Hur det var möjligt kan man fundera över. 1 glas rött vin och 1 glas mousserande fyra timmar tidigare borde ha försvunnit. Det är på sin höjd 4 cl alkohol och denna mängd ska brännas under den tidsrymden. Antingen drack hon mer eller så borde hon undersökas medicinskt.
Aj då.
Det handlar inte om det medicinska när 0.2-gränsen sattes utan om det politiska. En av hennes helnyktra kamrater i riksdagen drev 0.0 promille och så sattes 0.2 som en politisk lösning av ett S-problem. Medicinarna ifrågasatte. Danskarna hade uppenbarligen inget större behov av att följa detta svenska exempel heller.

I Aidas fall handlar det om politik.
Politik i detta fall handlar om att uppföra ett teaterstycke för att slippa spela i en klassisk tragedi efter ett drev. Det är nog mer synd om de svenska medborgarna än om statsrådet. Vi hanteras som vore vi idioter och idioter som ska dompteras genom mediedrev.

Antje då?
Hon har haft semester. Det är verkligen tveksamt om hon ska jagas för att uttala sig då. Det finns efter Frälsarens föredöme skäl att då och då dra sig undan till en öde trakt.

Nu har Antje, som Lilly Sofia Jönsson insiktsfullt påpekat, blivit offer för den personkampanj kommunikatörerna satsat på. Då tolkas tystnad från hennes sida som undfallenhet, för hon förväntas att alltid twittra om det ena och det andra. Under semestern undertecknade hon artikeln på DN-Debatt, dock. Och jag antar att hon var uppdaterad om de pågående problemen, som också handlar om Kyrkans Hus och kommunikationschefen men i hög grad om efterdyningarna av de s k avslöjandena och utträdessiffror. Det är inte alltid kul att vara ärkebiskop.

Vad frågar/frågade hon när hon kom till Kyrkans Hus?
Det kunde ha frågats: "Var är vi nu och hur hamnade vi här?" Det mesta har verkligen inte gått kyrkoledningens väg denna sommar. Men förstår folket i Kyrkans Hus vad som hänt? Kan de analysera mekanismer som inte handlar om personer utan om sak? Mitt svar är ett ödmjukt och finstämt: Antagligen inte.

Det var lättare förr. Komminister P ringde. Han noterade att för tio år sedan hade jag klandrats för att Johanna Andersson lämnat Svenska kyrkan. Nu är det annorlunda. Det är Gunnar Sjöberg, Eva Brunne, Antje Jackelén och Anna Karin Hammar som ställs fram som de fyras gäng. Då blir det också nya uppställningar pro et contra. Hur ska Antje ta sig ur denna position och träda fram som en enande kraft?

Gunnar Sjöberg skriver på sin Facebooksida om Göran Rosenbergs artikel Vems kors bär du? i Expressen. "Och här möter jag en stabil axel at luta mig mot. Tack. Vi klarar det." Komminister P var lite till sig. Vilka "vi" handlar det om - vilket "dom" ska definieras?
Antje har problem, fick jag för mig.
Det hör till om man är ärkebiskop att det blir problem.
Men vad ska hon göra? Är det nu Olov Hartmans ord besannas, orden om att det går åt helvete. Han menade ju detta bokstavligen och det är 60 år sedan han såg konsekvenserna av den kyrkopolitik som fördes i och av det socialetiska utskottet. Det är den kyrkopolitiken som utrerat partipolitiserat slagit igenom.

Kan Antje samla ihop några skaror?
Kanske inte Svenska kyrkan i hennes bredd, även om det är just en biskops uppgift att göra så. Men kan hon ens samla ihop dem som definierar sig som hennes följare (strunta i vad de kan kalla sig)?Eller är det så att det finns en grupp makthavare med entourage som faktiskt förlorat sitt problemformuleringsprivilegium och nu står handfallna och handlingsförlamade. Vad de försöker, misslyckas och misstron riktas nu mot "ledningen" om jag läser ledaren av Martin Tunström rätt, den går i Smålandsposten och Barometern i dag. Tunström menar att det lokala diakonala arbetet riskeras genom missriktade utträden "när ledningen missköter den uppgift som alltid åligger just ledningen".
(SmP: "Missriktade utträden ur kyrkan" och Bar/OT "Missriktade utträden".

Det Gunnar Sjöberg drog igång har inte bara visat på en polarisering. Det har skapat häpnad utanför kyrkosystemet och ett icke ringa mått av uppgivenhet i det.

Korsdebatten avslöjar en mer grundläggande motsättning och Svenska kyrkans medlemmar må vara svaga i tron, men de tror i alla fall att de som tror ska tro. Så har det varit länge. Ska jag aktualisera Ringaren med pastor Jansson för att illustrera? Medlemmarna lämnar, den negativa publiciteten (sann eller osann) slår igenom, hätska debatter (som inte handlar om, ja, ni vet vad - man längtar efter den tidigare svartvita uppställningen när vi visste att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a var de egentliga bovarna) som avslöjar djup oenighet om vad kristen tro är och så kommunikationskaos inåt och utåt - det har varit en eländig sommar för Svenska kyrkan.
Man kanske ska muntra upp sig?
https://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0

Ringer Antje idag och frågar mig vad som bör göras, har jag ett svar.
Kalla in Kyrkostyrelsen för att med olika perspektiv analysera det vi hamnat i.
I vår kyrkostruktur ska ärkebiskopen inte behöva stå ensam i alla utsatta situationer.
Och bortförklaringarna att allt är som vanligt i det trägna församlingsarbetet och att problemen bara handlar om Kyrkans Hus är just bortförklaringar. Något har hänt. Lika bra att ta reda på vad. Har verkligheten hunnit ikapp en kyrkostruktur som både nationellt och lokalt levt på övertid?